Min glädje har varit att få tjäna Jehova

Berättat av Fred Rusk

Redan tidigt i livet fick jag uppleva hur sanna Davids ord i Psalm 27:10 är: ”Om så min egen far och min egen mor övergav mig, skulle Jehova ta mig till sig.” Låt mig få berätta hur de orden stämde in på mig.

JAG växte upp på min farfars bomullsplantage i delstaten Georgia i USA under den stora depressionen på 30-talet. Min far, som var fullständigt förtvivlad sedan min mor och min nyfödde lillebror hade dött, lämnade mig hos min farfar och flyttade till en stad långt borta där han fått arbete. Längre fram ville han att jag skulle komma och bo hos honom, men det blev aldrig så.

Eftersom farfar var änkling var det hans äldsta döttrar som skötte hushållet. Farfar var inte religiös, men döttrarna var stränga sydstatsbaptister. De hotade med stryk om jag inte följde med till kyrkan varje söndag. Som ung hade jag därför inte mycket till övers för religion. Däremot tyckte jag om skolan och idrott.

Ett besök som förändrade mitt liv

En eftermiddag 1941, när jag var 15 år, kom en äldre man och hans fru hem till oss. Han presenterades för mig som ”farbror Talmadge Rusk”. Jag hade aldrig hört talas om honom förut, men jag fick veta att han och hans fru var Jehovas vittnen. Han berättade att Guds avsikt var att människor skulle bo på jorden för evigt, och det var så annorlunda mot det jag hade hört i kyrkan. Större delen av familjen ogillade det de sade och var rentav föraktfulla. Det här paret fick aldrig besöka oss mer. Men min faster Mary, som bara var tre år äldre än jag, tog emot en bibel och lite bibelförklarande litteratur.

Mary blev snabbt övertygad om att hon hade funnit sanningen och blev döpt 1942 som ett Jehovas vittne. Hon fick också uppleva det som Jesus förutsagt: ”En man skall få medlemmar av sitt eget hushåll till fiender.” (Matt. 10:34–36) Hon möttes av hårt motstånd från familjen. En av hennes äldre systrar, som var framstående i samhället, konspirerade med borgmästaren för att få farbror Talmadge arresterad. Han anklagades för att bedriva gårdfarihandel utan tillstånd och dömdes skyldig.

I lokaltidningen stod det att borgmästaren, som också var domare, sade i rätten: ”Den litteratur som den här mannen sprider ... är lika farlig som gift.” Talmadge överklagade och vann, men under tiden satt han tio dagar i fängelse.

 Jag får hjälp av faster Mary

Mary berättade inte bara för mig om sin nya tro, utan började också vittna för grannarna. Jag följde med henne på ett bibelstudium som hon ledde med en man som tagit emot boken The New World. * Hans fru sade att han hade suttit uppe hela natten och läst i den. Jag hade ingen lust att bli indragen i något religiöst, men jag tilltalades av det jag lärde mig. Men det var inte i första hand Bibelns läror som övertygade mig om att Jehovas vittnen var Guds folk. Det var hur de behandlades.

Jag kan ta ett exempel. En dag när Mary och jag hade arbetat på en tomatodling och var på väg hem såg vi att det rykte i förbränningsugnen. Vi upptäckte resterna av Marys litteratur, däribland en grammofon och skivor med bibliska tal, som hennes systrar hade bränt upp. Mitt vredesutbrott bemöttes bara med en nedlåtande kommentar från en av mina fastrar: ”En dag kommer du att tacka oss för det vi har gjort.”

Mary tvingades flytta hemifrån 1943 därför att hon vägrade överge sin tro och inte slutade predika för grannarna. Vid det laget var jag överlycklig över att ha fått lära mig att Gud har ett namn, Jehova, och att han dessutom är en kärleksfull och omtänksam Gud, inte en som plågar människor i ett brinnande helvete. Jag förstod också att Jehova har en kärleksfull organisation, även om jag ännu inte hade varit på något möte.

När jag en dag längre fram höll på att klippa gräset körde en bil sakta upp bredvid mig, och två män frågade om det var jag som var Fred. När jag förstod att de var vittnen sade jag: ”Om jag hoppar in så kan vi köra till ett säkrare ställe där vi kan prata.” Det var Mary som hade bett dem besöka mig. En av dem var Shield Toutjian, en resande broder som gav mig uppmuntran och andlig vägledning när jag som bäst behövde det. Familjens motstånd riktades nu mot mig för att jag försvarade Jehovas vittnens tro.

