Tre sammankomster som har format mitt liv

Berättat av George Warienchuck

HAR du någon gång blivit så berörd av det som du har hört på en sammankomst att det har fått dig att göra stora förändringar i livet? Det har jag. När jag tänker tillbaka inser jag att det i synnerhet är tre sammankomster som har format mitt liv. Den första hjälpte mig att bli mer modig, den andra att bli mer förnöjsam och den tredje att ge ut mer av mig själv. Jag ska berätta mer om de här förändringarna, men först ska jag berätta om några händelser som inträffade flera år innan de här sammankomsterna hölls och som har med min barndom att göra.

Jag föddes 1928 som det yngsta av tre syskon. Mina systrar, Margie och Olga, och jag växte upp i South Bound Brook, en stad i New Jersey i USA som då hade ungefär 2 000 invånare. Vi var fattiga, men mor var ändå generös. När hon hade råd att laga till något extra gott, så delade hon alltid med sig till grannarna. När jag var nio år fick mor besök av ett Jehovas vittne som talade ungerska, som var mors modersmål, och det gjorde att hon lyssnade till Bibelns budskap och började studera. Längre fram fortsatte Bertha, en syster i 20-årsåldern, att studera med henne och hjälpa henne att lära känna Jehova och ta ställning för sanningen.

Till skillnad från mor var jag blyg och hade dåligt självförtroende, och det blev inte bättre av att hon hade en tendens att nedvärdera det jag gjorde. När jag med gråten i halsen frågade varför hon alltid kritiserade mig, sade hon att hon älskade mig men att hon inte ville skämma bort mig. Hon hade goda intentioner, men eftersom hon nästan aldrig gav mig beröm kände jag mig mindervärdig.

En grannfru, som ofta brukade säga något vänligt till mig, frågade en dag om jag ville följa med hennes söner till söndagsskolan i deras kyrka. Jag visste att jag skulle göra Jehova ledsen om jag gjorde det, men jag ville inte såra den snälla grannfrun. Så jag följde med till kyrkan flera månader, även om jag skämdes över mig själv. Det var likadant i skolan – människofruktan fick mig att handla mot mitt samvete. Skolans rektor var en dominant man som såg till att lärarna fick alla barn att hälsa flaggan. Jag hälsade också flaggan. Och så här fortsatte det i ungefär ett år innan saker och ting förändrades.

Jag lär mig att vara modig

År 1939 började en bokstudiegrupp ha möten hemma hos oss, och de leddes av Ben Mieszkalski, en ung pionjärbroder. Vi kallade honom Big Ben, ett namn som han gjorde skäl för. I mina ögon var han lika lång och bred som vår ytterdörr. Men trots att han var så stor och respektingivande hade han ett gott hjärta, och hans varma leende fick mig snart att känna mig väl till mods. Så när Ben frågade om jag ville  följa med i tjänsten, ville jag gärna göra det. Vi blev vänner. När jag var ledsen tröstade han mig precis som en omtänksam äldre bror skulle trösta sitt yngre syskon. Det betydde mycket för mig, och jag blev väldigt fäst vid honom.

År 1941 frågade Ben om vår familj ville åka med honom i hans bil till en sammankomst i St. Louis i Missouri. Vilket äventyr! Jag hade aldrig varit längre än 8 mil hemifrån, och nu skulle jag åka till en plats som låg 150 mil bort! Men i St. Louis var situationen problematisk. Prästerna krävde att de församlingsbor som hade lovat att ge vittnena logi skulle lämna återbud. Många gjorde det. Men inte den familj vi skulle bo hos. Trots att de hade blivit hotade var vi välkomna dit. De sade att de inte tänkte bryta sitt löfte om att ge oss husrum. Deras mod gjorde stort intryck på mig.

Margie och Olga döptes vid den här sammankomsten. Samma dag höll broder Rutherford från Betel i Brooklyn ett gripande tal i vilket han bad alla barn som ville göra Guds vilja att resa sig upp. Ungefär 15 000 barn gjorde det, och jag var en av dem. Sedan bad han alla som ville göra sitt bästa i predikoarbetet att säga ”ja”. Tillsammans med de andra barnen ropade jag ”ja!”, och rungande applåder hördes. Jag blev eld och lågor.

Efter sammankomsten åkte vi och hälsade på en broder i West Virginia. Han berättade vad som hade hänt en gång när han var ute i tjänsten. En ilsken folkhop hade slagit honom och hällt tjära och fjädrar över honom. Jag lyssnade andlöst. Brodern sade: ”Men jag fortsätter ändå att predika.” När vi åkte därifrån kände jag mig som David. Jag var redo att möta Goljat – skolans rektor.

