Vad kan jag ge Jehova i gengäld?

Berättat av Ruth Danner

Mor brukade med ett stänk av humor säga att 1933 var ett katastrofernas år: Hitler kom till makten, påven förklarade det året som ett heligt år och jag kom till världen.

MINA föräldrar bodde i staden Yutz i Lorraine, som är en historisk provins i Frankrike nära den tyska gränsen. Mor var en hängiven katolik och far var protestant, och de gifte sig 1921. Min syster, Helen, föddes 1922 och blev som barn döpt i katolska kyrkan.

En dag 1925 fick far boken Guds Harpa på tyska. Han läste den och blev övertygad om att han hade funnit sanningen. Han skrev till utgivarna, som hjälpte honom att komma i kontakt med die Bibelforscher, som Jehovas vittnen i Tyskland kallades på den tiden. Far började genast berätta för andra om det han hade lärt sig. Det här tyckte min mor inte alls om. ”Gör vad du vill”, brukade hon högljutt säga med sin typiska tyska accent, ”men ge dig inte i lag med de där Bibelforscher!” Men far hade bestämt sig, och 1927 blev han döpt som en av dem.

Det här ledde till att min mormor försökte få mor att ta ut skilsmässa. En dag under gudstjänsten varnade prästen sina församlingsbor och sade att de skulle hålla sig borta från ”den falske profeten Danner”. När mormor kom tillbaka hem från den gudstjänsten kastade hon ner en blomkruka på far från övervåningen i vårt hus. Far var ytterst nära att få den tunga krukan i huvudet, men nu träffade den hans axel i stället. Den här händelsen fick mor att tänka till: En religion som får människor att vilja ta livet av andra kan inte vara bra. Hon började läsa Jehovas vittnens böcker och tidskrifter. Det dröjde inte länge förrän hon också var övertygad om att hon hade funnit sanningen, och hon blev döpt 1929.

Mina föräldrar gjorde allt de kunde för att Jehova skulle bli verklig för min syster och mig. De läste olika bibliska berättelser för oss, och sedan fick vi förklara varför personerna vi hade läst om handlade som de gjorde. Under den här tiden vägrade far att arbeta kvälls- eller nattskift, trots att hans beslut innebar en kännbar inkomstförlust för oss som familj. Han ville ha tid för möten och tjänst och för att studera med oss barn.

Mörka moln tornar upp sig

Mina föräldrar visade ofta gästfrihet mot resande tillsyningsmän och beteliter från Schweiz och Frankrike, och de berättade om vilka svårigheter våra bröder ställdes inför i  Tyskland, bara några kilometer från där vi bodde. Nazistregimen skickade Jehovas vittnen till koncentrationsläger och tog deras barn ifrån dem.

Far och mor hade förberett Helen och mig för de prövningar som skulle komma. De hjälpte oss att lära oss olika bibelställen som vi skulle kunna ha nytta av. De brukade säga: ”Om ni inte vet vad ni ska göra, tänk då på Ordspråksboken 3:5, 6. Om ni är oroliga för att utsättas för prövningar i skolan, använd 1 Korinthierna 10:13. Om vi blir skilda åt, citera Ordspråksboken 18:10.” Jag lärde mig Psalmerna 23 och 91 utantill och lärde mig att lita på att Jehova alltid skulle skydda mig.

År 1940 ockuperade Nazityskland Alsace-Lorraine, och den nya regimen krävde att alla vuxna gick med i nazistpartiet. Far vägrade att göra det, och Gestapo hotade att gripa honom. När mor vägrade att sy militäruniformer började Gestapo hota henne också.

Skolan blev en mardröm för mig. Varje skoldag inleddes med att klassen bad för Hitler, gjorde Hitlerhälsningen och sjöng nationalsången med utsträckt högerarm. Mina föräldrar sade aldrig att jag inte fick göra Hitlerhälsningen, utan de hjälpte mig i stället att öva mitt samvete. Så det var helt mitt eget beslut att inte säga ”Heil Hitler”. Lärarna slog mig och hotade med att jag skulle bli avstängd från skolan. En gång när jag var sju år tvingades jag stå inför skolans tolv lärare, som försökte tvinga mig att göra Hitlerhälsningen. Men med Jehovas hjälp kunde jag stå fast.