Mary hade flyttat till staden Roanoke i Virginia, och hon skrev till mig och sade att om jag ville tjäna Jehova så kunde jag komma dit och bo hos henne. Jag bestämde mig på en gång. En fredagskväll i oktober 1943 packade jag ner det nödvändigaste i en låda och gömde den i ett träd en bit bort från huset. På lördagen hämtade jag lådan, smet i väg till en granne utan att någon såg mig och  fick skjuts in till staden. Sedan reste jag till Mary, som bodde hemma hos Edna Fowlkes.

Andlig mognad, dop och Beteltjänst

Edna var en medkännande smord syster – en nutida Lydia – som hade hyrt ett stort hus. Förutom faster Mary hade Edna också tagit sig an sin brors fru och hennes två döttrar. De båda flickorna, Gladys och Grace Gregory, blev längre fram missionärer. Gladys, som nu är över 90 år, tjänar fortfarande troget på avdelningskontoret i Japan.

När jag bodde hemma hos Edna var jag regelbundet med på mötena och fick övning i tjänsten. Nu när jag hade friheten att studera Bibeln och vara med på mötena kunde jag äntligen stilla min andliga hunger. Den 14 juni 1944 blev jag döpt. Mary och systrarna Gregory började som pionjärer och fick ett distrikt i norra Virginia. Där fick de hjälpa till med att bilda en församling i Leesburg. I början av 1946 blev jag pionjär i ett närliggande område. Den sommaren åkte vi tillsammans till Cleveland i Ohio och var med vid den minnesvärda internationella sammankomsten den 4–11 augusti.

Vid den sammankomsten berättade Nathan Knorr, som hade ansvaret inom organisationen, att man planerade att bygga ut Betel i Brooklyn. Man skulle bland annat bygga ett nytt bostadshus och utvidga tryckeriet. Det behövdes många unga bröder. Jag kom fram till att det var där jag ville tjäna Jehova. Så jag lämnade in min ansökan, och efter några månader, den 1 december 1946, började jag på Betel.

Ungefär ett år senare sökte tryckeritillsyningsmannen, Max Larson, upp mig på postavdelningen där jag arbetade. Han berättade att jag skulle börja på tjänsteavdelningen. I min nya uppgift lärde jag mig mycket om hur Bibelns principer ska tillämpas och hur Guds organisation fungerar, särskilt när jag samarbetade med Thomas (Bud) Sullivan, som var tillsyningsman för avdelningen.

Min far besökte mig flera gånger på Betel. Han hade blivit religiös på äldre dar. Sista gången han kom, 1965, sade han: ”Du kan komma och hälsa på mig, men jag sätter aldrig min fot här igen.” Jag var faktiskt och hälsade på honom några gånger innan han dog. Han var säker på att han skulle komma till himlen. Jag hoppas att han är i Jehovas minne, och i så fall kommer han i uppståndelsen inte att befinna sig där han trodde att han  skulle vara, utan i stället här på jorden med hoppet om att få leva för evigt i det återställda paradiset.

Andra minnesvärda sammankomster och byggnadsprojekt

Sammankomster var alltid viktiga höjdpunkter i den andliga tillväxten. Det gällde särskilt de internationella sammankomsterna på Yankee Stadium i New York på 50-talet. År 1958 var Yankee Stadium och Polo Grounds fullsatta med som mest 253 922 bröder och systrar från 123 länder. Och vid den sammankomsten hände något som jag aldrig kommer att glömma. Jag hjälpte till inne på administrationen när broder Knorr kom emot mig med raska steg och sade: ”Fred, av någon anledning har jag glömt att be någon hålla talet till alla de pionjärer som har samlats i en hyrd lokal här i närheten. Skulle du kunna springa dit och hålla ett uppmuntrande tal om något ämne som du kommer på under vägen?” Jag bad mycket innan jag kom fram dit med andan i halsen.

Antalet församlingar ökade dramatiskt i New York på 50- och 60-talet, och till slut räckte de möteslokaler vi hyrde inte till. Mellan 1970 och 1990 köptes därför tre byggnader på Manhattan som gjordes om till fina mötesplatser. Jag var ordförande i byggnadskommittéerna för de här projekten, och det var underbart att få se hur Jehova välsignade de här församlingarna. De samarbetade för att finansiera och färdigställa dessa byggnader, som fortfarande fungerar som centrum för sann tillbedjan.

Förändringar

När jag en dag 1957 var på väg till mitt arbete och gick genom parken mellan Betelhemmet och tryckeriet, började det regna. Framför mig gick en blond förtjusande liten syster som var ny på Betel. Hon hade inget paraply, så jag erbjöd henne att gå under mitt. Det var så jag träffade Marjorie, och ända sedan vi gifte oss 1960 har vi vandrat lyckliga tillsammans i Jehovas tjänst, både i regn och i solsken. Vi firade vår 50-åriga bröllopsdag i september 2010.