När jag kom tillbaka till skolan gick jag in till rektorn. Han tittade på mig med skarp blick. Jag bad tyst till Jehova om hjälp, sedan sade jag snabbt: ”Jag har varit på en av Jehovas vittnens sammankomster. Jag kommer aldrig mer att hälsa flaggan!” Det blev tyst en lång stund. Rektorn reste sig sakta från skrivbordet och gick emot mig. Han var röd i ansiktet av ilska, och han skrek: ”Antingen hälsar du flaggan eller så blir du avstängd!” Den här gången kompromissade jag inte, och inom mig kände jag en glädje som jag aldrig hade känt förut.

Jag kunde knappt vänta tills jag fick berätta för Ben vad som hade hänt. När jag såg honom i Rikets sal ropade jag: ”Jag har blivit avstängd från skolan! Jag vägrade hälsa flaggan!” Ben lade armen om mig och log och sade: ”Jehova älskar dig, det kan du vara säker på.” (5 Mos. 31:6) Vad uppmuntrad jag blev av de orden! Den 15 juni 1942 blev jag döpt.

Jag lär mig att vara förnöjsam

Efter andra världskriget fick den amerikanska ekonomin ett stort uppsving, och en våg av materialism svepte över landet. Jag hade ett välbetalt arbete och kunde köpa saker som jag tidigare bara hade drömt om. En del av mina vänner skaffade sig en motorcykel, och andra renoverade sitt hem. Jag köpte en splitter ny bil. Det dröjde inte länge förrän min längtan efter att få det ännu bättre materiellt sett började tränga undan mitt engagemang för Rikets intressen. Jag visste att jag inriktade mig på fel saker. Programmet vid en sammankomst i New York 1950 hjälpte mig som tur var att ändra inställning.

Under den sammankomsten uppmuntrades åhörarna i tal efter tal att fortsätta i predikoarbetet. ”Skala bort allt onödigt och fullfölj tävlingsloppet”, sade en talare manande. Det kändes som om han riktade sig direkt till mig. Och  en Gileadavslutning som ingick i sammankomstprogrammet fick mig att tänka efter. Om andra i min ålder kunde ge upp materiella bekvämligheter för att tjäna utomlands, borde väl jag vara villig att göra detsamma här på hemmaplan. Innan sammankomsten var slut hade jag bestämt mig för att bli pionjär.

Vid den här tiden hade jag börjat sällskapa med Evelyn Mondak, en hängiven syster som tillhörde samma församling som jag. Evelyns mor var en orädd kvinna som hade uppfostrat sex barn. Hon älskade att vittna utanför en stor romersk-katolsk kyrka. Fastän prästen blev arg och ofta sade åt henne att gå därifrån, så stannade hon oförskräckt kvar. Evelyn var lik sin mor och hade inte heller någon människofruktan. (Ords. 29:25)

Evelyn och jag gifte oss 1951. Vi sade upp oss från våra arbeten och började som pionjärer. En kretstillsyningsman uppmuntrade oss att flytta till staden Amagansett som ligger vid Atlantkusten drygt 15 mil från New York. När församlingen meddelade att de inte kunde ordna någon bostad åt oss, försökte vi få tag i en husvagn. Först hittade vi ingen som vi hade råd med. Men till slut hittade vi en som var gammal och nedgången. Ägaren begärde 900 dollar – exakt den summa som vi hade fått som gåvor i samband med vårt bröllop. Vi köpte husvagnen, gjorde i ordning den och tog den med oss till vårt nya distrikt. Men när vi kom dit var vi helt barskrapade, och vi undrade hur vi skulle överleva som pionjärer.

Evelyn städade hemma hos olika människor, och jag fick tag i ett kvällsjobb som städare på en italiensk restaurang. ”Om det blir några rester kvar, så ta med dem hem till din fru”, sade ägaren, så när jag kom hem vid tvåtiden på natten fylldes husvagnen med doften av pizza och pastarätter. Vi njöt av de uppvärmda resterna, i synnerhet på vintern när vi huttrade av köld i den iskalla husvagnen. Ibland hände det också att bröderna i församlingen lade en stor fisk på trappan till husvagnen. Under de år som vi arbetade tillsammans med våra kära bröder i Amagansett lärde vi oss att om man är nöjd med att leva enkelt, så får man ett tillfredsställande liv. Det var en lycklig tid.

Uppmuntrade att ge ut mer av oss själva

I juli 1953 hölls en internationell sammankomst i New York. Hundratals missionärer hade kommit hem från sina utländska distrikt, och vi fick höra dem berätta spännande erfarenheter. Deras entusiasm smittade av sig. När en av talarna dessutom framhöll att många länder ännu inte hade nåtts av budskapet om Riket, visste vi vad vi skulle göra – ge ut mer av oss själva genom att utöka vår tjänst. Redan under sammankomsten ansökte vi om att få bli missionärer, och samma år blev vi inbjudna till Gileadskolans 23:e klass, som började i februari 1954. Vilken förmån det var!

