En rättslig seger för Jehovas folk!

DET hela började 1995 och varade i 15 år. Under alla de åren utsattes de sanna kristna i Ryssland för angrepp av motståndare till religionsfriheten. De ville förbjuda Jehovas vittnens verksamhet i Moskva och på andra ställen. Men våra kära trogna bröder och systrar i Ryssland blev belönade av Jehova med en rättslig seger. Hur började det egentligen?

ÄNTLIGEN FRIHET!

Under den första halvan av 1990-talet återfick våra ryska vänner den religionsfrihet som de hade förlorat 1917. År 1991 blev de registrerade som en officiell religion av myndigheterna i Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens fall blev de lagligen erkända i Ryska federationen. Och vittnen som årtionden tidigare hade blivit förföljda för sin religion blev officiellt erkända av staten som offer för politiskt förtryck. År 1993 blev Jehovas vittnen i Moskva inregistrerade av Moskvas justitiedepartement. Det var också det året som Rysslands nya konstitution, som garanterar religionsfrihet, trädde i kraft. Det var inte så konstigt att en broder sade: ”Vi hade aldrig kunnat drömma om att vi skulle få så stor frihet!” Han fortsatte sedan: ”Det här hade vi väntat på i 50 år!”

Medan det var ”gynnsam tid” tog bröderna och systrarna i Ryssland vara på tillfället och ökade sin insats i tjänsten, och det var många som lärde känna sanningen. (2 Tim. 4:2) ”Folk var mycket intresserade av religion”, sade en kvinna. Det dröjde inte länge förrän antalet förkunnare, pionjärer och församlingar mångdubblades. Mellan 1990 och 1995 ökade förkunnarantalet i Moskva dramatiskt från omkring 300 till över 5 000! När antalet vittnen i Moskva fortsatte att öka blev motståndarna oroade. I mitten av 1990-talet startade de en rättslig strid för att hindra vittnena. Den striden skulle utvecklas till fyra segdragna etapper innan den till slut avgjordes.

BROTTSUTREDNINGEN TAR EN OVÄNTAD VÄNDNING

Första etappen av striden började i juni 1995. En grupp i Moskva som öppet stöder ryska ortodoxa kyrkan lämnade in ett klagomål och anklagade vittnena för kriminell verksamhet. Gruppen hävdade att de företrädde familjemedlemmar som ogillade att deras partner eller barn hade blivit Jehovas vittnen. I juni 1996 inleddes en brottsutredning, men man fann inte några bevis. Men samma grupp lämnade in ytterligare ett klagomål och anklagade på nytt vittnena för kriminell verksamhet. Det gjordes en ny utredning, men alla anklagelser motbevisades. Trots det lämnade motståndarna in ett tredje klagomål, med samma anklagelser. Än en gång blev Jehovas vittnen i Moskva föremål för granskning, men åklagaren kom till samma slutsats – det fanns ingen grund för att inleda en domstolsförhandling. Sedan lämnade motståndarna in samma klagomål en fjärde gång, men inte heller den här gången hittade åklagaren några bevis. Otroligt nog begärde samma grupp ytterligare en granskning. Slutligen, den 13 april 1998, lade den nya utredaren ner fallet.

 ”Men sedan hände något bisarrt”, säger en jurist som arbetade med fallet. Åklagarens representant som ledde den här femte utredningen erkände visserligen att det inte fanns några bevis för kriminell verksamhet men rekommenderade ändå att man skulle starta en civilprocess mot vittnena. Hon påstod att Jehovas vittnen i Moskva bröt mot nationell och internationell lag. Åklagaren i Moskvas norra domstolsdistrikt höll med och lämnade in ett civilt klagomål. * Den 29 september 1998 började förhandlingarna i Golovinskijs distriktsdomstol i Moskva. Den andra etappen var påbörjad.

BIBELN I RÄTTSSALEN

I en överfylld rättssal i norra Moskva gick åklagare Tatiana Kondratieva till angrepp. Hon använde en federal lag som undertecknats 1997, där ortodoxa kyrkan, islam, judendomen och buddhismen benämns som traditionella religioner. * Den här lagen har gjort det svårt för andra religioner att få lagligt erkännande. Med hjälp av den kan också domstolar förbjuda religioner som främjar hat. Åklagaren hänvisade till den här lagen och påstod felaktigt att Jehovas vittnen främjar hat och splittrar familjer och därför borde förbjudas.

