”Detta är vägen. Vandra på den”

Berättelsen om Emilia Pederson

Berättat av Ruth E. Pappas

MIN MAMMA, Emilia Pederson, föddes 1878. Hon blev lärare, men hon ville egentligen ägna sig åt att hjälpa människor att komma närmare Gud. En stor koffert vittnade om att hon hade den önskan. Den stod hemma hos oss i Jasper, en liten stad i Minnesota i USA. Hon hade skaffat sig den för att kunna skicka sina tillhörigheter till Kina, där hon ville arbeta som missionär. Men när hennes mamma dog fick hon överge sina planer och stanna hemma och ta hand om sina yngre syskon. Hon gifte sig 1907 med Theodore Holien. Jag föddes den 2 december 1925 som det sista av sju barn.

Mamma hade många bibliska frågor som hon ville ha svar på. Bland annat undrade hon över läran om ett brinnande helvete där onda människor plågas. Hon frågade en ledare för den lutherska kyrkan som var på besök var i Bibeln hon kunde hitta stöd för den läran. Men han sade att det inte har någon betydelse vad Bibeln säger. Läran om ett brinnande helvete måste predikas.

Hon får sin andliga hunger stillad

Strax efter sekelskiftet for mammas syster, Emma, till Northfield i Minnesota för att studera musik. Hon bodde hos sin lärare, Milius Christianson. Hans hustru var bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Emma berättade att hon hade en syster som älskade att läsa Bibeln. Det dröjde inte länge förrän Milius hustru skrev ett brev till mamma och besvarade hennes bibliska frågor.

En dag kom en bibelforskare som hette Lora Oathout med tåg från Sioux Falls i South Dakota för att predika i Jasper. Mamma studerade den bibliska litteratur hon fick och började 1915 förkunna Bibelns sanning för andra och sprida den litteratur som hon hade fått av Lora.

År 1916 fick mamma höra att Charles Taze Russell skulle komma till ett konvent i Sioux City i Iowa. Hon ville åka dit. Hon hade då fem barn, och det yngsta, Marvin, var bara fem månader. Men hon tog alla barnen med sig på tåget och åkte de cirka 15 milen till Sioux City för att vara med vid konventet. Hon hörde broder Russells tal, såg ”Skapelsedramat i bilder” och blev döpt. När hon kom hem skrev hon en artikel i Jasper Journal om konventet.

Mamma var en av de cirka 18 000 som var med vid konventet i Cedar Point i Ohio 1922. Efter det konventet förkunnade hon outtröttligt om Guds kungarike. Hon brukade uppmuntra oss att lyda uppmaningen: ”Detta är vägen. Vandra på den.” (Jes. 30:21)

 Förkunnandet bär frukt

I början av 1920-talet flyttade mina föräldrar till ett hus strax utanför Jasper. Pappa hade ett lönsamt företag och en stor familj att försörja. Han studerade inte Bibeln lika mycket som mamma, men han understödde helhjärtat predikoverksamheten och ställde vårt hem till förfogande för resande tjänare, som då kallades pilgrimer. Ofta kom cirka hundra personer när någon av de resande bröderna höll tal i vårt hem, och då fylldes vardagsrummet, matrummet och sovrummet med folk.

När jag var i sjuårsåldern ringde min moster Lettie och sade att hennes grannar, Ed Larson och hans hustru, ville studera Bibeln. De godtog snabbt Bibelns sanningar och inbjöd senare en annan granne, Martha Van Daalen, till studiet. Martha hade åtta barn, och hon och hela hennes familj blev också bibelforskare. *

Ungefär samtidigt började en ung man arbeta hos pappa. Han hette Gordon Kammerud och bodde några kilometer från oss. Han hade fått höra: ”Akta dig för chefens döttrar. De har en konstig religion.” Men Gordon började studera Bibeln och blev snart övertygad om att han hade funnit sanningen. Efter tre månader blev han döpt. Hans föräldrar blev också troende, och vi – familjerna Holien, Kammerud och Van Daalen – kom att bli mycket goda vänner.

Styrkta av konvent

Mamma hade blivit så uppmuntrad av konventet i Cedar Point att hon inte ville missa något konvent efter det. Så det jag minns från min tidiga barndom är de långa resorna till dessa sammankomster. Konventet i Columbus i Ohio 1931 var särskilt betydelsefullt, eftersom det var då namnet Jehovas vittnen antogs. (Jes. 43:10–12) Jag kommer också mycket väl ihåg konventet i Washington D.C. 1935, där det hölls ett historiskt tal om den ”stora skaran”, som omtalas i Uppenbarelseboken, och vilka som utgör den. (Upp. 7:9) Mina systrar Lilian och Eunice var två av de drygt 800 som blev döpta vid det konventet.

Vi i vår familj åkte till konventen i Columbus i Ohio 1937, Seattle i Washington 1938 och New York 1939. Vi reste ihop med familjerna Van Daalen och Kammerud och några andra och bodde i tält. Eunice gifte sig med Leo Van Daalen 1940, och de blev pionjärer. Samma år gifte sig Lilian med Gordon Kammerud, och de blev också pionjärer.

Konventet i Saint Louis i Missouri 1941 var mycket speciellt. Vid det konventet fick tusentals  barn och ungdomar boken Barnen. Det blev en vändpunkt för mig. Kort därefter, den 1 september 1941, blev jag pionjär tillsammans med min bror Marvin och hans hustru, Joyce. Jag var då 15 år.

Eftersom vi bodde i en jordbruksbygd var det svårt för många vänner att vara med vid alla konvent, för de hölls ofta vid tiden för skörden. Så efter konventen samlades vänner i vår trädgård, och vi berättade vad som hade behandlats vid dessa konvent för dem som inte hade varit med. Det var mycket trevligt.