Vi blev mycket glada när vi fick veta att vi skulle bli skickade till Brasilien. Innan vi påbörjade vår två veckor långa resa med ångfartyg, talade en ansvarig broder från Betel om för mig att nio ogifta missionärssystrar skulle resa tillsammans med oss. Och han sade: ”Ta hand om dem!” Ni må tro att sjömännen såg roade ut när jag gick ombord med tio unga kvinnor i släptåg! Systrarna hade inga problem att hantera situationen, men själv var jag lättad när vi välbehållna kom fram till Brasilien och hade fast mark under fötterna igen.

 När vi hade lärt oss portugisiska fick vi börja i kretstjänsten i delstaten Rio Grande do Sul i södra Brasilien. Den kretstillsyningsman som jag skulle ersätta var ogift, och han sade till oss: ”Jag är förvånad över att bröderna skickar ett gift par till den här ödsliga och oländiga trakten.” Församlingarna låg utspridda över en vidsträckt landsbygd, och vissa av dem kunde vi inte komma till annat än med lastbil. Om man köpte ett mål mat till chauffören fick man klättra upp på flaket. Där satt vi grensle över lasten som två ryttare och höll oss krampaktigt fast med båda händerna om repen som lasten var fastbunden med. Varje gång lastbilen tog en skarp kurva fick den höga lasten slagsida, och vi, som då såg de djupa dalgångarna nedanför oss, höll i oss allt vad vi orkade för att inte ramla av. Men när vi kom fram och såg vännernas glädje och förstod att vi var efterlängtade kände vi att det var värt all möda att göra sådana här långa dagsresor.

Vi bodde hemma hos vännerna. De var väldigt fattiga, men det hindrade dem inte från att vara självuppoffrande. I ett isolerat område arbetade alla bröderna vid en anläggning där man paketerade kött. Eftersom de hade så lite i lön hade de bara råd att äta ett mål mat om dagen. Om de inte arbetade en dag, fick de inte heller betalt. Trots det tog de ledigt två dagar för att understödja församlingens verksamhet under vårt besök. De förlitade sig på Jehova. Vi kommer aldrig att glömma det vi lärde oss av de här ödmjuka bröderna när det gäller att göra uppoffringar för Guds rike. Tiden tillsammans med dem gav oss en utbildning som ingen skola kan erbjuda. Jag blir fortfarande rörd till tårar när jag tänker tillbaka och minns våra kära vänner där.

År 1976 flyttade vi tillbaka till USA för att ta hand om min mor som då var sjuk. Det var svårt att lämna Brasilien, men vi är väldigt glada över att ha fått se den fantastiska ökningen av förkunnare och församlingar där. Varje gång vi får brev från Brasilien påminns vi om alla de glada minnen vi har från de underbara åren där.

Vi återser kära vänner

Under den tid som vi tog hand om mor var vi pionjärer och försörjde oss med hjälp av olika städjobb. Mor dog trogen mot Jehova 1980. Vi blev därefter tillfrågade om vi ville börja i kretstjänsten i USA, och när vi 1990 besökte en församling i Connecticut träffade vi en mycket speciell person. En av äldstebröderna i församlingen var Ben – ja, just den Ben som hade hjälpt mig att ta ställning för Jehova omkring 50 år tidigare. Vilken glädje det var att få krama om varandra!

Sedan 1996 har Evelyn och jag varit ålderspionjärer i den portugisiska församlingen i Elizabeth i New Jersey. Jag har en del hälsoproblem, men med min kära hustrus hjälp gör jag så mycket jag kan i tjänsten. Evelyn hjälper också en äldre granne som är svag och bräcklig. Och det är ingen mindre än Bertha – just den Bertha som hjälpte min mor att bli ett Jehovas vittne för mer än 70 år sedan! Vi är glada över att få visa vår tacksamhet för allt hon gjorde för att hjälpa min familj att lära känna sanningen.

Jag är tacksam för de här sammankomsterna som hjälpte mig som ung att ta ställning för sann tillbedjan, att förenkla mitt liv och att utöka min tjänst. Ja, de här sammankomsterna formade mitt liv.

[Bild på sidan 23]

Evelyns mor (till vänster) och min mor.

[Bild på sidan 23]

Min vän Ben.

[Bild på sidan 24]

På brasiliansk mark.

[Bild på sidan 25]

Ett nytaget foto av Evelyn och mig.