En jurist som försvarade Jehovas vittnen frågade: ”Vilka personer i Moskvaförsamlingarna är det som har gjort sig skyldiga till lagbrott?” Åklagaren kunde inte ge ett enda namn. Men hon påstod att Jehovas vittnens litteratur underblåser religiöst hat. För att bevisa sitt påstående läste hon från tidskrifterna Vakttornet och Vakna! och andra publikationer (se bilden). När hon fick frågan hur de här publikationerna skapar fientligheter svarade hon: ”Jehovas vittnen lär att de har den sanna religionen.”

En jurist, som är ett Jehovas vittne, gav domaren och åklagaren var sin bibel och läste Efesierna 4:5: ”En enda Herre, en enda tro, ett enda dop.” Snart var domaren, åklagaren och juristen – alla med Bibeln i hand – i färd med att diskutera sådana bibelställen som Johannes 17:18 och Jakob 1:27. Domaren frågade: ”Uppammar de här bibelverserna religiösa fientligheter?” Åklagaren svarade att hon inte var kompetent att uttala sig om Bibeln. Juristen visade litteratur från ryska ortodoxa kyrkan som skarpt kritiserar Jehovas vittnen och frågade: ”Strider de här uttalandena mot lagen?” Åklagaren svarade: ”Jag har inte någon kompetens att uttala mig i kyrkliga frågor.”

ÅKLAGARSIDAN VACKLAR

När åklagaren påstod att vittnena splittrar familjer kom hon med argumentet att de till exempel inte firar jul. Men senare erkände hon att rysk lag inte kräver att medborgarna firar jul. Ryssar – även ryska Jehovas vittnen – får välja själva. Åklagaren hävdade också att vår organisation berövar barn normal vila och inte tillåter dem att ha roligt.  Men när hon blev tillfrågad erkände hon att hon aldrig hade talat med några ungdomar som vuxit upp i en familj som är Jehovas vittnen. När en jurist frågade henne om hon hade varit på Jehovas vittnens möten någon gång, svarade hon: ”Det behövdes inte.”

Åklagarsidan kallade en professor i psykiatri som expertvittne. Han påstod att vår litteratur orsakar mentala problem. När en av försvarsjuristerna påpekade att professorns inlaga till domstolen var identisk med ett dokument från Moskvas patriarkat, erkände professorn att han kopierat vissa delar. Vid vidare utfrågning kom det fram att han aldrig hade haft någon patient som var ett Jehovas vittne. Som kontrast vittnade en annan professor i psykiatri i rätten och sade att han hade undersökt mer än 100 Jehovas vittnen i Moskva. Han bedömde att de hade normal mental hälsa, och han tillade att de hade blivit mer toleranta mot andra religioner sedan de blivit vittnen.

EN SEGER – MEN KAMPEN GICK VIDARE

Den 12 mars 1999 utsåg domaren fem akademiker till att studera Jehovas vittnens litteratur, och rättegången sköts upp. Rysslands justitieministerium hade, utan samband med den här rättegången, redan begärt att en expertpanel skulle granska vår litteratur. Den panelen rapporterade den 15 april 1999 att man inte hade funnit något skadligt i vår litteratur. Så den 29 april 1999 förnyade justitieministeriet Jehovas vittnens registrering i landet. Men även med den här nya studien till hands insisterade domstolen i Moskva på att en ny grupp skulle granska vår litteratur. Det uppstod då en märklig situation – samtidigt som Jehovas vittnen var nationellt erkända av Rysslands justitieministerium som en religion  som följer lagarna granskades de av Moskvas justitiedepartement för påstådda brott mot lagen!

Det gick nästan två år innan rättegången återupptogs, och den 23 februari 2001 avkunnade domare Jelena Prochorytjeva en dom. När hon hade utvärderat utlåtandet från den panel som hon hade tillsatt, slog hon fast: ”Det finns ingen grund till att likvidera sammanslutningen av Jehovas vittnen i Moskva och att förbjuda dess verksamhet.” Äntligen var det lagligen fastställt att våra bröder och systrar var oskyldiga till alla anklagelser som riktats mot dem! Men åklagaren överklagade domen till en högre instans i Moskva. Tre månader senare, den 30 maj 2001, upphävdes domare Prochorytjevas dom av överklagningsdomstolen. Den domstolen begärde en omprövning med samma åklagare men med en annan domare. Den tredje etappen skulle till att börja.

ETT NEDERLAG – MEN KAMPEN GICK VIDARE

Den 30 oktober 2001 började domare Vera Dubinskaja omprövningen. * Åklagare Kondratieva upprepade anklagelsen att Jehovas vittnen främjar hat, men sedan tillade hon att ett förbud mot den lagliga sammanslutningen av Jehovas vittnen var ett sätt att skydda rättigheterna för vittnena i Moskva! Som svar på det besynnerliga påståendet undertecknade alla de 10 000 vittnena i Moskva genast en skrivelse till rätten med en begäran om att den skulle avslå åklagarens erbjudande om ”beskydd”.