Vi hade knappt packat upp efter vår bröllopsresa när broder Knorr berättade att jag skulle bli lärare vid Gileadskolan. Vilken förmån det var! Mellan 1961 och 1965 hölls det fem längre kurser som till största delen utgjordes av personal från avdelningskontoren. De fick särskild utbildning för att kunna  leda arbetet vid ett avdelningskontor. Hösten 1965 började vi med femmånaderskurser igen, och då var inriktningen återigen att utbilda missionärer.

År 1972 flyttades jag från Gileadskolan till avdelningen Writing Correspondence, där jag blev tillsyningsman. Den forskning jag gjorde för att kunna besvara olika frågor och lösa problem har hjälpt mig att bättre förstå Bibelns läror och hur Guds upphöjda principer ska tillämpas när man hjälper andra.

År 1987 fick jag börja på en nybildad avdelning, avdelningen för sjukhusinformation. Det ordnades seminarier för att lära äldstebröder i sjukhuskommittéer hur de skulle kontakta läkare, domare och socialarbetare och förklara vår inställning i blodfrågan. Ett stort problem var att läkare kunde påtvinga våra barn blodtransfusioner, ofta genom domstolsbeslut.

När vi gav läkarna förslag på medicinska alternativ till blodtransfusioner blev svaret många gånger att det inte fanns några sådana tillgängliga eller att de var för dyra. När kirurger sade så brukade jag be dem räcka fram handen, och sedan sade jag: ”Här har du ett av de bästa alternativen till blod.” Den här komplimangen påminde dem om det de så väl visste – att blodförlusten kan begränsas till ett minimum om man är skicklig med skalpellen.

Under de tjugo senaste åren har Jehova verkligen välsignat ansträngningarna att informera läkare och domare. Deras inställning ändrades drastiskt när de förstod vår ståndpunkt bättre. De kunde se att medicinsk forskning visar att blodfria behandlingsmetoder är effektiva och att det finns många läkare och sjukhus som är villiga att samarbeta med oss.

Sedan 1996 har Marjorie och jag tjänat vid Vakttornets undervisningscentrum i Patterson, drygt 10 mil norr om Brooklyn. Jag arbetade ett kort tag på tjänsteavdelningen, och sedan hjälpte jag till att undervisa bröder från avdelningskontoren och resande tillsyningsmän. För tolv år sedan kom jag tillbaka som tillsyningsman på Writing Correspondence, som hade flyttat från Brooklyn till Patterson.

Utmaningen med att bli äldre

Det har blivit svårare för mig att klara av mina uppgifter på Betel nu när jag har passerat åttio. Jag har kämpat med cancer i mer än tio år. Jag känner mig som Hiskia, som fick uppleva att hans liv förlängdes av Jehova. (Jes. 38:5) Min fru har inte heller så bra hälsa, och vi försöker tillsammans hantera hennes alzheimer. Marjorie har varit en skicklig förkunnare för Jehova, en mentor för de unga och en trogen vän och ett lojalt stöd för mig. Hon studerade alltid Bibeln flitigt och var en god undervisare, och vi har många andliga barn som håller kontakten med oss.

Min faster Mary dog i mars 2010 vid 87 års ålder. Hon var duktig på att undervisa i Guds ord och hjälpte andra att ta ställning för sann tillbedjan. Hon var i heltidstjänsten under många år. Jag är så tacksam för det hon gjorde för att hjälpa mig att lära känna sanningen i Bibeln och att bli som hon, en tjänare åt vår kärleksfulle Gud, Jehova. Mary ligger begravd jämte sin man, som tidigare var missionär i Israel. Jag är övertygad om att de finns i Jehovas minne i väntan på uppståndelsen.

När jag ser tillbaka på de 67 år som jag tjänat Jehova är jag tacksam för de välsignelser jag fått. Det har varit en glädje att få göra Jehovas vilja! I förtröstan på hans oförtjänta omtanke hoppas jag innerligt att få omfattas av hans Sons löfte: ”Var och en som har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller jordstycken för mitt namns skull skall få många gånger mer och skall ärva evigt liv.” (Matt. 19:29)

[Fotnot]

[Bild på sidan 19]

På farfars bomullsplantage i Georgia 1928.

[Bild på sidan 19]

Faster Mary och farbror Talmadge.

[Bild på sidan 20]

Mary, Gladys och Grace.

[Bild på sidan 20]

Mitt dop den 14 juni 1944.

[Bild på sidan 20]

På tjänsteavdelningen på Betel.

[Bild på sidan 21]

Mary och jag på den internationella sammankomsten på Yankee Stadium 1958.

[Bild på sidan 21]

Marjorie och jag när vi gifte oss.

[Bild på sidan 21]

Marjorie och jag 2008.