En lärarinna försökte spela på mina känslor. Hon sade att jag var duktig i skolan, att hon tyckte väldigt mycket om mig och att det skulle vara tråkigt om jag blev avstängd från skolan. Hon sade: ”Du behöver inte sträcka ut armen helt och hållet, bara lyfta den lite grann. Och du behöver inte säga ’Heil Hitler!’ Rör bara på läpparna och låtsas att du säger det.”

När jag berättade för mor vad lärarinnan hade sagt, påminde hon mig om Bibelns skildring om de tre unga hebréerna som ställdes inför den bildstod som kungen i Babylon hade ställt upp. ”Vad förväntade man att de skulle göra?” frågade hon. ”Böja sig ner”, svarade jag. ”Om de, i det ögonblick de skulle böja sig ner för bildstoden, hade böjt sig ner för att knyta remmarna på sina sandaler, skulle det ha varit rätt? Det är du själv som måste bestämma hur du ska göra. Gör det som du tror är rätt.” Alldeles som Sadrak, Mesak och Abed-Nego bestämde jag mig för att vara trogen och lojal endast mot Jehova. (Dan. 3:1, 13–18)

Jag blev avstängd från skolan flera gånger, och lärarna hotade med att jag inte skulle få vara kvar hos mina föräldrar. Det gjorde mig väldigt ängslig, men mor och far fortsatte att uppmuntra och stödja mig. Innan jag gick till skolan bad mor tillsammans med mig, och hon bad Jehova att han skulle hålla sin hand över mig. Jag visste att han skulle ge mig kraft att stå fast i sanningen. (2 Kor. 4:7) Far sade att om pressen blev för stor så skulle jag inte vara rädd för att komma hem. ”Vi älskar dig. Du kommer alltid att vara vår dotter”, sade han. ”Det här är en sak mellan dig och Jehova.” Hans ord stärkte min önskan att hålla fast vid min ostrafflighet. (Job 27:5)

Gestapo kom ofta hem till oss för att leta efter Jehovas vittnens litteratur och för att förhöra mina föräldrar. Det hände att de förde bort mor och höll henne kvar i timmar, och ibland hämtade de min far och min syster på deras arbetsplatser. Jag visste aldrig om mor skulle vara hemma när jag kom från skolan. Ibland fick jag höra av en granne att de hade fört bort henne. Då gömde jag mig inomhus, och tankarna for genom huvudet: Torterar de henne? Kommer jag någonsin att få träffa henne igen?

Bortförda

Halv fyra på morgonen den 28 januari 1943 väcktes vi av Gestapo. De sade att om vi alla fyra gick med i nazistpartiet, så skulle vi inte  skickas i väg. Vi fick tre timmar på oss att göra oss klara. Mor hade förberett sig för den här situationen och hade redan packat våra väskor med ett ombyte kläder och en bibel, så vi använde tiden till att be tillsammans och uppmuntra varandra. Far påminde oss om att ingenting kan ”skilja oss från Guds kärlek”. (Rom. 8:35–39)

Gestapo kom tillbaka, precis som de hade sagt. Jag kommer aldrig att glömma Anglade, en äldre syster, när hon med tårar i ögonen vinkade adjö till oss. Gestapo körde oss till järnvägsstationen i Metz, och efter en tre dagar lång tågresa kom vi till Kochlowice, ett satellitläger till Auschwitz i Polen. Två månader senare flyttades vi till Gliwice, ett nunnekloster som hade gjorts om till arbetsläger. Nazisterna sade att om vi var och en skrev under ett dokument där vi avsvor oss vår tro, så skulle de släppa oss och lämna igen våra ägodelar. Far och mor vägrade, och våra motståndare sade: ”Ni kommer aldrig hem igen.”

I juni flyttades vi till arbetslägret i Swietochlowice, där jag började få en typ av huvudvärk som fortfarande plågar mig. Jag drabbades av infektioner i fingrarna, och en läkare drog bort flera naglar utan bedövning. Något som ändå lyste upp tillvaron var att jag i mitt arbete med att springa ärenden åt lägervakterna ofta kom till ett bageri, där en kvinna brukade ge mig något att äta.

Fram till dess hade vi fått vara tillsammans som familj, avskilda från andra fångar. I oktober 1943 skickades vi till ett läger vid staden Ząbkowice. Vi sov i våningssängar i ett vindsutrymme med omkring 60 andra män, kvinnor och barn. SS-männen såg till att maten vi fick var så motbjudande som möjligt och i stort sett oätlig.

Trots påfrestningar och umbäranden gav vi aldrig upp hoppet. Vi hade läst i Vakttornet att ett stort predikoarbete skulle utföras efter kriget. Vi förstod därför varför vi fick lida och att våra svårigheter snart skulle få ett slut.

