Jag fann en mening med livet

Berättat av Gaspar Martínez

Min enkla berättelse är på sätt och vis berättelsen om en fattig pojke från landet som kom till staden och blev rik. Men som du kommer att se var den rikedom jag fann inte exakt den som jag hade förväntat.

JAG växte upp på landet på 1930-talet i en karg del av Riojaregionen i norra Spanien. När jag var tio år måste jag sluta skolan, men då hade jag lärt mig att läsa och skriva. Jag och mina sex syskon tillbringade dagarna med att ta hand om fåren eller att arbeta på våra små åkerlappar.

Fattigdomen fick oss att lägga stor vikt vid det materiella. Vi blev avundsjuka på dem som hade mer än vi. Biskopen sade ändå en gång att vår by var ”den mest religiösa byn i hans stift”. Föga anade han då att många med tiden skulle överge katolicismen.

Ett sökande efter något bättre

Jag gifte mig med Mercedes, en flicka från samma by. Vi hade snart en liten son att ta hand om. År 1957 flyttade vi till den närbelägna staden Logroño, och med tiden flyttade mina närmaste släktingar också dit. Jag upptäckte snart att jag som en arbetare utan yrkesutbildning hade små utsikter att få en skälig lön. Jag undrade vart jag skulle vända mig för att få vägledning. Jag började söka i stadens bibliotek, trots att jag egentligen inte visste vad det var jag skulle söka efter.

Senare fick jag höra talas om ett radioprogram som erbjöd en bibelstudiekurs per korrespondens. Kort efter det att jag hade fullbordat den kursen kontaktades jag av några evangeliska protestanter. Efter att ha besökt deras församling ett par gånger upptäckte jag att det rådde rivalitet bland framträdande församlingsmedlemmar. Jag gick inte dit mer och drog slutsatsen att alla trossamfund måste vara likadana.

Fjällen faller från mina ögon

År 1964 fick vi besök av en ung man som hette Eugenio. Han tillhörde Jehovas vittnen, ett trossamfund som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Men jag ville gärna resonera om Bibeln. Jag trodde att jag hade god bibelkunskap, och i vårt samtal använde jag några av de bibelställen som jag hade lärt mig i min korrespondenskurs. Jag försökte försvara vissa protestantiska läror, fastän jag innerst inne inte riktigt trodde på dem.

Efter två långa samtal måste jag medge att Eugenio var expert på att använda Guds ord.  Jag blev förvånad över hur han kunde slå upp bibelställen och resonera om deras tillämpning, och det trots att han hade mindre skolutbildning än jag. Eugenio visade mig från Bibeln att vi lever i de sista dagarna och att Guds kungarike snart ska göra jorden till ett paradis. Det här fängslade mig. (Ps. 37:11, 29; Jes. 9:6, 7; Matt. 6:9, 10)

Jag ville gärna ha ett bibelstudium. Praktiskt taget allt jag fick lära mig var nytt, och det rörde mitt hjärta. Ett nytt perspektiv öppnade sig för mig, ett som erbjöd något som var värt att leva för. Mitt sökande hade nått sitt slut. Nu verkade den sociala ställningen inte längre så viktig, och problemen i samband med arbete blev också mindre viktiga. Till och med sjukdom och död ska besegras. (Jes. 33:24; 35:5, 6; Upp. 21:4)

Jag började genast berätta för mina släktingar om det jag fick lära mig, och jag förklarade entusiastiskt för dem att Gud lovar att göra jorden till ett paradis, där trogna människor kan få leva för evigt.

Min släkt tar emot Bibelns sanning

Snart var vi ett tiotal som träffades varje söndagseftermiddag hemma hos min farbror för att samtala om Bibelns löften. De här samtalen pågick i två eller tre timmar varje vecka. När Eugenio såg att så många av mina släktingar var intresserade av Bibeln, ordnade han så att varje familj fick personliga besök.

Jag hade andra släktingar i Durango, en liten stad 12 mil längre bort, där det inte bodde några vittnen. Tre månader senare tog jag därför ett par dagars semester för att besöka dem och förklara min nyvunna tro för dem. Vid det tillfället samlades ett tiotal varje kväll, och jag talade med dem ända in på småtimmarna. De tyckte alla om att lyssna. När mitt korta besök var slut lämnade jag dem några biblar och en del biblisk litteratur. Därefter höll vi kontakt med varandra.

