Vi får aldrig glömma Jehova

EN DEL i gruppen hade varit med om något liknande förut. Men för de flesta var det första och enda gången som de skulle korsa en större vattensamling utan att bli våta. Jehova hade precis dämt upp Jordanflodens vatten. Miljoner israeliter tågade nu i en lång, bred procession över flodbädden in i det utlovade landet. Många tänkte säkert precis som sina förfäder 40 år tidigare: ”Jag kommer aldrig att glömma vad Jehova har gjort i dag.” (Jos. 3:13–17)

Men Jehova visste att somliga israeliter fort skulle glömma vad han hade gjort. (Ps. 106:13) Han sade därför till Israels ledare, Josua, att ta 12 stenar från flodbottnen och ställa upp dem vid deras första lägerplats. Josua förklarade: ”Dessa stenar skall tjäna som ett minnesmärke för Israels söner.” (Jos. 4:1–8) Det här minnesmärket skulle påminna folket om Jehovas mäktiga handlingar och om att de alltid skulle tjäna honom lojalt.

Har den här berättelsen någon betydelse för Guds folk i vår tid? Ja, det har den. Vi får inte heller glömma Jehova, och vi måste fortsätta tjäna honom lojalt. Andra varningar som gavs till israeliterna gäller också Jehovas tjänare i vår tid. Tänk på Moses ord: ”Akta dig, så att du inte glömmer Jehova, din Gud, och försummar att följa hans bud och hans rättsliga beslut och hans stadgar.” (5 Mos. 8:11) Här ser vi att det finns ett samband mellan att glömma Jehova Gud och att vara olydig mot honom. Det skulle kunna utgöra en risk för oss också. Paulus varnade de kristna för att utveckla ”samma olydnadsmönster” som israeliterna i vildmarken. (Hebr. 4:8–11)

Vi ska se på några händelser i Israels historia som betonar att vi inte får glömma Gud. Vi ska också se vad vi kan lära av två lojala israeliter och hur detta kan hjälpa oss att vara uthålliga och tacksamma när vi tjänar Jehova.

Skäl att komma ihåg Jehova

Jehova glömde inte israeliterna under alla år som de var i Egypten. Han ”kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob”. (2 Mos. 2:23, 24) Det han sedan gjorde för att befria dem från slaveriet var verkligen minnesvärt.

Jehova sände först nio plågor över Egypten, och faraos magiutövande präster kunde inte göra något åt det. Ändå trotsade farao Jehova och vägrade låta israeliterna gå. (2 Mos. 7:14–10:29) Men när den tionde plågan kom tvingades den stolte härskaren att lyda Gud. (2 Mos. 11:1–10; 12:12) Med Mose som ledare lämnade israeliterna Egypten tillsammans med en stor blandad hop. Allt som allt kan det ha varit 3 000 000 som drog ut. (2 Mos. 12:37, 38) De hann inte långt förrän farao ändrade sig. Han skickade ut sina stridsvagnar och ryttare – den mäktigaste hären på den tiden – för att hämta tillbaka sina slavar. Under tiden sade Jehova till Mose att föra israeliterna till Pi-Hahirot, en plats som låg inklämd mellan Röda havet och en bergsrygg där de verkade vara instängda. (2 Mos. 14:1–9)

Farao trodde att israeliterna hade fångats i en fälla och tänkte anfalla dem med sin här. Men Jehova höll tillbaka egyptierna genom att ställa en eld- och molnpelare mellan dem och israeliterna. Sedan delade han Röda havet och öppnade en flyktväg på havsbottnen. På båda sidor stod vattnet som en mur, kanske så hög som 15 meter. Israeliterna började gå över på torr mark. Snart var egyptierna  nere på stranden och såg att israeliterna var på väg mot andra sidan. (2 Mos. 13:21; 14:10–22)

En klok anförare hade gett upp där, men inte farao. Han var full av självtillit när hans vagnar och ryttare stormade fram på havsbottnen. Men innan de hann i kapp israeliterna fick deras vansinnesjakt ett snabbt slut. Jehova lät hjulen på vagnarna falla av. (2 Mos. 14:23–25; 15:9)

Medan egyptierna försökte ta sig fram med sina obrukbara vagnar nådde israeliterna den östra stranden. Mose sträckte ut handen över Röda havet, och då lät Jehova vattenmurarna störta samman. Miljoner ton vatten störtade ner över farao och hans stridsmän så att de drunknade. Ingen av dem överlevde. Israeliterna var fria! (2 Mos. 14:26–28; Ps. 136:13–15)

Den här händelsen satte skräck i de omkringliggande nationerna under lång tid. (2 Mos. 15:14–16) Fyrtio år senare sade Rahab, som bodde i Jeriko, till två israelitiska män: ”Förskräckelse för er har fallit över oss. ... Vi har nämligen hört hur Jehova lät Röda havets vattenmassor torka bort framför er, när ni drog ut ur Egypten.” (Jos. 2:9, 10) Inte ens de här hedniska nationerna hade glömt hur Jehova befriade sitt folk. Israeliterna hade ännu starkare skäl att komma ihåg det.

