Låt dig inte påverkas av allmänt utbredda uppfattningar

MÄNNISKORS uppfattningar om vad som är passande eller inte och vad som är berömvärt eller inte skiftar från plats till plats. De ändras också under tidens gång. När vi läser i Bibeln om sådant som hände för länge sedan, måste vi därför tänka på vilka uppfattningar och värderingar som var vanliga på den tiden i stället för att utgå från våra egna normer.

Vi kan som exempel ta två begrepp som ofta nämns i de kristna grekiska skrifterna – ära och skam. För att bättre förstå de avsnitt där dessa begrepp nämns måste vi tänka på hur människor på den tiden såg på dem.

Värderingar under det första århundradet

”I grekisk, romersk och judisk kultur var heder och skam grundläggande värderingar”, säger en forskare. ”Människor gjorde vad som helst i jakten på heder, aktning, berömmelse, bekräftelse och respekt och var rentav villiga att dö för detta.” Dessa värderingar gjorde att de var mycket känsliga för vad andra tyckte och tänkte.

Anseende, ställning och ära betydde allt i ett samhälle där man var intensivt medveten om människors samhällsklass. Ära eller heder handlade inte bara om hur man värderade sig själv, utan också om hur andra såg på en. Om man visades heder var det detsamma som att få offentligt erkännande för att man uppförde sig som det förväntades. Man kunde också få den uppmärksamheten därför att andra imponerades av ens förmögenhet, ämbete eller ädla börd. Man kunde vinna ära genom att göra goda gärningar eller överträffa andra i något avseende. Skam eller vanära hörde däremot ihop med offentlig förödmjukelse och allmänt åtlöje. Det var inte bara en inre känsla eller en samvetsförebråelse, utan ett resultat av att man hade blivit dömd av samhället.

När Jesus talade om att någon kunde få den ”främsta platsen” eller den ”nedersta platsen” vid en festmåltid, var det en fråga om ära eller skam enligt den tidens normer. (Luk. 14:8–10) Vid åtminstone två tillfällen diskuterade Jesu lärjungar ”vilken av dem som tycktes vara störst”. (Luk. 9:46; 22:24) Det var något som var mycket viktigt i det samhälle de levde i. Och de stolta och överlägsna judiska religiösa ledarna tyckte att det som Jesus predikade var ett hot mot deras heder och myndighet. Deras försök att vinna offentliga debatter med honom misslyckades emellertid alltid. (Luk. 13:11–17)

Bland judar, greker och romare var det enligt den tidigare citerade forskaren en fruktansvärd skam att bli ”gripen och offentligt anklagad för ett orätt uppförande”. Det ansågs förnedrande för en person att bli bunden eller fängslad. Det var kränkande för honom att bli behandlad så inför familj, vänner och hela samhället – oavsett om han fälldes för något brott eller inte. På grund av sitt nedsvärtade rykte kunde han förlora självrespekten och få sämre relationer till andra. Ännu värre än att bli bunden var förödmjukelsen att bli avklädd eller pryglad. Det  framkallade förakt och hån och berövade en person hans heder.

Den värsta tänkbara förödmjukelse som någon kunde utsättas för var att bli avrättad på en tortyrpåle. Den typen av avrättning var ”det straff som slavar fick”, säger forskaren Martin Hengel. ”Det betecknade extrem förödmjukelse, skam och tortyr.” Familjen och vännerna utsattes för stor press att ta avstånd från en person som vanärats på detta sätt. Eftersom det var så Kristus dog, fick alla som under det första århundradet ville bli kristna räkna med att bli utsatta för allmänhetens åtlöje. För de flesta var det fullständigt otänkbart att bli förknippad med någon som hade hängts på en påle. Aposteln Paulus skrev: ”Vi predikar Kristus som hängd på pålen, för judarna en orsak till fall och för folk av nationerna en dårskap.” (1 Kor. 1:23) Hur hanterade de första kristna den här situationen?

