Jehu försvarar sann tillbedjan

JEHU försvarade den sanna tillbedjan. Han var handlingskraftig, snabb, oförtröttlig, nitisk och modig. Han hade egenskaper som vi också har nytta av.

Jehu fick ett uppdrag när Israels nation befann sig i ett bedrövligt tillstånd. Landet påverkades negativt av Isebel, änka efter Ahab och mor till den regerande kungen, Jehoram. Hon förespråkade baalskulten i stället för tillbedjan av Jehova, och hon dödade hans profeter och fördärvade folket med sina ”otuktshandlingar” och ”trolldomskonster”. (2 Kung. 9:22; 1 Kung. 18:4, 13) Jehova kungjorde att hela Ahabs hus skulle utrotas, däribland Jehoram och Isebel. Jehu skulle gå i spetsen för detta.

Första gången som Jehu omnämns i Bibeln satt han tillsammans med militärbefälhavarna när israeliterna stred mot araméerna vid Ramot-Gilead. Han var en hög officer och kan till och med ha varit Israels härförare. Profeten Elisa sände en av profetsönerna till Jehu för att smörja honom till kung och ge honom anvisningar om att döda alla män i Ahabs avfälliga hus. (2 Kung. 8:28; 9:1–10)

När de andra befälhavarna frågade Jehu vad som hänt ville han inte berätta det. Men när de pressade honom sade han sanningen, och han och hans kompanjoner började planera en sammansvärjning mot Jehoram. (2 Kung. 9:11–14) Troligen hade det hos en del soldater funnits ovilja och motstånd mot det kungliga styret och Isebels inflytande. Hur det än var med det tänkte Jehu noggrant igenom hur han skulle kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt.

Kung Jehoram hade blivit sårad i strid och hade dragit sig tillbaka till Jisreel i hopp om att återhämta sig. Jehu förstod att om hans plan skulle lyckas fick inte ett ord om den nå Jisreel. ”Låt ingen slippa ut ur staden och gå bort och rapportera i Jisreel”, sade han. (2 Kung. 9:14, 15) Kanske räknade han med att trupper som var lojala mot Jehoram skulle göra visst motstånd. Han ville inte ta den risken.

EN VANSINNESFÄRD!

För att överrumpla fienden körde Jehu från Ramot-Gilead till Jisreel, en sträcka på drygt 7 mil. När han i full fart närmade sig staden fick en väktare syn på ”den böljande hopen av Jehus män”. (2 Kung. 9:17) Det är mycket troligt att Jehu tog med sig en stor styrka för att vara säker på att lyckas med sitt uppdrag.

 Väktaren förstod att det var den modige Jehu som körde en av vagnarna och utropade: ”Han kör som en vansinnig.” (2 Kung. 9:20) Om Jehu var känd för att köra så här i vanliga fall, måste hans brådska vid det här speciella tillfället ha gjort det hela till en vansinnesfärd.

Jehu vägrade att säga något till de två budbärare som skickades ut till honom. Kung Jehoram och hans allierade, kung Ahasja av Juda, gav sig därför ut i sina vagnar för att möta honom. Jehorams fråga: ”Är det fred, Jehu?” bemöttes med svaret: ”Vad för en fred skulle det kunna vara, så länge din mor Isebels otuktshandlingar och hennes många trolldomskonster fortsätter?” Jehoram blev livrädd när han hörde det och vände om för att fly. Men Jehu var för snabb för honom! Han spände en båge och sköt en pil genom Jehorams hjärta, och kungen föll död ner i vagnen. Ahasja lyckades fly, men senare hann Jehu ifatt honom och dödade honom också. (2 Kung. 9:22–24, 27)

Nästa person av Ahabs hus som skulle röjas ur vägen var den onda drottning Isebel. Jehu kallade henne med rätta ”den förbannade”. När han körde in i Jisreel såg han henne titta ner från ett fönster i palatset. Utan att spilla någon tid befallde han hovfunktionärerna att kasta ner henne från fönstret. Sedan lät han sina hästar trampa på den kvinna som hade fördärvat hela Israel. Jehu fortsatte sedan med att slå ihjäl många andra medlemmar av den onde Ahabs hus. (2 Kung. 9:30–34; 10:1–14)

Även om tanken på allt våld känns olustig, behöver vi komma ihåg att Jehova på den tiden använde sina tjänare till att verkställa sina domar. I Bibeln står det: ”Det var från Gud som Ahasjas undergång inträffade genom att han kom till Jehoram; ty när han kom dit följde han med Jehoram ut till Jehu, Nimsis sonson, som Jehova hade smort till att utrota Ahabs hus.” (2 Krön. 22:7) När Jehu gav befallning om att Jehorams kropp skulle kastas på Nabots jordstycke förstod han att det uppfyllde Jehovas löfte att utkräva straff för att Ahab hade mördat Nabot. Dessutom hade Jehu fått befallningen att ”hämnas ... Jehovas tjänares blod” som Isebel hade utgjutit. (2 Kung. 9:7, 25, 26; 1 Kung. 21:17–19)

