Var bör du befinna dig när slutet kommer?

NÄR Jehova tillintetgör den här onda världen i Harmageddon, vad kommer då att hända med ”rättrådiga” människor? Ordspråksboken 2:21, 22 svarar: ”Det är de rättrådiga som skall bo på jorden, och det är de klanderfria som skall lämnas kvar på den. Men de ondskefulla skall utrotas från jorden, och förrädarna skall ryckas bort från den.”

Men hur kommer de ”klanderfria” att lämnas kvar på jorden? Kommer det att finnas en plats dit de kan ta sin tillflykt? Var bör de ”rättrådiga” befinna sig när slutet kommer? Fyra skildringar i Bibeln som handlar om överlevnad kastar ljus över de här frågorna.

När platsen var viktig

I 2 Petrus 2:5–7 kan vi läsa om hur patriarkerna Noa och Lot räddades: ”[Gud] skonade inte en forntida värld, men höll Noa, en rättfärdighetens förkunnare, i tryggt förvar tillsammans med sju andra, när han lät en stor översvämning komma över en värld av ogudaktiga. Och han domfällde städerna Sodom och Gomorra genom att lägga dem i aska och uppställde därigenom ett mönster för ogudaktiga med tanke på vad som skall komma. Men han befriade den rättfärdige Lot, som var svårt betryckt av lagtrotsarnas ohämmade tygellöshet.”

Hur överlevde Noa den stora översvämningen? Gud sade till Noa: ”Slutet för allt kött är nu inför mig, eftersom jorden är full av våld till följd av dem; och se, jag bringar fördärv över dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark av trä från ett kådigt träd.” (1 Mos. 6:13, 14) Noa byggde arken just så som Jehova hade befallt honom. Sju dagar innan den stora översvämningen började uppmanade Jehova Noa att samla in djuren i arken och att gå in i den tillsammans med hela sitt hushåll. På den sjunde dagen stängdes dörren bakom honom ”och störtregnet över jorden fortsatte i fyrtio dagar och fyrtio nätter”. (1 Mos. 7:1–4, 11, 12, 16) Noa och hans familj ”blev [tryggt] burna igenom vattnet”. (1 Petr. 3:20) De överlevde därför att de befann sig inne i arken. Ingen annan plats på jorden kunde ge dem skydd. (1 Mos. 7:19, 20)

När det gällde Lot var instruktionerna lite annorlunda. Två änglar talade om för honom var han inte skulle befinna sig. De sade till Lot: ”Alla som tillhör dig i staden [Sodom] – för bort dem från platsen! Ty vi står i begrepp att fördärva den här platsen.” De skulle sätta sig ”i säkerhet i bergstrakten”. (1 Mos. 19:12, 13, 17)

Det Noa och Lot fick vara med om visar att ”Jehova vet ... att befria de gudhängivna ur prövningen, men att hålla de orättfärdiga i förvar till domens dag”. (2 Petr. 2:9) I båda de här fallen var platsen av avgörande betydelse för räddningen. Noa måste gå in i arken, Lot måste gå ut ur Sodom. Men är det alltid på det här sättet? Kan Jehova rädda de rättfärdiga var de än befinner sig, utan att de behöver ge sig i väg någonstans? För att få svar på den frågan kan vi se på två andra skildringar om hur människor blev räddade.

Är platsen alltid viktig?

Innan Jehova krossade Egypten i Moses dagar genom att sända den tionde plågan befallde han israeliterna att stänka påskalammets blod på dörröverstycket och dörrposterna  i sina hus. Varför skulle de göra det? I skildringen sägs det: ”När Jehova så går fram genom landet för att slå egyptierna med plågan och ser blodet på dörröverstycket och på de båda dörrposterna, skall Jehova gå förbi ingången, och han skall inte tillåta fördärvet att komma in i era hus för att slå er med plågan.” Samma natt ”slog Jehova varje förstfödd i Egyptens land, från den förstfödde av farao som satt på tronen till den förstfödde av fången som var i fängelsehålan, och allt förstfött bland husdjuren”. De förstfödda bland israeliterna blev räddade utan att de behövde ge sig i väg någonstans. (2 Mos. 12:22, 23, 29)

Vi kan också tänka på Rahab, en prostituerad kvinna som bodde i staden Jeriko. Israeliterna skulle just börja inta det utlovade landet. När Rahab förstod att Jeriko var dömt till undergång, berättade hon för de två israelitiska spejarna att staden var lamslagen av skräck för de framträngande israeliterna. Hon gömde spejarna och bad dem lova henne med ed att skona henne och hela hennes familj när Jeriko intogs. Spejarna gav Rahab anvisning om att samla sin familj inne i sitt hus, som låg på stadsmuren. Att lämna huset skulle betyda tillintetgörelse tillsammans med de övriga i staden. (Jos. 2:8–13, 15, 18, 19) Men Jehova sade senare till Josua: ”Stadens mur skall störta samman.” (Jos. 6:5) Den plats som spejarna hade sagt var säker verkade nu vara riskabel. Hur skulle Rahab och hennes familj bli räddade?

