Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Tacksam för att få tjäna Jehova, även under prövningar

Tacksam för att få tjäna Jehova, även under prövningar

Tacksam för att få tjäna Jehova, även under prövningar

Berättat av Maatje de Jonge-van den Heuvel

JAG är 98 år gammal. Under 70 av de åren har jag haft glädjen att få tjäna Jehova – men inte utan trosprov. Under andra världskriget sattes jag i ett koncentrationsläger, där jag vid ett tillfälle blev så nedstämd att jag fattade ett beslut som jag senare ångrade. Några år senare gick jag igenom en annan svår prövning. Men jag är ändå tacksam mot Jehova för att jag har haft privilegiet att få tjäna honom, även under prövningar.

Mitt liv förändrades i oktober 1940. Jag bodde i Hilversum, en stad som ligger omkring 2,5 mil sydost om Amsterdam i Nederländerna. Landet styrdes av nazisterna. Jag hade varit gift i fem år med Jaap de Jonge, en omtänksam make, och vi hade en underbar liten flicka på tre år som hette Willy. Vi bodde grannar med en fattig familj som kämpade för att försörja åtta barn. Trots det hade de en inneboende, en ung man som de försåg med mat och husrum. Jag undrade varför de tog på sig den extra bördan. När jag lämnade lite mat till dem fick jag reda på att den unge mannen var pionjär. Han berättade för mig om Guds kungarike och vilka välsignelser det ska föra med sig. Det han sade gick direkt till hjärtat, och jag tog snabbt emot sanningen. Samma år överlämnade jag mig åt Jehova och blev döpt. Ett år senare tog även min man ståndpunkt för sanningen.

Jag hade inte så mycket kunskap i Bibeln, men jag var helt införstådd med att jag blev en del av en förbjuden organisation när jag blev ett vittne. Jag visste också att många vittnen redan hade hamnat i fängelse för att de predikade om Guds rike. Ändå satte jag genast i gång med att predika från hus till hus, och min man och jag öppnade vårt hem för pionjärer och resande tillsyningsmän. I vårt hem hade vi också ett lager för biblisk litteratur, som lämnades till oss av bröder och systrar från Amsterdam. Deras tunga transportcyklar var lastade med böcker, som täcktes med presenningar. Vilken kärlek och vilket mod dessa kurirer visade! De riskerade livet för sina bröder. (1 Joh. 3:16)

”Kommer du tillbaka snart, mamma?”

Ungefär sex månader efter mitt dop kom tre poliser till vår dörr. De gick in och sökte igenom huset. Även om de inte hittade skåpet där vi hade litteraturen, hittade de några böcker som var gömda under vår säng. De befallde mig genast att följa med till polisstationen i Hilversum. När jag kramade om Willy frågade hon: ”Kommer du tillbaka snart, mamma?” ”Naturligtvis, älskling”, sade jag, ”mamma kommer snart tillbaka.” Men det skulle dröja 18 långa månader innan jag fick hålla om henne igen.

En polisman förde mig nämligen med tåg till Amsterdam där jag skulle förhöras. Förhörsledarna försökte få mig att identifiera tre bröder från Hilversum som Jehovas vittnen. Jag sade: ”Jag känner bara en av dem. Han är vårt mjölkbud.” Och det var sant, den brodern levererade mjölk. ”Men om han är ett Jehovas vittne eller inte”, tillade jag, ”det får ni fråga honom om, inte mig.” När jag vägrade att säga mer slog de mig i ansiktet och låste in mig i en cell, där jag fick sitta i två månader. När min man fick reda på var jag var kunde han lämna lite mat och kläder till mig. I augusti 1941 skickades jag till Ravensbrück – ett ökänt koncentrationsläger för kvinnor som låg 8 mil norr om Berlin i Tyskland.

