Ett mycket viktigt löfte

JAG har ett mycket viktigt löfte som jag måste hålla. Låt mig, en ung mamma i Spanien, förklara bakgrunden till detta löfte.

I mitt föräldrahem fanns det inte mycket lugn och harmoni. När min yngre bror omkom i en tragisk olycka vid fyra års ålder, blev vi andra i familjen helt förkrossade. Pappas dåliga vanor gjorde det dessutom ganska svårt för mamma att känna sig lycklig i sitt äktenskap. Men trots den här svåra situationen inskärpte hon moraliska värderingar hos min äldre bror och mig.

Med tiden gifte sig min bror, och det gjorde jag också. Kort därefter fick mamma reda på att hon hade en cancersjukdom, och den ledde så småningom till hennes död. Men innan hon dog gav hon oss ett dyrbart arv.

En bekant till mamma hade berättat för henne om Bibelns hopp om en uppståndelse, och mamma hade tackat ja till att studera Bibeln. Under hennes sista tid var det Bibelns hoppingivande budskap som gav henne något att leva för och som hjälpte henne att vara glad och lycklig.

När min bror och jag såg hur positivt mamma påverkades av det hon fick lära sig, började vi också studera Bibeln. Jag blev döpt som ett Jehovas vittne en månad innan jag fick mitt andra barn. Det var en söt liten flicka som vi gav namnet Lucía.

Den dag då jag blev döpt betydde mycket för mig. Jag var lycklig över att jag nu tillhörde Jehova – jag hade överlämnat mig åt honom för att tjäna honom för evigt. Jag var också lycklig över att få berätta om min tro för mina älskade barn, en son och en dotter.

Men den sistnämnda orsaken till glädje varade inte så länge. När Lucía var fyra år började hon få fruktansvärt ont i magen. Efter åtskilliga undersökningar förklarade röntgenläkaren att hon hade en knöl, stor som en apelsin, som satt fast vid levern. Läkaren berättade att Lucía hade neuroblastom, en aggressiv cancertumör. För Lucía började nu en sju år lång kamp mot hennes cancer som bland annat innebar långa sjukhusvistelser.

En självuppoffrande ande

Under de här svåra åren fick jag ofta tröst och uppmuntran av Lucías varma kramar och kyssar. Hennes sätt att klara av sjukdomen gjorde också intryck på sjukhuspersonalen. Lucía var alltid ivrig att få hjälpa sjuksköterskorna, bland annat med att dela ut yoghurt, juice och annat till barnen i de närliggande rummen. Sköterskorna gav till och med Lucía en vit rock och en namnbricka där det stod att hon var ”sjuksköterskebiträde”.

”Jag blev så berörd av Lucía”, säger en kvinna som arbetade på sjukhuset. ”Jag minns henne som ett aktivt och kreativt barn, och hon älskade att måla. Hon var livlig och mogen, väldigt mogen.”

Lucía fick sin styrka och sinnesfrid från Guds ord. (Hebr. 4:12) Hon var helt övertygad om att i den nya världen skall ”döden ... inte finnas mer, inte heller skall sorg eller skrik eller smärta finnas mer”, precis som det utlovas i Guds ord. (Upp. 21:4) Lucía brydde sig om andra och tog vara på varje tillfälle att berätta för dem om det hon lärt sig från Bibeln. Lucías starka hopp om en uppståndelse hjälpte henne att vara lugn och glad trots en dyster prognos. (Jes. 25:8) Sådan var hon ända till den dag då cancern tog hennes liv.

 Det var just den dagen som jag gav henne det där viktiga löftet. Lucía hade svårt att öppna ögonen. Hennes pappa höll hennes ena hand och jag den andra. ”Var inte orolig, jag skall inte lämna dig”, viskade jag. ”Andas bara lugnt. När du vaknar upp kommer du att må bra. Då har du inte ont längre, och jag kommer att vara där.”

Nu måste jag hålla det löftet. Jag vet att väntetiden inte kommer att bli lätt. Men jag vet också att om jag har tålamod och förtröstar på Jehova och bevarar min ostrafflighet, så kommer jag att vara där när Lucía kommer tillbaka i uppståndelsen.

Det arv Lucía lämnade efter sig

Lucías mod och det underbara stöd vi fick från församlingen gjorde starkt intryck på min man, som inte delade min tro. Den dag Lucía dog sade han att han hade fått mycket att tänka på. Några veckor senare bad han en äldstebroder i församlingen om ett bibelstudium. Ganska snart började han vara med vid alla möten. Med Jehovas hjälp slutade han röka, något han tidigare inte lyckats med.

Jag känner fortfarande sorg och saknad efter Lucía, men jag är så tacksam mot Jehova för det arv Lucía lämnade efter sig. Min man och jag tröstar varandra med det underbara hoppet om en uppståndelse. Vi försöker även tänka oss in i hur det kommer att bli när vi får träffa Lucía igen – när vi får se hennes stora uttrycksfulla ögon och smilgroparna i hennes kinder.

Min dotters tragiska sjukdom påverkade också en annan kvinna. Hon bor i samma område som vi, och hennes son gick i samma skola som Lucía. En regnig lördagsförmiddag kom hon på besök. Hon hade förlorat en annan son, som då var 11 år, i samma sjukdom. När hon hörde vad som hade hänt Lucía, tog hon reda på var vi bodde och kom hem till oss. Hon ville veta hur jag hanterade sorgen efter Lucía och föreslog att vi skulle bilda en stödgrupp för att trösta andra mammor i liknande situationer.

Jag förklarade att jag för min del hade fått verklig tröst från ett löfte i Bibeln, ett löfte som är långt bättre än vad som helst som människor skulle kunna erbjuda. Hon lyste upp när jag läste Jesu ord i Johannes 5:28, 29. Hon tackade ja till ett bibelstudium och började snart känna ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. (Fil. 4:7) När vi studerar Bibeln tillsammans brukar vi ofta stanna upp och försöka se oss själva i den nya världen, då vi skall ta emot dem vi älskar i uppståndelsen.

Trots att Lucías liv blev kort lämnade hon ett bestående arv efter sig. Hennes tro har bidragit till att vår familj är förenad i tjänsten för Gud, och den har också gjort mig mer besluten att hålla fast vid min tro. Ja, alla vi som har förlorat någon vi älskar och som kan få uppstå har utan tvivel en stark motivation att vara där och möta dem.

[Bild på sidan 20]

En teckning av paradiset som Lucía har gjort