Bibeln når den stora röda ön

OMKRING 40 mil utanför Afrikas sydöstra kust ligger Madagaskar, den fjärde största ön på jorden. Malagasserna har länge känt till Guds namn, Jehova, eftersom det har funnits i deras bibelöversättningar i över 170 år. Berättelsen om hur den första malagassiska översättningen kom till är en historia om uthållighet och stor hängivenhet.

Den malagassiska bibelöversättningen fick sin början på den närbelägna ön Mauritius. Redan 1813 tog sir Robert Farquhar, den brittiske guvernören på Mauritius, initiativet till att en översättning av evangelierna skulle utarbetas. Senare uppmuntrade han Radama I, kungen på Madagaskar, att bjuda in lärare från London Missionary Society (LMS) till den stora röda ön, som Madagaskar ofta kallas.

Den 18 augusti 1818 anlände två walesiska missionärer, David Jones och Thomas Bevan, från Mauritius till hamnstaden Toamasina. Människorna där var djupt religiösa, och förfädersdyrkan och muntliga traditioner spelade en viktig roll i vardagslivet. Malagasserna talade ett färgstarkt och uttrycksfullt språk som främst hade malajo-polynesiskt ursprung.

Jones och Bevan startade en liten skola, och strax därefter hämtade de sina hustrur och barn från Mauritius till Toamasina. Men tragiskt nog drabbades hela gruppen av malaria, och Jones förlorade både sin hustru och sin dotter i december 1818. Två månader senare dog hela familjen Bevan. David Jones var den ende i gruppen som överlevde.

Men tragedin fick honom inte att ge upp. Han var fast besluten att göra Guds ord tillgängligt för folket på Madagaskar. Han återvände till Mauritius för att återhämta sig och tog sig an den svåra uppgiften att lära sig malagassiska. Strax därefter började han arbeta på ett utkast till en översättning av Johannes evangelium.

I oktober 1820 kom Jones tillbaka till Madagaskar. Han slog sig ner i huvudstaden, Antananarivo, och startade snart en ny missionsskola. Förhållandena var primitiva. Det fanns varken läroböcker, skolbänkar eller svart tavla. Men undervisningen höll hög kvalitet, och barnen var ivriga att lära sig.

Efter omkring sju månaders ensamt arbete fick Jones en ny missionärskamrat, David Griffiths. Tillsammans kämpade de outtröttligt för att översätta Bibeln till malagassiska.

Översättningen tar fart

Tidigt på 1820-talet skrevs malagassiska med arabiska bokstäver, och den skrivna formen av språket kallades sorabe. Det fanns bara några få som kunde läsa det. Missionärerna talade därför med kung Radama I,  och han godkände att man gick över till det latinska alfabetet i stället.

Arbetet kom i gång den 10 september 1823. Jones började med Första Moseboken och Matteus, och Griffiths tog Andra Moseboken och Lukas. De var otroligt uthålliga. Förutom att de gjorde det mesta av översättningsarbetet själva fortsatte de att undervisa i skolan på förmiddagar och eftermiddagar, och de skrev och höll gudstjänster på tre olika språk. Men översättningen kom ändå alltid på första plats.

Med hjälp av 12 elever översatte de hela de grekiska skrifterna och en stor del av de hebreiska skrifterna på bara ett och ett halvt år. Året därpå färdigställdes en provöversättning av hela Bibeln. Naturligtvis fanns det behov av rättelser och förbättringar. Två lingvister, David Johns och Joseph Freeman, sändes därför från England för att hjälpa till.

Motgångar

När den malagassiska översättningen var färdig skickade LMS ut Charles Hovenden för att installera Madagaskars första tryckpress. Hovenden anlände den 21 november 1826. Oturligt nog fick han malaria och dog inom en månad, och det fanns ingen annan som kunde sköta pressen. Följande år lyckades en skicklig handelsman från Skottland, James Cameron, montera pressen med hjälp av en instruktionsbok som fanns bland utrustningen. Den 4 december 1827 kunde han till sist efter många misslyckade försök trycka ett avsnitt ur Första Mosebokens första kapitel. *

Ännu en motgång kom den 27 juli 1828, när Radama I dog. Han hade gett översättningsprojektet sitt fulla stöd. David Jones hade rapporterat: ”Kung Radama är synnerligen vänlig och älskvärd. Han är en stor förespråkare för utbildning. Att folket undervisas i civilisationens konst värderar han högre än silver och guld.” Men kungen efterträddes nu av sin hustru, Ranavalona I, och det blev snart tydligt att hon inte tänkte ge arbetet samma stöd.