Jehova skyddade dem som ”sin ögonsten”

Sedan israeliterna hade gått över Röda havet kom de in i Sinaiöknen, ”den stora och fruktansvärda vildmarken”. Jehova var med dem när de vandrade genom detta område, en ”törstig mark” där det varken fanns vatten eller mat till så många människor. Mose skrev: ”Han [Jehova] fann honom [Israel] i ett vildmarksland, ja, i en tom, tjutande öken. Han omslöt honom, tog vård om honom, skyddade honom som sin ögonsten.” (5 Mos. 8:15; 32:10) Hur tog Jehova hand om dem?

 Genom ett underverk gav Jehova dem ”bröd ... från himlen”, manna, som låg på ”vildmarkens yta”. (2 Mos. 16:4, 14, 15, 35) Han lät det också komma vatten ”ur den flinthårda klippan”. Deras mantlar slets inte ut och deras fötter svullnade inte under de 40 år som de vandrade i vildmarken. (5 Mos. 8:4) Vad väntade sig Jehova av dem i gengäld? Mose sade till Israel: ”Ta dig ... till vara och ge noga akt på din själ, så att du inte glömmer de ting som du har sett med egna ögon och så att de inte viker ifrån ditt hjärta i alla dina livsdagar.” (5 Mos. 4:9) Så länge israeliterna med tacksamhet kom ihåg hur Jehova hade räddat dem, skulle de fortsätta tjäna honom och försöka lyda hans lagar. Hur skulle israeliterna handla?

Faran med att glömma

Mose skrev: ”Klippan, som blev din far, glömde du, du lät Gud falla i glömska.” (5 Mos. 32:18) Det Jehova hade gjort för israeliterna vid Röda havet och i vildmarken och allt annat gott han hade gjort för dem föll snart i glömska. De blev upproriska.

Vid ett tillfälle gav israeliterna Mose skulden för att det inte verkade finnas något vatten. (4 Mos. 20:2–5) De klagade på mannat som höll dem vid liv och sade: ”Vår själ är utled på det föraktliga brödet.” (4 Mos. 21:5) De ifrågasatte Guds omdöme och förkastade Mose som ledare med orden: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö i denna vildmark! ... Låt oss utse en anförare och vända tillbaka till Egypten!” (4 Mos. 14:2–4)

Hur kände Jehova det när israeliterna handlade så här? En psalmist skrev längre fram: ”Hur ofta gjorde de inte uppror mot honom i vildmarken, fick honom att känna sig sårad i öknen! Gång på gång satte de Gud på prov, ja, de vållade Israels Helige smärta. De kom inte ihåg hans hand, den dag då han friköpte dem från motståndaren, hur han gjorde sina tecken i Egypten.” (Ps. 78:40–43) Ja, Jehova blev verkligen sårad när israeliterna glömde honom.

Två som inte glömde

Men det var inte alla israeliter som glömde Jehova. Josua och Kaleb gjorde det inte. De ingick i den grupp på 12 spejare som sändes ut från Kades-Barnea för att utforska det utlovade landet. Tio av dem var negativa när de kom tillbaka, men Josua och Kaleb sade till folket: ”Det land som vi har vandrat igenom  och utspejat är ett mycket, mycket gott land. Om Jehova har funnit behag i oss, kommer han att föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Gör bara inte uppror mot Jehova.” När folket hörde detta ville de stena Josua och Kaleb. Men båda stod fasta och litade helt på Jehova. (4 Mos. 14:6–10)

Många år senare sade Kaleb till Josua: ”Jehovas tjänare Mose sände ut mig från Kades-Barnea för att utspeja landet, och jag kom sedan tillbaka och gav honom besked alldeles som det var i mitt hjärta. Och mina bröder som drog upp tillsammans med mig fick folkets hjärta att smälta; men jag för min del följde Jehova, min Gud, helt och fullt.” (Jos. 14:6–8) Kaleb och Josua förtröstade på Gud och kunde uthärda olika svårigheter. De var beslutna att alltid komma ihåg Jehova.

