Jag har fått se Guds hjord växa i Korea

Berättat av Milton Hamilton

”Vi måste tyvärr meddela att Sydkoreas regering har dragit in alla inresevisum för er missionärer och har gjort klart att ni inte är önskvärda där. ... Med tanke på den här utvecklingen får ni ett tillfälligt förordnande i Japan.”

DET var i slutet av 1954 som min hustru, Liz, och jag fick det här meddelandet från Brooklyn i New York. Tidigare samma år hade vi gått igenom den 23:e klassen av Gileadskolan, som då hölls i norra delen av staten New York. När vi fick det här brevet tjänade vi en kort period i Indianapolis i Indiana.

Liz (före detta Semock) och jag hade varit klasskamrater i high school, och längre fram, 1948, gifte vi oss. Liz älskade heltidstjänsten men tvekade inför tanken att lämna USA för att tjäna i främmande land. Vad fick henne att ändra sig?

Liz gick med på att följa med mig till det möte för sökande till Gilead som hölls vid den internationella sammankomsten på Yankee Stadium i New York sommaren 1953. Vi blev uppmuntrade av mötet och fyllde i en ansökan till Gilead. Till vår stora förvåning blev vi inbjudna till nästföljande klass som började i februari 1954.

Vi blev förordnade att tjäna i Korea, trots att det tre år långa kriget nyss hade slutat på sommaren 1953 och lämnat landet förhärjat och förstört. I enlighet med anvisningarna i det brev som citeras här ovan åkte vi först till Japan. Efter en 20 dagar lång båtresa kom vi fram i januari 1955 tillsammans med sex andra missionärer som också blivit förordnade att tjäna i Korea. Lloyd Barry, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret i Japan, stod på kajen och tog emot oss klockan sex på morgonen. Strax därefter var vi på väg till missionärshemmet i Yokohama. Senare samma dag gick vi ut i tjänsten.

I Korea till slut

Med tiden fick vi våra visum och kunde åka till Sydkorea. Den 7 mars 1955 lyfte vårt plan från Haneda International Airport i Tokyo för den tre timmar långa flygningen till Yoido Airport i Seoul. Över 200 koreanska bröder och systrar välkomnade oss, och vi fällde glädjetårar. På den tiden fanns det bara omkring tusen Jehovas vittnen i Korea. Precis som många andra västerlänningar trodde vi att alla asiater såg likadana ut och betedde sig likadant, oavsett vilket land de kom från. Vi insåg snart att det inte alls var på det sättet. Koreaner har inte bara sitt eget språk och alfabet, utan också sin  egen kokkonst, sina fysiska särdrag, sin traditionella klädsel såväl som annat som är unikt just för dem, till exempel deras byggnadsstil.

Vår första stora utmaning var att lära oss koreanska. Det fanns inga läroböcker till vår hjälp. Vi märkte snart att det var omöjligt att med enbart engelska språkljud få till språkljuden i de koreanska orden på rätt sätt. Man måste lära sig det koreanska alfabetet för att kunna lära sig det rätta uttalet.

Vi gjorde våra misstag. En gång frågade Liz en kvinna vi besökte om hon hade en bibel. Kvinnan tittade konstigt på henne och gick sedan in och hämtade en ask tändstickor. Liz hade frågat efter sungnyang (tändstickor) i stället för sungkyung, ordet för ”bibel”.

Efter några månader fick vi i uppdrag att öppna ett missionärshem i Pusan, en hamnstad i söder. Vi fick möjlighet att hyra tre små rum där vi och två systrar som också hade förordnats att tjäna där kunde bo. Rummen hade varken rinnande vatten eller någon toalett. Det fanns en vattenslang, men det var bara nattetid som vattentrycket var tillräckligt starkt för att vi skulle kunna få upp vattnet till andra våningen där vi bodde. Vi turades därför om att gå upp i ottan för att tappa upp vatten i olika behållare. Vi var tvungna att antingen koka vattnet eller rena det med klor innan det var tjänligt att dricka.

Vi ställdes också inför andra utmaningar. Tillgången på elektricitet var så begränsad att vi inte kunde använda vare sig tvättmaskin eller strykjärn. Vi fick ha köket i hallen, och vår enda utrustning var ett fotogenkök. Snart hade vi alla lärt oss att laga till en måltid på vår respektive matlagningsdag. Tre år efter det att vi kom till Korea fick både Liz och jag hepatit, något som de flesta missionärer drabbades av på den tiden. Det tog månader innan vi återhämtade oss, och andra hälsoproblem följde.

Hjälp att övervinna svårigheter

Under de gångna 55 åren har Koreahalvön varit en av Asiens politiska krutdurkar. Fem och en halv mil norr om Sydkoreas huvudstad, Seoul, ligger en demilitariserad zon som delar halvön. År 1971 kom Frederick Franz från huvudkontoret i Brooklyn på besök, och jag gjorde sällskap med honom dit, till den starkast bevakade gränsen i världen. Under årens lopp har FN-sändebud ofta sammanträffat med representanter för Nord- och Sydkoreas regeringar där.

