Vi var inte rädda – Jehova var med oss

Berättat av Egyptia Petridou

År 1972 var Jehovas vittnen från hela Cypern församlade i Nicosia för att höra ett särskilt tal av Nathan H. Knorr, som länge hade tagit ledningen i Jehovas vittnens verksamhet. Han kände genast igen mig, och innan jag ens fick en chans att presentera mig frågade han: ”Har du hört något nytt från Egypten?” Jag hade träffat broder Knorr 20 år tidigare i min hemstad Alexandria i Egypten.

JAG föddes i Alexandria den 23 januari 1914 som det äldsta av fyra barn. Vi växte upp bara ett stenkast från havet. Alexandria var då en vacker kosmopolitisk stad, känd för sin arkitektur och historia. Eftersom européer levde sida vid sida med araber, lärde vi barn oss att tala arabiska, engelska, franska och italienska, förutom vårt modersmål, grekiska.

När jag hade slutat skolan fick jag arbete i ett franskt modehus, där jag fick rita och sy eleganta aftonklänningar åt damer i den högre societeten. Jag var också mycket religiös och älskade att läsa Bibeln, även om jag inte förstod så mycket av det jag läste.

Ungefär vid den här tiden, i mitten av 1930-talet, träffade jag en fin ung man från Cypern, Theodotos Petrides. Han var en skicklig brottare, men han var också utbildad som konditor och var anställd i ett berömt konditori. Theodotos blev förälskad i mig, en liten brunett. Han sjöng ofta serenader nedanför mitt fönster, romantiska grekiska sånger. Vi gifte oss den 30 juni 1940. Detta var en lycklig tid. Vi bodde i en lägenhet som låg under min mammas. Vårt första barn, John, föddes 1941.

Vi lär känna Bibelns sanning

Theodotos hade under någon tid varit missnöjd med vår religion, och han hade många frågor om Bibeln. Utan min vetskap hade Jehovas vittnen börjat studera Bibeln med honom. En dag när jag var hemma med vår baby knackade en dam på dörren och räckte mig ett kort med ett bibliskt budskap. Av artighet tog jag mig tid och läste det. Därefter erbjöd hon mig biblisk litteratur. Detta var ju samma böcker som Theodotos hade tagit hem!

”De där böckerna har jag”, sade jag. ”Var så god och stig in.” Nästan genast bombarderade  jag det här vittnet, Eleni Nicolaou, med frågor. Hon besvarade tålmodigt mina frågor med hjälp av Bibeln. Det tyckte jag om. Jag började plötsligt förstå Bibelns budskap. Under en paus i vårt samtal fick Eleni syn på ett fotografi av min man. ”Den mannen känner jag!” utropade hon. Jag blev häpen. Det Theodotos höll på med var inte längre någon hemlighet. Han gick till kristna möten utan mig, ja, utan att ens berätta det för mig! När Theodotos kom hem den dagen sade jag till honom: ”Den här veckan tänker jag följa med dig dit du gick i söndags!”

Vid det första möte som jag var med vid diskuterade en grupp på omkring tio personer bibelboken Mika. Jag sög åt mig allt! Från och med då besökte George och Katerini Petraki oss varje fredag kväll för att studera Bibeln med oss. Min far och mina två bröder var emot att vi studerade med vittnena, men min syster var tolerant, även om hon aldrig blev ett vittne. Men mamma tog emot Bibelns sanning. År 1942 blev mamma, Theodotos och jag döpta i havet vid Alexandria som ett tecken på att vi hade överlämnat oss åt Jehova.

Vårt liv förändras

År 1939 började andra världskriget, och det eskalerade snart. I början av 1940-talet var den tyske generalen Erwin Rommel och hans pansarstyrkor i det närbelägna el-Alamein, och i Alexandria var det fullt av brittiska soldater. Vi skaffade oss ett lager av torkade matvaror. Då blev Theodotos ombedd att ta hand om sin arbetsgivares nya konditori i Bur Tawfiq i närheten av Suez, och därför flyttade vi dit. Två grekisktalande vittnen började leta efter oss där. De kände inte till vår adress, men de predikade från hus till hus tills de fann oss.

Medan vi bodde i Bur Tawfiq studerade vi Bibeln med Stavros och Giula Kypraios och deras barn, Totos och Georgia, och de blev våra nära vänner. Stavros tyckte så mycket om att studera Bibeln att han brukade ställa tillbaka alla klockor i huset en timme för att vi skulle missa det sista tåget hem och vara tvungna att stanna längre. Våra resonemang varade till långt fram på natten.

Vi bodde i Bur Tawfiq i 18 månader, men sedan återvände vi till Alexandria för att min mamma blivit sjuk. Hon dog 1947, trogen mot Jehova. Än en gång kände vi hur Jehova uppmuntrade oss genom uppbyggande umgänge med mogna kristna vänner. Vi  kunde också visa gästfrihet mot missionärer på väg till sina missionärsdistrikt när deras fartyg gjorde ett kort uppehåll i Alexandria.