Kaleb och Josua var också tacksamma för att Jehova hade hållit sitt löfte att ge israeliterna ett bördigt land. Ja, israeliterna hade Jehova att tacka för att de levde. Josua skrev: ”Jehova [gav] Israel hela det land som han med ed hade lovat att ge åt deras förfäder. ... Av allt det goda som Jehova hade lovat Israels hus uteblev ingenting; allt blev verklighet.” (Jos. 21:43, 45) Hur kan vi i vår tid i likhet med Kaleb och Josua visa att vi är tacksamma?

Var tacksam

En man som fruktade Gud ställde frågan: ”Vad skall jag ge Jehova i gengäld för alla hans välgärningar mot mig?” (Ps. 116:12) Inte ens evigheten skulle räcka till för att återgälda Jehova för allt han ger oss i materiellt avseende, för den vägledning han ger och för allt han gjort för att göra vår räddning möjlig. I själva verket kan vi inte återgälda honom. Men det vi kan göra är att visa tacksamhet.

Har du fått hjälp att undvika problem tack vare de råd som Jehova ger? Har du fått tillbaka ett rent samvete därför att han är förlåtande? Det är sådant som du fortfarande har nytta av, så tänk på att fortsätta att vara tacksam för det. Sandra, som är 14 år, ställdes inför stora problem men lyckades klara av dem med Jehovas hjälp. Hon säger: ”Jag  bad till Jehova, och han hjälpte mig på ett fantastiskt sätt. Nu vet jag varför pappa alltid pratade om Ordspråksboken 3:5, 6: ’Förtrösta på Jehova av hela ditt hjärta och stöd dig inte på ditt eget förstånd. Tänk på honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar raka.’ Jag är helt säker på att Jehova alltid kommer att hjälpa mig, precis som han har gjort hittills.”

Visa att du kommer ihåg Jehova genom att hålla ut

Bibeln betonar en annan egenskap som är förknippad med att komma ihåg Jehova: ”Låt uthålligheten uträtta sitt verk fullständigt, så att ni kan vara fullständiga och hela i varje avseende och inte sakna något.” (Jak. 1:4) Vad krävs alltså för att vi ska vara ”fullständiga och hela i varje avseende”? Vi behöver utveckla egenskaper som kan hjälpa oss att förtrösta på Jehova när vi ställs inför prövningar och uthärda dem utan någon tanke på att ge upp. Om man visar sådan uthållighet kan man känna stor tillfredsställelse när prövningen är över. För alla prövningar har ett slut. (1 Kor. 10:13)

En broder som har tjänat Jehova länge och varit svårt sjuk berättar vad som har hjälpt honom att hålla ut: ”Jag försöker tänka på allt det Jehova utför i vår tid, inte på vad jag själv skulle vilja göra. För att vara trogen måste man hålla blicken riktad på Guds avsikter, inte på sina egna önskningar. När jag ställs inför problem frågar jag inte: ’Jehova, varför drabbar det här just mig?’ Jag försöker bara fortsätta att tjäna honom och hålla mig tätt intill honom även när oväntade problem dyker upp.”

I vår tid tillber de sanna kristna Jehova ”med ande och sanning”. (Joh. 4:23, 24) Som grupp betraktade kommer de aldrig att glömma Gud på det sätt som israeliterna gjorde. Men att vi tillhör församlingen är ingen garanti för att vi kommer att vara trogna. Precis som Josua och Kaleb måste vi vara tacksamma och uthålliga när vi tjänar Jehova. Och vi har goda skäl till det eftersom Jehova fortsätter att ge oss vägledning och att ta hand om var och en av oss i den här svåra ändens tid.

Precis som minnesmärket som Josua reste upp är skildringarna om Guds räddningshandlingar en försäkran om att han aldrig överger sitt folk. Vi kan därför instämma i psalmistens ord: ”Jag kommer ihåg Jahs handlingar, ja, jag kommer ihåg din förunderliga gärning från forna tider. Och jag mediterar över allt ditt verk, ja, dina gärningar begrundar jag.” (Ps. 77:11, 12)

[Bild på sidan 7]

Hela folket fick vandra genom en ”törstig mark”

[Bildkälla]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.

[Bild på sidan 8]

Från Kades-Barnea sändes spejare in i det utlovade landet

[Bildkälla]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.

[Bild på sidan 9]

Efter åren i vildmarken hade israeliterna mycket att vara tacksamma för i det utlovade landet

[Bildkälla]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.

[Bild på sidan 10]

Om vi koncentrerar oss på Jehovas avsikter kan vi uthärda vilka prövningar vi än ställs inför