”Upp med hakan, vännen”

När vi kom fram fick vi veta att vi kunde åka hem om vi skrev under ett dokument där vi avsade oss vår tro. Men naturligtvis skrev jag inte på det. I stället var jag tvungen att lämna ifrån mig mina saker och klä av mig naken i ett tvättrum, där jag träffade några andra kristna systrar från Nederländerna. Vi fick en fångdräkt med en lila triangel påsydd, en tallrik, en kopp och en sked. Första natten sattes vi i en tillfällig barack. Där bröt jag ihop för första gången sedan jag fängslades. ”Vad kommer att hända? Hur länge måste jag vara här?” snyftade jag. Ärligt talat så var mitt förhållande till Jehova inte särskilt starkt vid den tiden, eftersom jag inte hade varit med i sanningen så länge. Jag hade fortfarande mycket kvar att lära. Vid uppropet nästa dag måste en nederländsk syster ha sett att jag var ledsen, för hon sade: ”Upp med hakan, vännen, upp med hakan! Vad skulle kunna skada oss?”

Efter uppropet fördes vi till en annan barack, där vi välkomnades av flera hundra kristna systrar från Tyskland och Nederländerna. Några av de tyska systrarna hade redan bott i baracken i över ett år. Deras sällskap styrkte mig, ja, de fick mig att känna mig bättre till mods. Jag var också imponerad över att baracken där våra systrar höll till var så mycket renare än andra baracker i lägret. Men den var inte bara ren, utan den var också känd som en plats där ingen stal, svor eller slogs. I jämförelse med de hemska förhållandena i lägret var vår barack som en ren ö mitt i ett hav av smuts.

Livet i lägret

Livet i lägret innebar mycket arbete och lite mat. Vi var tvungna att gå upp klockan fem varje morgon, och strax därefter började uppropet. Vakterna tvingade oss att stå utomhus i omkring en timme, i ur och skur. Klockan fem på eftermiddagen, efter en dags hårt arbete, upprepades den här proceduren. Sedan åt vi lite soppa och bröd och gick och lade oss – fullständigt utmattade.

Alla dagar förutom söndagar fick jag arbeta på olika bondgårdar, där jag slog vete med lie, grävde diken och rengjorde svinstior. Arbetet var tungt och smutsigt, men jag klarade av det tack vare att jag fortfarande var ung och ganska stark. Och jag hämtade styrka genom att sjunga sånger med teman från Bibeln medan jag arbetade. Men jag längtade efter min man och min dotter varenda dag.

Vi fick väldigt lite mat, men vi försökte alla spara en bit bröd varje dag så att vi skulle ha lite extra på söndagarna, då vi fick tillfälle att samlas för att samtala om bibliska ämnen. Vi hade ingen biblisk litteratur, men jag lyssnade ivrigt på de äldre, trogna tyska systrarna när de resonerade om Bibeln. Vi kunde till och med högtidlighålla minnet av Kristi död.

Bedrövelse, ånger och uppmuntran

Ibland beordrades vi att utföra arbete som direkt stödde nazisternas krigsinsatser. Eftersom vi var neutrala i politiska frågor vägrade alla systrarna utföra sådant arbete, och jag följde deras modiga exempel. Som straff blev vi utan mat under flera dagar och tvingades ha upprop i flera timmar. En gång blev vi inlåsta i 40 dagar i en barack utan värme fastän det var vinter.

Vi som var Jehovas vittnen fick hela tiden höra att vi skulle bli frisläppta och få åka hem om vi skrev under ett dokument där vi avsade oss vår tro. När jag hade varit i Ravensbrück i över ett år blev jag mycket nedstämd. Min längtan efter att få träffa min man och min dotter blev så stark att jag gick till vakterna, bad att få ett dokument som intygade att jag inte längre var en bibelforskare och skrev under det.

När systrarna fick höra vad jag hade gjort började en del av dem undvika mig. Men två äldre tyska systrar som hette Hedwig och Gertrud sökte upp mig och försäkrade mig om sin kärlek. Medan vi arbetade tillsammans i svinstiorna förklarade de vänligt för mig hur viktigt det är att vara trogen mot Jehova och hur vi kan visa vår kärlek till honom genom att inte kompromissa. Deras moderliga omsorg och ömma tillgivenhet rörde mig djupt. * Jag visste att det jag hade gjort var fel och ville annullera dokumentet. En kväll berättade jag för en syster att jag bestämt mig för att be om en annullering. En lägervakt måste ha hört vad vi pratade om, för redan samma kväll blev jag plötsligt frigiven från lägret och satt på ett tåg till Nederländerna. En av övervakarna – jag kommer fortfarande ihåg hennes min – sade till mig: ”Du är fortfarande en Bibelforscher (bibelforskare), och det kommer du alltid att vara.” Jag svarade: ”Ja, det kommer jag, om Jehova vill.” Men jag funderade ändå hela tiden på hur jag skulle kunna upphäva dokumentet.