Gilead och missionärstjänst

I februari 1943 grundades Gileadskolan för att utbilda pionjärer för missionärstjänst. I den första klassen gick sex medlemmar av familjen Van Daalen – bröderna Emil, Arthur, Homer och Leo samt deras kusin Donald och min syster Eunice, som var gift med Leo. Det var med blandade känslor som vi sade farväl till dem, eftersom vi inte visste när vi skulle få se dem igen. Efter sin examen blev alla sex förordnade att tjäna i Puerto Rico, där det bara fanns ett tiotal vittnen vid den tiden.

Ett år senare gick Lilian och Gordon samt Marvin och Joyce igenom den tredje klassen vid Gileadskolan. De sändes också till Puerto Rico. Sedan började jag i september 1944 i Gileadskolans fjärde klass. Jag var då 18 år. Efter min examen i februari 1945 blev också jag sänd till Puerto Rico och kunde förena mig med mina syskon. Det var verkligen en intressant värld som öppnades för mig. Trots att det var svårt att lära sig spanska, dröjde det inte länge förrän en del av oss ledde mer än 20 bibelstudier var. Jehova välsignade vårt arbete. Nu finns det omkring 25 000 Jehovas vittnen i Puerto Rico!

Tragedier drabbar oss

År 1950 fick Leo och Eunice en son, men de stannade ändå kvar i Puerto Rico. År 1952 tänkte de ta semester och besöka släktingar i sitt hemland. Den 11 april gav de sig av med flyg. Men strax efter start störtade planet i havet. Leo och Eunice dog. Deras tvåårige son, Mark, hittades flytande i vattnet. En man, som också överlevde, kastade honom i en räddningsflotte, och han fick konstgjord andning. Det räddade livet på honom. *

Fem år senare, den 7 mars 1957, körde mamma och pappa till Rikets sal, men på vägen dit fick de punktering. När pappa höll på att byta däck blev han påkörd av en bil och dog omedelbart. Omkring 600 personer kom till begravningen, och den blev till ett fint vittnesbörd för människorna i samhället, där pappa var mycket respekterad.

Nya förordnanden

Strax innan pappa dog blev jag förordnad att tjäna i Argentina. Jag kom till staden Mendoza vid foten av Anderna i augusti 1957. George Pappas kom till Argentina 1958 efter att ha gått igenom Gileadskolans 30:e klass. George och jag blev goda vänner, och vi gifte oss i april 1960. År 1961 dog mamma, 83 år gammal. Hon hade troget vandrat på den sanna gudsdyrkans väg och hade hjälpt många andra att göra detsamma.

 I tio års tid bodde och arbetade George och jag tillsammans med andra missionärer på olika missionärshem. Sedan arbetade vi i kretstjänsten i sju år. År 1975 återvände vi till USA för att hjälpa nära anhöriga som var sjuka. År 1980 blev vi erbjudna att börja i kretstjänsten bland de spansktalande. Vid den tiden fanns det omkring 600 spansktalande församlingar i USA. Under 26 år besökte vi många av dessa och fick se antalet församlingar öka till en bra bit över 3 000.

De har vandrat på ”vägen”

Mamma fick också glädjen att se yngre medlemmar av familjen börja i heltidstjänsten. Carol, som är dotter till min äldsta syster, Ester, började som pionjär 1953. Hon gifte sig med Dennis Trumbore, och de har varit i heltidstjänsten sedan dess. Esters andra dotter, Lois, gifte sig med Wendell Jensen. De gick igenom Gileadskolans 41:a klass och var missionärer i Nigeria i 15 år. Mark, vars föräldrar dog i flygolyckan, adopterades och uppfostrades av Leos syster, Ruth La Londe, och hennes man, Curtiss. Mark och hans hustru, Lavonne, var pionjärer i många år och uppfostrade fyra barn till att vandra på ”vägen”. (Jes. 30:21)

Orlen, som är det enda av mina syskon som lever, är nu i 95-årsåldern. Han tjänar Jehova troget ännu i denna dag. George och jag har glädjen att fortfarande kunna vara i heltidstjänsten.

Ett arv efter mamma

Jag har ännu kvar en av mammas käraste ägodelar – hennes skrivbord. Det fick hon i present av pappa när de gifte sig. I en av lådorna ligger en pärm med gamla brev och tidningsartiklar som hon skrev och som blev till ett fint vittnesbörd om Guds kungarike. En del av dessa brev och artiklar är från början av 1900-talet. I skrivbordet finns också brev från oss barn som var missionärer. Jag tröttnar aldrig på att läsa dem! Och de brev hon skrev till oss var alltid så uppmuntrande och fyllda med positiva tankar. Mamma kunde aldrig uppfylla sin önskan att bli missionär. Men hon talade så varmt om missionärstjänsten att det rörde andras hjärtan i generationer efter henne. Jag ser verkligen fram emot att få träffa mamma och pappa och se hela vår familj vara återförenad i paradiset här på jorden. (Upp. 21:3, 4)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 17]

Emilia Pederson

[Bild på sidan 18]

1916: Mamma och pappa (med Marvin i famnen); längst ner, från vänster till höger: Orlen, Ester, Lilian, Mildred

[Bild på sidan 19]

Leo och Eunice strax innan de förolyckades

[Bild på sidan 20]

1950: Från vänster till höger, överst: Ester, Mildred, Lilian, Eunice, Ruth; längst ner: Orlen, mamma, pappa och Marvin

[Bild på sidan 20]

George och jag i kretstjänsten, 2001