De goda nyheterna förkunnas högt uppe i Anderna

HÄR låg vi nu, en grupp på 18 personer, på ett jordgolv. Vi huttrade i våra sovsäckar och lyssnade på regnet som smattrade hårt mot det korrugerade plåttaket. Det lilla skjulet var inte precis i bästa skick, så vi misstänkte att vi förmodligen var de första som övernattade här.

Vad var det som hade fått oss att komma hit? Vi ville följa Jesu befallning att förkunna de goda nyheterna ”till jordens mest avlägsna del”. (Apg. 1:8; Matt. 24:14) Vi var ute på en predikotur i ett isolerat område i de bolivianska Anderna.

Resan dit

Vårt första problem var att över huvud taget ta oss fram till området. Vi upptäckte att de allmänna transportmedlen till de här avlägsna platserna inte följde någon exakt tidtabell. Och när bussen väl dök upp visade det sig att den var mindre än utlovat, så några av oss fick stå. Men hur som helst så kom vi fram till slut.

Syftet med resan var att nå människorna i byar högt uppe i de bolivianska Anderna. Så när bussresan var slut tog vi vår packning och började gå efter varandra längs de branta bergsstigarna.

 Även om byarna vi kom till verkade små, låg husen väldigt utspridda, så det tog många timmar att besöka varje by. Oavsett hur långt vi gick tycktes det alltid finnas ett nytt hus längre bort. Ofta gick vi vilse i labyrinter av stigar som gick genom fälten.

”Varför har ni inte kommit tidigare?”

En kvinna blev så imponerad över hur långt vi hade gått att hon lät oss låna hennes kök och ta av hennes ved för att göra lunch. En man som fick höra vad Bibeln lär om de dödas tillstånd frågade: ”Varför har ni inte kommit tidigare?” Han var så intresserad att han gjorde sällskap med oss när vi lämnade byn och ställde fler frågor längs vägen. En annan man hade aldrig hört talas om Jehovas vittnen förut och blev mycket intresserad av vår litteratur. Han var översvallande när han tackade oss för att vi hade kommit, och han gav oss nyckeln till ett skjul där vi kunde övernatta.

En kväll var det så mörkt att vi inte märkte att vi slog upp vårt tält mitt i ett myrsamhälle. De stora svarta myrorna visade sitt missnöje genom att bita oss. Men vi var för trötta för att flytta på oss, och som tur var verkade myrorna strunta i oss efter en stund.

På natten fick vi ont i ryggen av att sova på marken, men vi vande oss. Och allt obehag var som bortblåst på morgonen när vi såg de orörda dalarna med moln som sakta kröp uppför sluttningarna och de snöklädda bergstopparna vid horisonten.  Det enda som bröt tystnaden var en porlande bäck och lite fågelsång.

När vi hade tvättat oss i bäcken begrundade vi en bibeltext tillsammans, åt frukost och började sakta vandra vidare uppför berget mot andra byar. Det var väl värt ansträngningarna. Vi träffade en äldre kvinna som blev så rörd att hon började gråta när hon fick se Guds namn, Jehova, i Bibeln. Nu kunde hon använda Guds eget namn när hon talade med honom i bön.

En äldre man sade att Gud måste ha kommit ihåg honom, och han började till och med sjunga att änglarna hade sänt oss. En annan man som var för sjuk för att lämna hemmet berättade att ingen i hans by brydde sig om att besöka honom. Han tyckte det var fantastiskt att vi hade kommit hela vägen från La Paz. Ytterligare en man var imponerad av att Jehovas vittnen besöker människor i deras hem när andra samfund bara kallar på dem med sina kyrkklockor.

Husen i de här trakterna saknar elektricitet, så folk går och lägger sig när det blir mörkt och stiger upp med solen. Vi fick börja tjänsten klockan sex på morgonen om vi skulle träffa någon hemma. Annars skulle de flesta ha hunnit ut till fälten och börjat arbeta. Längre fram på dagen var en del villiga att stanna upp i arbetet en stund och lyssna på budskapet från Guds ord, medan de lät oxen framför plogen få en välkommen paus. Många av dem som vi träffade hemma lade ut fårskinn som vi kunde sitta på och samlade hela familjen för att lyssna. En del bönder gav oss stora påsar med majs som tack för den bibliska litteraturen.

”Ni har inte glömt mig”

Men ingen kan naturligtvis få tillräckligt med kunskap i Bibeln vid ett enda besök. Många bad oss komma tillbaka och lära dem mer. Därför har vi gjort fler resor till den här delen av Bolivia.

På en av våra senare resor träffade vi en äldre dam som var så glad över att vi hade kommit tillbaka att hon sade: ”Ni har blivit som barn för mig. Ni har inte glömt mig.” En man tackade oss för vårt arbete och sade att vi gärna fick bo hos honom nästa gång vi kom. Men den största belöningen var nog ändå att få höra att en kvinna som vi träffade på en av de första resorna hade flyttat in till staden och nu förkunnade de goda nyheterna där.

Sista dagen på vår första resa tog vår fotogen till campingköket slut, och vi hade ätit upp nästan all mat. Vi samlade tillräckligt med kvistar och grenar för att göra upp en eld, lagade den mat som vi hade kvar och började vandringen tillbaka. Det var många kilometer till staden där vi skulle stiga på bussen, och vi kom inte fram förrän det var mörkt.

Resan hem

Hemresan var inte heller problemfri, eftersom bussen gick sönder. Till slut kunde vi lifta med en lastbil och fick klämma in oss på flaket som var fullt av andra resenärer.

Här fick vi möjlighet att vittna för medpassagerare som undrade vilka vi var. Även om många i de här trakterna är lite tillbakadragna, är de varma och vänliga.

Efter nio timmars resa med lastbilen kom vi hem och var alldeles blöta och genomfrusna. Men resan hade varit mycket givande. På vägen hade vi samtalat med en kvinna som bodde inne i staden och som tackade ja till ett bibelstudium.

Det var verkligen en fantastisk upplevelse att få förkunna de goda nyheterna för människor i det här isolerade området. Vi gick igenom fyra större byar och ett oräkneligt antal småbyar, och vi kunde inte låta bli att tänka på orden: ”Vilken vacker syn: till fots över bergen kommer den som bär fram goda nyheter, den som förkunnar fred, den som bär fram goda nyheter om något bättre, den som förkunnar räddning.” (Jes. 52:7; Rom. 10:15)

[Bild på sidan 17]

Redo att förkunna de goda nyheterna