”Handikappad i dag, men inte för alltid!”

Berättat av Sara van der Monde

Jag får ofta höra: ”Vilket underbart leende du har, Sara. Hur kan du jämt vara så glad?” Jag berättar för dem att jag har ett fantastiskt hopp. Man skulle kort kunna uttrycka det så här: ”Jag är handikappad i dag, men inte för alltid!”

JAG föddes i Paris 1974. Förlossningen var svår, och jag fick längre fram diagnosen cerebral pares. Jag hade begränsad rörelseförmåga, och det var svårt att förstå vad jag sade. Jag drabbades också av epilepsi och var infektionskänslig.

När jag var två år flyttade vår familj till Melbourne i Australien. Två år senare lämnade pappa mig och mamma. Jag kommer ihåg att det var första gången som jag kände mig nära Gud. Mamma var ett Jehovas vittne, och hon tog regelbundet med mig på mötena. Där fick jag lära mig att Gud älskade mig och brydde sig om mig. Det var den tanken, och att jag hade en mamma som älskade mig mycket, som fick mig att känna mig trygg trots den nya situationen.

Mamma lärde mig också hur man ber till Jehova. Jag tycker faktiskt att det är mycket lättare att be än att prata. Då behöver jag inte kämpa för att uttala orden, utan jag kan ”höra” dem tydligt inne i mitt huvud. Och eftersom det är svårt att förstå det jag säger, känns det underbart att veta att Jehova förstår allting, oavsett om jag ber tyst eller kämpar för att uttala orden högt. (Ps. 65:2)

Hur jag klarar av motgångar

När jag var fem år hade jag blivit så mycket sämre att jag inte kunde gå utan hjälp av tunga benskenor. Man skulle nog kunna säga att jag vaggade fram mer än jag gick! När jag var 11 kunde jag inte gå alls. Längre fram behövde jag hjälp av en elektrisk lift för att ta mig från sängen till min eldrivna rullstol, som jag styr med en spak.

Jag måste erkänna att jag blir nedstämd ibland. Men då tänker jag på vad vi brukar säga i min familj: ”Tänk inte på det du inte kan göra. Fokusera på det du kan göra.” Den tanken har gjort att jag kunnat rida, segla, paddla kanot, campa och till och med köra bil på en bana! Jag är lite konstnärlig av mig, så jag tycker om att måla, sy, quilta, brodera och hålla på med keramik.

På grund av mina funktionshinder har en del ifrågasatt min förmåga att fatta ett eget beslut att tjäna Gud. När jag var 18 var det en lärare som uppmanade mig att flytta  hemifrån för att ”slippa” mammas religion. Hon erbjöd sig till och med att hjälpa mig hitta en lägenhet. Men jag sade att jag aldrig skulle överge min tro och att jag inte skulle flytta hemifrån förrän jag var redo att bli mer självständig.

Ganska snart efter det blev jag döpt som ett Jehovas vittne. Två år senare flyttade jag in i en liten lägenhet. Jag trivs jättebra här, för jag kan få den hjälp jag behöver samtidigt som jag kan rå mig själv.

Oväntad uppmärksamhet

Under åren har jag hamnat i andra situationer som prövat min tro. Jag blev helt ställd en dag i skolan när en kompis, som också är handikappad, frågade om jag ville gifta mig med honom. Först blev jag smickrad. Jag längtar som de flesta andra unga kvinnor efter att hitta någon att dela livet med. Men det är inte säkert att man får ett lyckligt äktenskap bara för att båda är funktionshindrade. Den här mannen delade dessutom inte min tro. Vi hade helt olika värderingar, intressen och mål i livet. Så hur skulle vi kunna bli lyckliga ihop? Jag hade också bestämt mig för att följa Jehovas tydliga anvisning och bara gifta mig med en medtroende. (1 Kor. 7:39) Jag tackade därför vänligt nej till erbjudandet.

Jag vet att jag valde rätt den där gången. Och jag är helt säker på att jag kommer att bli lycklig i den nya värld som Gud har lovat oss. (Ps. 145:16; 2 Petr. 3:13) Jag har bestämt mig för att fram till dess vara lojal mot Jehova och vara nöjd i min situation.

Jag längtar efter den dag då jag kan hoppa upp från rullstolen och springa i väg vart jag vill. Då kommer jag att kunna säga: ”Jag var handikappad, men nu är jag frisk – för alltid!”