När det blev dags för israeliterna att inta Jeriko blåste prästerna i hornen och folket höjde ett härskri. Josua 6:20 lyder: ”Så snart folket hörde ljudet av hornet höjde de ett väldigt härskri, och muren störtade samman.” Ingen människa kunde nu göra något för att bevara muren. Men förstöringen stannade mirakulöst upp vid Rahabs hus. Josua sade till de två spejarna: ”Gå in i kvinnans, den prostituerades, hus och för ut kvinnan därifrån och alla som tillhör henne, alldeles som ni har lovat henne med ed.” (Jos. 6:22) Alla i Rahabs hus räddades.

Vad var viktigast?

Vad kan vi lära av hur Noa, Lot, israeliterna på Moses tid och Rahab räddades? Hur kan de här skildringarna hjälpa oss att förstå var vi bör vara när slutet för den nuvarande onda världen kommer?

Noa blev räddad därför att han var i arken. Men varför var han där? Var det inte därför att han hade tro och var lydig? ”Noa grep sig an med att göra i enlighet med allt som Gud hade befallt honom”, sägs det i Bibeln. ”Han gjorde just så.” (1 Mos. 6:22; Hebr. 11:7) Hur  är det då med oss? Gör vi i enlighet med allt som Gud har befallt oss? Noa var även ”en rättfärdighetens förkunnare”. (2 Petr. 2:5) Är vi upptagna i predikoarbetet precis som han var, även om människor inte vill lyssna?

Lot undgick att bli tillintetgjord genom att fly från Sodom. Han överlevde därför att han var rättfärdig i Guds ögon och kände sig svårt betryckt på grund av de lagtrotsande människorna i Sodom och Gomorra. Känner vi oss verkligt betryckta på grund av det lösaktiga uppförande som är så vanligt i vår tid? Eller är vi så vana vid att se det att det inte stör oss? Gör vi vårt yttersta för att bli funna ”fläckfria och oklanderliga och i frid”? (2 Petr. 3:14)

När det gällde israeliterna i Egypten och Rahab i Jeriko, så blev de räddade därför att de stannade inne i sina hus. Det krävde tro och lydnad. (Hebr. 11:28, 30, 31) Föreställ dig hur varje israelitisk familj måste ha tittat intensivt på sin förstfödde när ”det steg upp ett högt klagoskri” i det ena egyptiska hemmet efter det andra. (2 Mos. 12:30) Tänk dig hur Rahab måste ha kurat ihop sig tillsammans med sin familj när hon hörde mullret av Jerikos fallande murar komma närmare och närmare. Det krävdes stark tro från hennes sida att förbli lydig och stanna kvar i huset.

Snart kommer slutet för Satans onda värld. På vilket sätt Jehova kommer att beskydda sitt folk på sin ”vredes dag” som inger fruktan vet vi ännu inte. (Sef. 2:3) Men oavsett var vi befinner oss och hur vår situation är vid den tiden kan vi vara säkra på att vår räddning kommer att vara beroende av vår tro på Jehova och vår lydnad mot honom. Under tiden bör vi ha en rätt inställning till det som Jesajas profetia talar om som våra ”innersta kamrar”.

”Gå in i dina innersta kamrar”

”Gå, mitt folk, gå in i dina innersta kamrar, och stäng dina dörrar efter dig”, sägs det i Jesaja 26:20. ”Göm dig endast för ett ögonblick, till dess fördömelsen drar förbi.” Den här profetian kan ha uppfyllts första gången år 539 f.v.t., när mederna och perserna besegrade Babylon. När persern Cyrus drog in i Babylon befallde han förmodligen alla att stanna inomhus därför att hans soldater hade fått order att döda alla som var utomhus.

I våra dagar skulle de här ”innersta kamrarna” kunna vara nära förbundna med de mer än 100 000 församlingarna av Jehovas vittnen jorden runt. Församlingarna spelar en mycket betydelsefull roll i vårt liv. Det kommer de att fortsätta att göra genom ”den stora vedermödan”. (Upp. 7:14) Guds folk får befallningen att gå in i sina ”innersta kamrar” och gömma sig ”till dess fördömelsen drar förbi”. Det är därför viktigt att vi arbetar på att ha en rätt och sund inställning till församlingen och att vi är fast beslutna att alltid hålla oss tätt till den. Vi bör ta Paulus uppmaning till hjärtat: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, och låt oss inte försumma att komma tillsammans, som några har för vana, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser dagen närma sig.” (Hebr. 10:24, 25)

[Bilder på sidan 7]

Vad kan vi lära oss av hur Gud räddade människor i forna dagar?

[Bild på sidan 8]

Vad kan de ”innersta kamrarna” syfta på i våra dagar?