Nya värderingar

De första kristna lydde lagen och gjorde allt för att undvika den skam som följde med ett orätt uppförande. ”Ingen av er skall lida som mördare eller tjuv eller förbrytare eller som en som beskäftigt lägger sig i andras angelägenheter”, skrev aposteln Petrus. (1 Petr. 4:15) Men Jesus förutsade att hans efterföljare skulle bli förföljda för hans namns skull. (Joh. 15:20) Petrus skrev att om någon ”lider som kristen, då skall han inte skämmas utan fortsätta att förhärliga Gud”. (1 Petr. 4:16) För att de kristna inte skulle skämmas när de fick lida som Kristi efterföljare var de tvungna att förkasta de normer som var rådande på den tiden.

De första kristna kunde inte låta andra människors normer få styra deras uppförande. I det samhället var det en fullständigt absurd tanke att Messias skulle bli hängd på  en påle. De kristna kunde ha känt sig pressade att anpassa sitt sätt att tänka efter det. Men deras tro på att Jesus var Messias krävde att de följde honom, även om de blev hånade. Jesus sade: ”Vemhelst som skäms för mig och mina ord i denna trolösa och syndiga generation, honom skall också Människosonen skämmas för när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.” (Mark. 8:38)

Vi kan också utsättas för påtryckningar att överge vår kristna tro. Det kan vara skolkamrater, grannar eller arbetskamrater som försöker få oss att göra något omoraliskt, oärligt eller något annat som inte är lämpligt för en kristen. De kanske försöker få oss att skämmas därför att vi håller fast vid rätta principer. Hur ska vi hantera det?

Efterlikna dem som inte brydde sig om skammen

För att bevara sig trogen mot Jehova underkastade sig Jesus den mest vanärande avrättning man kan tänka sig. Han ”utstod en tortyrpåle utan att bry sig om skammen”. (Hebr. 12:2) Hans fiender slog honom, spottade på honom, tog av honom hans kläder, pryglade honom, hängde honom på en påle och smädade honom. (Mark. 14:65; 15:29–32) De försökte få honom att känna skam, men han brydde sig inte om det. Hur visade han det? Genom att inte ge vika trots denna behandling. Han visste att han inte skulle förlora värdigheten i Jehovas ögon, och han var inte det minsta intresserad av att bli ärad av människor. Även om Jesus dog som en slav, hedrade Jehova honom genom att uppväcka honom och ge honom den mest ärofulla platsen vid sin sida. I Filipperna 2:8–11 läser vi att Kristus Jesus ödmjukade sig och ”blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av den orsaken upphöjde Gud honom också till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över alla andra namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, alla deras som är i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor öppet erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern.”

Jesus var inte okänslig för den vanära som hans avrättning förde med sig. Tanken på att han skulle kunna vanära sin Fader genom att bli dömd som en hädare bekymrade honom, och han bad Jehova om att få slippa den förödmjukelsen. ”Ta den här bägaren ifrån mig”, bad han. Men han underkastade sig ändå Guds vilja. (Mark. 14:36) Jesus lyckades stå emot de påtryckningar han utsattes för och brydde sig inte om skammen. För att kunna känna sådan skam var man trots allt tvungen att acceptera den tidens värderingar. Och det gjorde inte Jesus.

Även Jesu lärjungar blev gripna och pryglade. Det gjorde att de i mångas ögon förlorade sin heder. Man såg ner på dem och föraktade dem. Men det avskräckte dem inte. De som verkligen var hans lärjungar lät sig inte påverkas av de allmänt utbredda uppfattningarna och brydde sig inte om skammen. (Matt. 10:17; Apg. 5:40; 2 Kor. 11:23–25) De visste att de skulle behöva ”lyfta upp sin tortyrpåle” och oavbrutet följa honom. (Luk. 9:23, 26)

Hur är det då med oss? Det ”dåraktiga”, det ”svaga” och ”det som man ser ner på” i världen i dag är något som Gud betraktar som vist, starkt och värt att ära. (1 Kor. 1:25–28) Skulle det inte vara dumt och kortsynt av oss om vi lät allmänt utbredda uppfattningar styra oss?

De som vill bli ärade av människor måste tänka på hur världen betraktar dem. Men precis som Jesus och hans efterföljare under det första århundradet vill vi ha Jehova som vår vän. Därför kommer vi att ha samma syn på ära och skam som han har.

[Bild på sidan 4]

Jesus påverkades inte av världens syn på skam.