Åklagaren förklarade att hon inte behövde komma med några bevis för att vittnena var skyldiga till brott. Hon sade att rättegången gällde Jehovas vittnens litteratur och trosuppfattningar, inte deras verksamhet. Hon meddelade att hon skulle kalla en talesman för ryska ortodoxa kyrkan som expertvittne. Detta bekräftade naturligtvis att medlemmar av prästerskapet var djupt involverade i kampanjen för ett förbud mot Jehovas vittnen. Den 22 maj 2003 gav domaren order om att en expertpanel skulle granska Jehovas vittnens litteratur – igen.

Den 17 februari 2004 återupptogs rättegången för att man skulle granska expertpanelens resultat. Experterna hade kommit fram till att vår litteratur uppmuntrar läsarna att ”vårda familjen och äktenskapet” och att påståendet att vår litteratur främjar hat var ”grundlöst”. Andra experter höll med. En professor i religionshistoria fick frågan: ”Varför predikar Jehovas vittnen?” Han svarade: ”Predikoarbetet är ett måste för en kristen. Det är vad evangelierna säger och det är vad Kristus befallde sina lärjungar att göra – att gå och predika i alla länder.” Men den 26 mars 2004 förbjöd domaren Jehovas vittnens verksamhet i Moskva. Den 16 juni samma år fastställdes domen även av överklagningsdomstolen i Moskva. * En broder som varit med i sanningen länge sade angående domen: ”På sovjettiden var ryssarna tvungna att vara ateister. I dag måste de vara ortodoxa.”

Hur reagerade bröderna och systrarna på förbudet? Ungefär som Nehemja. På hans tid motarbetade fiender till Guds folk hans försök att återuppbygga Jerusalems mur. Men varken han eller folket lät sig distraheras av fiendernas motstånd. I stället byggde de vidare på muren, och ”folket var i sitt hjärta inriktat på att arbeta”. (Neh. 4:1–6)  Våra bröder och systrar i Moskva lät sig inte heller distraheras av motståndarna. De fortsatte med det arbete som måste utföras i vår tid – predikandet av de goda nyheterna. (1 Petr. 4:12, 16) De var övertygade om att Jehova skulle hjälpa dem, och de var redo för den fjärde etappen av den här långdragna kampen.

FIENTLIGHETERNA ÖKAR

Den 25 augusti 2004 lämnade våra bröder in en petition till Kreml, adresserad till Vladimir Putin, som var Rysslands dåvarande president. Petitionen, som gav uttryck åt stark oro över förbudet, bestod av 76 volymer och innehöll mer än 315 000 namnunderskrifter. Prästerna i ryska ortodoxa kyrkan visade nu sitt rätta ansikte. En talesman för Moskvas patriarkat tillkännagav: ”Vi är helt emot Jehovas vittnens verksamhet.” En muslimsk ledare sade att domstolsutslaget var ”en milstolpe och en glädjande händelse”.

Inte helt oväntat trodde en del människor i Ryssland på anklagelserna och började gå till angrepp mot Jehovas vittnen. De slog och sparkade några vittnen som var ute i tjänsten i Moskva. En uppretad man jagade ut en syster ur ett hus och sparkade henne så hårt i ryggen att hon ramlade och slog i huvudet. Hon var tvungen att söka läkarhjälp, men polisen ingrep ändå inte mot gärningsmannen. Andra vittnen greps av polisen, tvingades lämna fingeravtryck, fotograferades och hölls kvar i häkte över natten. De som hyrde ut möteslokaler till vittnena i Moskva ställdes inför hotet att bli av med sina jobb om de fortsatte hyra ut till vittnena. Det dröjde inte länge förrän många församlingar inte hade någon lokal att samlas i. Fyrtio församlingar blev tvungna att dela på en Rikets sal med fyra hörsalar. En av de här församlingarna fick hålla  sitt offentliga möte halv åtta på morgonen. ”Förkunnarna var tvungna att gå upp klockan fem på morgonen”, berättade en resande tillsyningsman, ”men det gjorde de villigt i över ett år.”