När vi fick höra rapporter om att de allierade närmade sig förstod vi att nazisterna höll på att förlora kriget. I början av 1945 beslöt sig SS-männen för att tömma vårt läger. Den 19 februari påbörjade vi en tvångsmarsch som var nästan 24 mil lång. Efter fyra veckor kom vi till staden Steinfels i Tyskland, där vakterna förde ner oss i en gruva. Många trodde att vi skulle bli dödade. Men samma dag kom  de allierade. SS-männen flydde och vår plåga var över.

Jag når mina mål

Den 5 maj 1945, efter nästan två och ett halvt år, kom vi hem till Yutz igen, smutsiga och fulla av löss. Vi hade inte bytt kläder sedan i februari, så de kläderna bestämde vi oss för att bränna upp. Jag minns hur mor sade till oss: ”Kom alltid ihåg den här mycket speciella dagen i ert liv. Vi har ingenting, inte ens kläderna vi har på oss är våra egna. Men tänk, vi har kommit tillbaka alla fyra, och vi har varit trogna. Vi kompromissade inte.”

Efter en tre månaders konvalescens i Schweiz kunde jag återvända till skolan utan att behöva vara rädd för att bli avstängd. Nu kunde vi träffa våra andliga bröder och systrar och predika öppet. Den 28 augusti 1947, när jag var 13 år, blev jag döpt av far i floden Mosel som ett tecken på det löfte jag hade gett Jehova flera år tidigare. Jag ville genast börja som pionjär, men far insisterade på att jag skulle lära mig ett yrke. Jag utbildade mig därför till sömmerska. År 1951, när jag var 17 år, blev jag pionjär i Thionville, som inte låg så långt hemifrån.

Det året var jag med vid en sammankomst i Paris och ansökte då om att få bli missionär. Jag var inte tillräckligt gammal, men broder Nathan Knorr sade att han skulle hålla lite på min ansökan ”tills längre fram”. I juni 1952 fick jag en inbjudan till den 21:a klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead i South Lansing i staten New York i USA.

Gilead och tiden därefter

Vilken upplevelse! Jag som ofta hade tyckt att det var svårt att tala inför andra på mitt eget språk var nu tvungen att göra det på engelska. Men lärarna var kärleksfulla och hjälpte mig, och en av dem kallade mig ”Kingdom Smile” som en anspelning på mitt förlägna leende.

Den 19 juli 1953 hölls avslutningen på Yankee Stadium i New York, och jag blev förordnad att tjäna i Paris tillsammans med Ida Candusso (senare Seignobos). Att predika för välbärgade Parisbor kändes skrämmande, men många var ödmjuka och villiga att studera Bibeln tillsammans med mig. Ida gifte sig och flyttade till Afrika 1956, men jag stannade kvar i Paris.

År 1960 gifte jag mig med en broder från Betel, och vi var pionjärer med särskilt uppdrag i Chaumont och i Vichy. Fem år senare fick jag tuberkulos och var tvungen att sluta som pionjär. Det kändes väldigt ledsamt, för ända sedan jag var liten hade jag haft som mål att börja i heltidstjänsten och att sedan vara kvar i den. En tid därefter lämnade min man mig för en annan kvinna. Mina andliga bröder och systrar hjälpte mig mycket under de här svåra åren, och Jehova har fortsatt att bära min börda. (Ps. 68:19)

Numera bor jag i Louviers i Normandie, inte långt från Betel i Frankrike. Trots mina hälsobekymmer är jag glad och lycklig över att Jehova alltid har varit med mig i livet. Den fostran och vägledning som jag fick under uppväxtåren hjälper mig än i dag att bevara den rätta inställningen. Mina föräldrar hjälpte mig att förstå att Jehova är en verklig person som jag kan älska, som jag kan tala med och som besvarar mina böner. Ja, vad kan jag ”ge Jehova i gengäld för alla hans välgärningar mot mig”? (Ps. 116:12)

[Infälld text på sidan 6]

”Jag är glad och lycklig över att Jehova alltid har varit med mig i livet.”

[Bild på sidan 5]

Som sexåring med min gasmask.

[Bild på sidan 5]

Med missionärer och pionjärer i Luxemburg under en särskild predikokampanj när jag var 16 år.

[Bild på sidan 5]

Jag och mina föräldrar vid en sammankomst 1953.