 I vår tid är det ingen av Jehovas tjänare som rent fysiskt tar itu med motståndare till sann tillbedjan. ”Min är hämnden”, säger Jehova. (Hebr. 10:30) Men för att skydda församlingen mot skadligt inflytande kan de äldste behöva visa samma mod som Jehu. (1 Kor. 5:9–13) Och alla i församlingen behöver vara beslutna att inte umgås med dem som är uteslutna. (2 Joh. 9–11)

JEHU TÅLDE INTE NÅGON RIVALITET GENTEMOT JEHOVA

Motivet till att Jehu utförde sitt uppdrag kommer fram av det han sedan sade till den trogne Jehonadab: ”Följ med mig och se att jag inte tål någon rivalitet gentemot Jehova.” Jehonadab steg upp i Jehus vagn och följde villigt med honom till Samaria. Där ”handlade [Jehu] listigt för att kunna tillintetgöra baalsdyrkarna”. (2 Kung. 10:15–17, 19)

Jehu kungjorde att han tänkte frambära ”ett stort slaktoffer” åt Baal. (2 Kung. 10:18, 19) ”Det här är en smart ordlek från Jehus sida”, säger en forskare. Medan den term som används här ”allmänt betyder ’offer’, används den också om ’slaktandet’ av avfällingar”. Jehu ville inte att någon av baalsdyrkarna skulle utebli, och därför samlade han alla i Baals hus och fick dem att bära speciella kläder. Så snart brännoffret hade framburits gav Jehu signal åt 80 beväpnade män att slakta baalsdyrkarna. Sedan rev de ner Baals hus och gjorde det till ett avträde, odugligt för tillbedjan. (2 Kung. 10:20–27)

Det är sant att Jehu utgöt mycket blod. Men Bibeln framställer honom ändå som en modig man som befriade Israel från Isebels och hennes familjs förtryck. Om någon ledare i Israel skulle lyckas med det behövde han vara modig, beslutsam och nitisk. ”Det var en svår uppgift, och den utfördes oerhört grundligt”, sägs det i ett bibliskt uppslagsverk. ”Med mildare åtgärder skulle man sannolikt inte ha lyckats utrota baalsdyrkan ur Israel.”

Utan tvivel inser du att kristna i vår tid lever under omständigheter som gör att de behöver ha vissa egenskaper som Jehu hade. Hur ska vi till exempel reagera om vi frestas att göra något som Jehova fördömer? Vi måste snabbt, modigt och kraftfullt avvisa sådana frestelser. När det gäller vår hängivenhet för Jehova kan vi inte tåla någon rivalitet gentemot honom.

VAR NOGA MED ATT FÖLJA JEHOVAS LAG

Slutet på den här berättelsen innehåller en varning. Jehu lät kalvdyrkan fortsätta i landet. (2 Kung. 10:29) Hur är det möjligt att en som verkade vara så nitisk för sann tillbedjan kunde tolerera avgudadyrkan?

Jehu kan ha tänkt att Israel och Juda behövde vara religiöst åtskilda för att Israel skulle kunna behålla sin självständighet från Juda. Så precis som tidigare kungar i Israel försökte han hålla länderna åtskilda genom att bevara kalvdyrkan. Men detta visade att han vacklade i sin tro på Jehova, som hade gjort honom till kung.

Jehova berömde Jehu för att han hade ”handlat väl genom att göra det som är rätt” i hans ögon. ”Men Jehu bemödade sig inte om att vandra efter Jehovas, Israels Guds, lag av hela sitt hjärta.” (2 Kung. 10:30, 31) Med tanke på allt det andra Jehu gjorde kanske det här förvånar dig och gör dig besviken. Men det ger oss något att tänka på. Vi kan aldrig ta vårt förhållande till Jehova för givet. Varje dag behöver vi stärka vår lojalitet mot Jehova genom att studera Bibeln, meditera över det vi läser och be innerligt till honom. Låt oss därför vara mycket noga med att följa Jehovas lag av hela vårt hjärta. (1 Kor. 10:12)

[Ruta på sidan 4]

Jehu i profanhistorien

Kritiker har ofta ifrågasatt om personer som nämns i Bibeln verkligen har existerat. Därför uppstår frågan om det finns några utombibliska källor som omnämner Jehu.

Åtminstone tre dokument från det forntida Assyrien omnämner den här israelitiske kungen vid namn. Ett av dem är inristat på en stele och antas visa Jehu, eller kanske ett av hans sändebud, som böjer sig ner inför den assyriske kung Salmanassar III och överlämnar tribut. Inskriptionen lyder: ”Tribut av Jehu (Ia-ú-a), son till Omri (Hu-um-ri); jag mottog av honom silver, guld, en saplu-skål av guld, en guldvas med spetsig botten, guldbägare, ämbar av guld, tenn, en kungastav (och) en puruhtu [ordets betydelse är okänd] av trä.” Jehu var i själva verket inte ”son till Omri”, men det här uttrycket användes för att beteckna kungar i Israel efter Omris tid, troligtvis för att han var så känd och hade byggt Israels huvudstad, Samaria.

Den assyriske kungens påstående om att Jehu betalade tribut till honom kan inte bekräftas. Men han omnämner Jehu tre gånger – på en stele, på en staty av Salmanassar och i Assyriens kungliga annaler. Dessa källor visar att Jehu var en historisk person.