En av punkterna i dokumentet löd: ”Jag försäkrar härmed att jag aldrig mer ska arbeta för Internationella Bibelstudiesällskapet.” Nu visste jag vad jag skulle göra! I januari 1943, strax efter det att jag hade kommit hem, började jag återigen ta del i predikoarbetet. Om myndigheterna kom på mig en andra gång med att predika skulle jag naturligtvis få ett hårt straff.

För att ytterligare visa Jehova hur gärna jag ville vara lojal mot honom öppnade jag och min man återigen vårt hem för kurirerna och de resande tillsyningsmännen. Jag var så tacksam för att jag hade fått en ny möjlighet att bevisa att jag älskade Jehova och hans folk!

En smärtsam prövning

Några månader innan kriget tog slut gick min man och jag igenom en smärtsam prövning. I oktober 1944 blev vår dotter plötsligt sjuk. Hon hade difteri. Hennes tillstånd försämrades snabbt, och tre dagar senare dog hon. Hon var bara sju år gammal.

Det var ett hårt slag för oss att förlora vårt enda barn. Tro mig, de prövningar jag gick igenom i Ravensbrück var ingenting jämfört med den smärta jag kände när vi förlorade vårt barn. Men i sorgens mörkaste stunder hämtade vi alltid tröst av orden i Psalm 16:8: ”Jag har ständigt Jehova inför mig. Eftersom han är vid min högra sida, bringas jag inte att vackla.” Min man och jag litade fullständigt på Jehovas löfte om uppståndelsen. Vi höll fast vid sanningen och var alltid nitiska i predikotjänsten. Ända fram till sin död 1969 gav min man mig verkligen hjälp att tjäna Jehova med tacksamhet.

Välsignelser och glädjeämnen

Under de årtionden som gått var det alltid en stor källa till glädje att ha ett nära samarbete med heltidstjänare. Precis som under kriget stod vårt hem alltid öppet för resande tillsyningsmän och deras fruar när de besökte församlingen. Ett resande par, Maarten och Nel Kaptein, bodde hos oss i 13 år! När Nel fick en obotlig sjukdom var jag glad över att jag kunde få ta hand om henne hemma hos oss under de tre sista månaderna av hennes liv. Att få vara tillsammans med dem och våra kära bröder och systrar i församlingen har hjälpt mig att kunna glädja mig åt det andliga paradis som vi upplever just nu.

En av höjdpunkterna i mitt liv kom 1995, då jag blev inbjuden till en minneshögtid i Ravensbrück. Där träffade jag systrar som hade suttit i lägret samtidigt som jag och som jag inte hade träffat på över 50 år! Det var en oförglömlig och rörande upplevelse att få vara tillsammans med dem igen, och det var också ett fint tillfälle för oss att uppmuntra varandra att se fram emot den dag när våra nära och kära ska få liv igen.

Aposteln Paulus säger i Romarna 15:4 att ”vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna skall ha hopp”. Jag tackar Jehova för att han gett oss detta hopp, som gjort att jag har kunnat tjäna honom med tacksamhet, även under prövningar.

[Fotnot]

^ § 19 På den tiden hade bröderna ingen kontakt med huvudkontoret och behandlade frågor om neutralitet efter bästa förmåga. Det var därför som man hanterade sådana här situationer på lite olika sätt.

[Bild på sidan 10]

Jaap och jag, 1930.

[Bild på sidan 10]

Vår dotter, Willy, när hon var sju år.

[Bild på sidan 12]

1995 var jag med om en rörande återförening. Jag sitter på första raden, andra från vänster.