När vittnena kom till Durango, där ingen tidigare hade predikat, fann de 18 personer som ivrigt väntade på att få ett bibelstudium. Vittnena ordnade med att varje familj fick ett studium.

Fram till dess hade Mercedes inte velat lyssna, mer på grund av människofruktan än av ovilja att acceptera det Bibeln lär. På den tiden var Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i Spanien, och därför trodde hon att myndigheterna skulle utestänga våra båda barn från skolan och att vi alla skulle bli utstötta. Men när hon såg att hela släkten tog emot Bibelns sanning ville också hon studera.

Inom två år hade 40 släktingar blivit döpta som ett tecken på att de överlämnat sig åt Gud för att tjäna honom. Ja, mina släktingar hade nu samma mål i livet som jag. Jag kände att jag hade uppnått något verkligt värdefullt. Vi hade blivit välsignade med ett överflöd av andliga rikedomar.

Livet blev rikare när jag blev äldre

Under de följande 20 åren inriktade jag mig på att uppfostra våra båda pojkar och hjälpa den lokala församlingen. När Mercedes och jag flyttade till Logroño fanns det bara omkring 20 vittnen i den staden på omkring 100 000 invånare. Det dröjde inte länge förrän jag hade många uppgifter i församlingen.

När jag var 56 år blev jag helt oväntat arbetslös, då den fabrik där jag arbetade stängde. Jag hade alltid haft en stark önskan att få vara i heltidstjänsten, så därför tog jag nu vara på tillfället och blev pionjär. Den pension jag fick var liten, och det var inte lätt att leva på den. Mercedes hjälpte till genom att arbeta med städning. Vi kunde klara oss och saknade aldrig det nödvändiga. Jag är  fortfarande pionjär, och hon är emellanåt hjälppionjär och tycker mycket om predikoarbetet.

För några år sedan brukade Mercedes regelbundet lämna våra tidskrifter till en ung kvinna som heter Merche och som hade studerat Bibeln som barn. Merche läste med intresse vår litteratur, och Mercedes lade märke till att hon i sitt hjärta fortfarande uppskattade Bibelns sanning. Till slut tackade hon ja till ett bibelstudium och började göra fina framsteg. Men hennes man, Vicente, drack mycket och kunde inte behålla ett fast arbete. Det ledde till att han inte kunde försörja henne, och hans alkoholmissbruk hotade att fördärva deras äktenskap.

Min hustru föreslog Merche att Vicente skulle tala med mig, och till slut gjorde han det. Efter flera besök gick han med på att studera Bibeln. Han började förändras och drack inte under flera dagar i sträck. Dessa perioder varade sedan en vecka eller mer, och till slut upphörde han helt att dricka alkohol. Hans utseende förbättrades avsevärt, och hans familj förenades. Hela hans familj – han själv, hans hustru och hans dotter – stöder mycket fint den lilla församling på Kanarieöarna, där de nu bor.

Jag ser tillbaka på ett meningsfullt liv

Några av mina släktingar som lärde känna Bibelns sanning för många år sedan är nu döda, men vår stora släkt har fortsatt att växa, och Gud har rikligen välsignat oss. (Ords. 10:22) Det är verkligen tillfredsställande att se hur praktiskt taget alla som började studera Bibeln för 40 år sedan och deras barn och barnbarn har fortsatt att troget tjäna Jehova!

Jag har nu många släktingar som är vittnen, och många tjänar som äldste, biträdande tjänare och pionjärer. Min äldste son och hans hustru arbetar vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Madrid. När jag blev ett vittne fanns det omkring 3 000 vittnen i Spanien, men nu finns det över 100 000. Jag tycker mycket om heltidstjänsten, och jag är mycket tacksam mot Gud för ett underbart liv i hans tjänst. Trots min ringa skolutbildning kan jag emellanåt tjäna som tillfällig kretstillsyningsman.

För några år sedan upptäckte jag att den by där jag växte upp var praktiskt taget öde. Fattigdomen hade till slut tvingat alla invånare att överge sina åkrar och hus i sökandet efter ett bättre liv. Lyckligtvis har många av dessa som flyttat, inbegripet mig själv, funnit andliga skatter. Vi lärde oss att livet har en mening och att tjänsten för Jehova skänker den största tänkbara glädje.

[Bild på sidan 32]

Nästan alla broder Martínez släktingar som är i sanningen.