Glädjeämnen och problem

År 1952 föddes vår andre son, James. Eftersom vi som föräldrar insåg vikten av att uppfostra våra söner i en andligt hälsosam miljö, upplät vi vårt hem till regelbundna möten för bibelstudium, och vi hade ofta heltidsförkunnare som gäster. På så sätt utvecklade vår äldste son, John, kärlek till Bibelns sanning, och han började som pionjär när han bara var i mitten av tonåren. Han gick samtidigt i en aftonskola för att fullborda sin skolgång.

Inte lång tid därefter fick Theodotos veta att han hade ett allvarligt hjärtfel och fick rådet att sluta upp med det arbete han hade. Vår son James var bara fyra år. Vad skulle vi göra? Hade inte Jehova lovat: ”Var inte rädd, ty jag är med dig”? (Jes. 41:10) Föreställ dig hur överraskade och glada vi blev när vi 1956 inbjöds att tjäna som pionjärer i Ismailiya, nära Suezkanalen. De följande åren visade sig bli oroliga i Egypten, och våra kristna bröder behövde uppmuntran.

År 1960 blev vi tvungna att lämna Egypten med endast var sin resväska. Vi flyttade till Cypern, min mans hemö. Nu var Theodotos mycket sjuk och kunde inte arbeta. Men en omtänksam kristen broder och hans hustru lät oss bo i en bostad som de ägde. Tyvärr dog min man två år senare, och jag stod ensam med min yngste son, James. John, som också hade kommit till Cypern, hade gift sig och hade en egen familj att ta hand om.

Vi får hjälp under svåra tider

Sedan erbjöd Stavros och Dora Kairis oss att bo i deras hus. Jag föll på knä och tackade Jehova för att han än en gång hade sörjt för våra behov. (Ps. 145:16) När Stavros och Dora bestämde sig för att sälja sitt hus och bygga ett nytt med en Rikets sal på bottenvåningen, byggde de omtänksamt ett litet hus på två rum vid sidan av åt James och mig.

Så småningom gifte sig James, och han och hans hustru tjänade som pionjärer  tills det första av deras fyra barn föddes. År 1974, två år efter broder Knorrs minnesvärda besök, utbröt det politiska oroligheter på Cypern. * Många, däribland Jehovas vittnen, fick fly från sina hem och tvingades att börja om på nytt. Min son John var bland dessa. Han flyttade till Kanada med sin hustru och deras tre barn. Men samtidigt kunde vi glädja oss åt att se en ökning av antalet förkunnare på Cypern.

När jag fick pension kunde jag ta del i tjänsten mer. Men för några år sedan drabbades jag av en lindrig stroke och flyttade till min son James och hans familj. Längre fram när min hälsa blev sämre fick jag ligga på sjukhus i flera veckor och flyttades sedan till ett vårdhem. Trots ständig värk vittnar jag för personal, patienter och besökare. Jag ägnar också många timmar åt att studera, och med vänlig hjälp av mina andliga bröder kan jag vara med vid församlingsbokstudiet i närheten.

Uppmuntran på min ålders höst

Jag blir uppmuntrad av att få höra nyheter om dem som Theodotos och jag hade förmånen att få hjälpa. Många av deras barn och barnbarn är i heltidstjänsten. De tjänar bland annat i Australien, England, Grekland, Kanada och Schweiz. Min son John och hans hustru bor nu i Kanada med sin son. Deras äldsta dotter och hennes man är pionjärer. Deras yngsta dotter och hennes man, Linda och Joshua Snape, inbjöds att gå igenom Gileadskolans 124:e klass.

Min son James och hans hustru bor nu i Tyskland. Två av deras söner tjänar vid Betel, den ene i Athen i Grekland och den andre i Selters i Tyskland. Deras yngste son och även deras dotter och hennes man är pionjärer i Tyskland.

Tänk så mycket vi kommer att ha att berätta för min mor och min älskade Theodotos när de återvänder i uppståndelsen! De kommer att bli hänförda över att se vilket fint arv de lämnade efter sig till sin familj. *

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 24]

Än en gång kände vi hur Jehova uppmuntrade oss genom uppbyggande umgänge med mogna kristna vänner

[Karta på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

CYPERN

NICOSIA

MEDELHAVET

EGYPTEN

KAIRO

el-Alamein

Alexandria

Ismailiya

Suez

Bur Tawfiq

Suezkanalen

[Bildkälla]

Enligt NASA/Visible Earth imagery

[Bild på sidan 23]

Theodotos och jag 1938

[Bild på sidan 25]

Min son John med sin hustru

[Bild på sidan 25]

Min son James med sin hustru