Strax efter att drottningen bestigit tronen ansökte en engelsk besökare om audiens för att diskutera översättningsprojektet. Han avvisades. Vid ett annat tillfälle berättade missionärerna för drottningen att de fortfarande hade mycket att lära folket, däribland grekiska och hebreiska. Hon svarade då: ”Jag är inte särskilt intresserad av grekiska och hebreiska, men jag vill gärna veta om ni kan lära mitt folk något mera användbart, som att göra tvål.” Cameron insåg att de kanske skulle tvingas lämna ön innan översättningen var färdig och bad därför om en veckas betänketid.

Nästa vecka träffade Cameron drottningens kungliga sändebud och gav dem två små tvålar tillverkade av lokala råvaror. Tack vare detta och andra samhällsnyttiga insatser från missionärernas sida blidkades drottningen så pass att man hann trycka allt utom några få böcker ur de hebreiska skrifterna.

Från överraskning till besvikelse

Trots sin första avoghet mot missionärerna utfärdade drottningen en överraskande kungörelse i maj 1831. Hon gav då sina undersåtar tillåtelse att döpas som kristna. Men detta skulle inte vara särskilt länge. Enligt en historiebok ”blev konservativa element vid hovet förskräckta över antalet dop och övertygade drottningen om att nattvarden innebar att man svor trohet mot britterna”. (A History of Madagascar) Drottningen drog därför tillbaka tillståndet i slutet av 1831, efter bara ett halvår.

 Drottningens lynnighet och traditionalisternas växande inflytande vid hovet fick missionärerna att påskynda tryckningen av Bibeln. De kristna grekiska skrifterna var redan färdiga, och tusentals exemplar var i omlopp. Men den 1 mars 1835 dök ännu ett hinder upp. Drottningen meddelade att kristendomen var förbjuden och att alla kristna böcker skulle lämnas till myndigheterna.

Förbudet innebar också att malagassiska lärlingar inte längre kunde hjälpa till med tryckningen. Några få missionärer arbetade därför själva dag och natt, och i juni 1835 gavs hela Bibeln ut. Bibeln på malagassiska hade äntligen sett dagens ljus!

På grund av förbudet spred man biblarna snabbt, och för säkerhets skull grävde man ner 70 exemplar. Detta var i grevens tid, för ett år senare var det bara två missionärer kvar på ön. Men Guds ord fortsatte att spridas över den stora röda ön.

Ett folk som älskar Bibeln

Folket på Madagaskar blev verkligen glada över att kunna läsa Guds ord på sitt eget språk. Även om översättningen innehåller felaktigheter och ett gammaldags språk, har så gott som varje familj i dag en bibel, och många läser i den ofta. Intressant nog innehåller den Guds namn, Jehova, på en mängd ställen i de hebreiska skrifterna. I första utgåvan förekom det även i de grekiska skrifterna. Guds namn är därför mycket välkänt på Madagaskar.

En man som hette Baker skötte pressen då de första exemplaren av de grekiska skrifterna trycktes och fick själv se glädjen hos malagasserna. Han utbrast: ”Jag menar inte att profetera, men för mig tycks det omöjligt att Guds ord någonsin kommer att utplånas ur det här landet.” Det har visat sig att han hade rätt. Varken malaria, svårigheten att lära sig ett komplicerat språk eller motståndet från en drottning kunde hindra att Guds ord blev tillgängligt på Madagaskar.

I dag är situationen ännu bättre. Hur då? År 2008 gavs hela Nya världens översättning ut på malagassiska. Det är ett stort steg framåt eftersom den använder ett modernt och lättfattligt språk. Guds ord är nu mer etablerat än någonsin på den stora röda ön. (Jes. 40:8)

[Fotnot]

[Bild på sidan 31]

”Nya världens översättning” på malagassiska ärar Guds namn, Jehova.