Vi är givetvis neutrala när det gäller den här världens politik, även när det gäller situationen  på Koreahalvön. (Joh. 17:14) Över 13 000 koreanska vittnen har avtjänat sammanlagt 26 000 år i fängelse på grund av att de vägrat ta till vapen mot sina medmänniskor. (2 Kor. 10:3, 4) Trots att alla unga bröder i landet vet att de måste ta ställning i den här frågan låter de sig inte avskräckas. Det är beklagligt att regeringen betecknar dem som ”brottslingar”, när deras enda ”brott” är att de som kristna önskar vara neutrala.

År 1944, under andra världskriget, hade jag också vägrat att göra militärtjänst och därför tvingats sitta två och ett halvt år i fängelse i Lewisburg i Pennsylvania. Även om våra koreanska bröder har haft det svårare under sin fängelsetid, kan jag till viss del säga att jag vet vad dessa unga bröder har fått gå igenom. Många av dem blev uppmuntrade av att veta att en del av oss som var missionärer i Korea hade haft liknande erfarenheter. (Jes. 2:4)

Vi ställs inför svårigheter

År 1977 kom det upp en fråga som gällde vår egen neutralitet. Från myndigheternas sida menade man att vi hade påverkat unga koreaner att vägra ansluta sig till de väpnade styrkorna och att vägra ta till vapen. Regeringen beslöt därför att missionärer som av en eller annan anledning behövde lämna landet inte skulle få inresetillstånd igen. Den här restriktionen varade från 1977 till 1987. Om vi hade rest ut från Korea under de här åren, skulle vi inte ha fått komma in i landet igen. Under den här perioden åkte vi därför aldrig hem och hälsade på.

Vi sammanträffade många gånger med regeringstjänstemän och förklarade vår neutrala ställning som Kristi efterföljare. Till slut, efter tio år, förstod de att vi inte skulle låta oss skrämmas och upphävde då restriktionen. Några missionärer som av bland annat hälsoskäl varit tvungna att lämna landet under de här åren kunde inte återvända, men vi andra var kvar, och det är vi glada för.

I mitten av 1980-talet blev styrelseledamöterna i vår lagligen inregistrerade sammanslutning falskeligen anklagade av motståndare till vår verksamhet för att påverka unga män till att inte göra militärtjänst. Regeringen kallade till och med in alla styrelseledamöter, däribland mig, till förhör. Den 22 januari 1987 meddelade åklagarmyndigheten att anklagelserna saknade grund. Det här kom senare att bli till hjälp när det gällde att rätta till andra missuppfattningar.

Gud välsignar vårt arbete

Vår neutralitet hade lett till att motståndet mot vårt predikoarbete i Korea intensifierades under årens lopp. Det blev därför allt svårare att hitta lämpliga lokaler för större sammankomster. Av den anledningen tog Jehovas vittnen initiativet till att bygga en sammankomsthall i Pusan, den första i Asien. Jag hade förmånen att få hålla överlämnandetalet den 5 april 1976 för de 1 300 närvarande.

Sedan 1950 har tiotusentals amerikanska militärer tjänstgjort  i Korea. Många av dem har blivit aktiva Jehovas vittnen när de återvänt till USA. Vi får ofta brev från dem, och vi är glada och tacksamma för att vi har kunnat hjälpa dem att lära känna Jehova.

Sorgligt nog gick min älskade livskamrat, Liz, bort den 26 september 2006. Jag saknar henne oerhört mycket. Under sina 51 år här i Korea tog hon villigt emot vilken uppgift som helst utan att klaga. Liz talade aldrig om och antydde inte ens att hon skulle vilja återvända till USA – det land hon en gång sade att hon aldrig ville lämna!

Jag är medlem av Betelfamiljen i Korea. Familjen har vuxit från bara en handfull de första åren till närmare 250 i dag. Tillsammans med sex andra bröder har jag förmånen att få ingå i avdelningskontorets kommitté, som har tillsynen över verksamheten i landet.

Korea var ett mycket fattigt land när vi kom hit, men nu är det en av världens mest utvecklade nationer. Det finns nu över 95 000 vittnen här, och nästan 40 procent av dem är antingen reguljära pionjärer eller hjälppionjärer. Allt detta har bidragit till att jag har uppskattat att få tjäna Gud här och få se hans hjord växa.

[Bild på sidan 24]

Vi anländer till Korea tillsammans med andra missionärer

[Bild på sidan 24, 25]

I tjänsten i Pusan

[Bild på sidan 25]

Broder Franz och jag vid den demilitariserade zonen 1971

[Bild på sidan 26]

Liz och jag strax innan hon dog ▸

[Bild på sidan 26]

Avdelningskontoret i Korea, där jag är medlem av Betelfamiljen