”TILL ETT VITTNESBÖRD”

För att fastställa att förbudet i Moskva var olagligt vände sig våra jurister till Europadomstolen i december 2004. (Se rutan ”Varför en rysk dom granskas i Frankrike” på sidan 6.) Sex år senare, den 10 juni 2010, lade domstolen fram ett enhälligt beslut som fullständigt frikände Jehovas vittnen! * Domstolen undersökte alla anklagelserna och kom fram till att de saknade grund. Den fastslog också att Ryssland enligt lag hade skyldighet att ”sätta stopp för de kränkningar som domstolen uppdagat och att i möjligaste mån kompensera skadorna”. (Se rutan ”Domstolsutslaget” på sidan 8.)

Domstolens välformulerade slutsats om hur Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna skyddar Jehovas vittnens verksamhet är bindande inte bara för Ryssland utan också för de 46 andra nationer som är medlemmar av Europarådet. Och inte bara det, analysen av lagtexten och faktaomständigheterna har en sådan bredd och räckvidd att den kommer att vara av intresse för jurister, domare, lagstiftare och specialister på mänskliga rättigheter i hela världen. Hur kommer det sig? Som grund för sitt beslut åberopade domstolen inte bara åtta tidigare domar som den fällt till förmån för Jehovas vittnen, utan också nio segrar som Jehovas vittnen vunnit tidigare i de högsta domstolarna i Argentina, Japan, Kanada, Ryssland, Spanien, Storbritannien, Sydafrika och USA. De här referenserna och domstolens starka bevisföring ger Jehovas vittnen över hela jorden ett kraftfullt redskap som de kan använda för att försvara sin tro och verksamhet.

Jesus sade till sina efterföljare: ”Ni skall bli dragna inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” (Matt. 10:18) Den rättsliga kamp som pågått de senaste 15 åren har gett våra bröder och systrar möjlighet att i större utsträckning än tidigare göra Jehovas namn känt i Moskva och på andra platser. Den uppmärksamhet som riktats mot vittnena på grund av utredningarna, rättegångarna och utslaget från en internationell domstol har verkligen blivit ”till ett vittnesbörd” och har bidragit till ”framgång för de goda nyheterna”. (Fil. 1:12) När Jehovas vittnen i Moskva går i tjänsten är det många som säger: ”Men är inte ni förbjudna?” Den frågan ger ofta bröderna och systrarna möjlighet att berätta mer om sin tro. Det är tydligt att inga motståndare kan hindra oss från att predika om Guds kungarike. Det är vår bön att Jehova ska fortsätta välsigna och uppehålla våra kära, modiga bröder och systrar i Ryssland.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 6]

Varför en rysk dom granskas i Frankrike

Den 28 februari 1996 undertecknade Ryssland Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. (Den 5 maj 1998 ratificerade Ryssland konventionen.) Genom att skriva under konventionen tillkännagav Rysslands regering att landets medborgare har rätt till

”religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro.” (Artikel 9)

”åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar.” (Artikel 10)

”frihet att delta i fredliga sammankomster.” (Artikel 11)

Enskilda individer och organisationer som har fått sina rättigheter enligt konventionen kränkta och som har uttömt alla inhemska rättsmedel kan vända sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg i Frankrike (se bilden). Domstolen består av 47 domare, lika många som antalet länder som undertecknat den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Domstolens avgöranden är rättsligt bindande. Länder som undertecknat konventionen måste rätta sig efter domsluten.

[Ruta på sidan 8]

Domstolsutslaget

Här är tre korta utdrag ur domstolsutslaget.

En av anklagelserna var att Jehovas vittnen splittrar familjer. Rätten kom fram till en annan slutsats. Den slog fast:

”Det är de icke-religiösa familjemedlemmarnas motstånd och ovilja att acceptera och respektera sina religiösa släktingars frihet att ge uttryck för och utöva sin religion som är källan till konflikten.” (Par. 111)

Rätten fann inte heller några bevis till stöd för anklagelsen om ”hjärntvätt” och slog fast:

”Domstolen finner det anmärkningsvärt att [de ryska] domstolarna inte nämnde namnet på en enda person vars rätt till samvetsfrihet skulle ha kränkts med hjälp av sådana metoder.” (Par. 129)

En annan anklagelse var att Jehovas vittnens inställning i blodfrågan utgör ett hot mot deras hälsa. Domstolen slog fast motsatsen:

”Friheten att godta eller avvisa specifika medicinska behandlingar, eller att välja medicinska behandlingsalternativ, är avgörande för principen om personlig självbestämmanderätt. En rättskapabel vuxen patient har rätt att själv avgöra om han eller hon ska genomgå eller avstå från en operation eller behandling eller, av samma skäl, om han eller hon ska ta emot en blodtransfusion.” (Par. 136)