Förändringar som berikat mitt liv

Berättat av James A. Thompson

När jag föddes i den amerikanska Södern 1928 var svarta och vita åtskilda av segregationslagar. Den som bröt mot dem kunde hamna i fängelse eller råka ut för något ännu värre.

PÅ DEN TIDEN var svarta och vita Jehovas vittnen på en del håll i USA tvungna att ha skilda församlingar, kretsar och områden. År 1937 blev min far grupptjänare (som nu kallas samordnare för äldstekretsen) i den svarta församlingen i Chattanooga i Tennessee. I den vita församlingen var Henry Nichols grupptjänare.

Jag kommer ihåg att jag som liten tyckte mycket om att sitta på verandan på baksidan av huset om kvällarna och lyssna när far pratade med broder Nichols. Jag förstod inte allt, men jag njöt av att få sitta bredvid min far och höra dem båda resonera om hur man bäst skulle utföra predikoarbetet på den tiden.

Några år tidigare, 1930, hade vår familj drabbats av en tragedi. Min mor dog, bara 20 år gammal. Far blev ensam kvar med min syster Doris, som var fyra år, och mig, som bara var två år. Fastän han inte hade varit döpt så länge gjorde han fina andliga framsteg.

Föredömen som formade mig

År 1933 träffade far en trevlig syster som hette Lillie Mae Gwendolyn Thomas, och ganska snart gifte de sig och jag fick en ny mor. De tjänade Jehova lojalt och var båda två fina föredömen för Doris och mig.

 År 1938 ombads Jehovas vittnens församlingar att stödja en resolution om att de äldste i församlingarna skulle förordnas direkt av vårt huvudkontor i Brooklyn i stället för att väljas lokalt. När en del av vännerna i Chattanooga var lite tveksamma gav min far oförbehållsamt sitt stöd åt den här organisatoriska förändringen. Hans fina exempel på lojalitet – och min mors helhjärtade samarbete – har varit till hjälp för mig hela livet.

Dop och heltidstjänst

År 1940 hyrde många vänner i vår församling en buss och reste till sammankomsten i Detroit. Några av dem blev döpta där. En del undrade varför inte jag också blev döpt, eftersom jag hade predikat ända sedan jag var fem år och var mycket aktiv i tjänsten.

När jag fick den frågan svarade jag: ”Jag förstår inte allt som inbegrips i dopet.” Far hörde vad jag sade och blev förvånad. Från och med då ansträngde han sig mer för att hjälpa mig att inse vad dopet betyder och varför det är viktigt. En mycket kall dag fyra månader senare, den 1 oktober 1940, blev jag döpt i en liten sjö utanför Chattanooga.

När jag var 14 år började jag vara feriepionjär under sommarloven. Jag vittnade i små städer i Tennessee och i grannstaten Georgia. Jag gick upp tidigt för att göra i ordning matsäck och hinna med tåget eller bussen som gick klockan sex. Jag kom inte hem förrän vid sextiden på kvällen. Maten jag packat ner var ofta slut långt före lunch. Men eftersom jag var svart var det inte bara att gå in i någon affär och köpa mer mat, även om jag hade pengar. En gång blev jag utkörd när jag gick in i en affär för att köpa en glasstrut. Men en vit kvinna var snäll och kom ut med en glass till mig.

När jag började high school växte sig medborgarrättsrörelsen stark i Södern. Sådana organisationer som NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) uppmanade alla studenter att engagera sig. De ville att vi skulle bli medlemmar. Många svarta skolor, även den jag gick i, hade som mål att få hundraprocentig uppslutning. Jag blev pressad att ”stödja vår ras”, som det hette. Men jag vägrade. Jag förklarade att Gud är opartisk och inte ser en hudfärg som bättre än någon annan och att jag litade på att han kommer att rätta till alla orättvisor. (Joh. 17:14; Apg. 10:34, 35)

När jag precis hade gått ut high school bestämde jag mig för att flytta till New York. Men på vägen dit stannade jag till i Philadelphia och hälsade på några vänner som jag träffat vid en sammankomst. Det var första gången som jag var med om att svarta och vita hade möten tillsammans. Församlingen hade besök av kretstillsyningsmannen den veckan, och han tog mig åt sidan och sade att han tänkte ge mig en programpunkt på nästa möte. Det avgjorde saken – jag bestämde mig för att stanna där.

Bland de vänner som jag lärde känna i Philadelphia fanns en ung syster som hette Geraldine White, eller Gerri som jag brukar kalla henne. Hon kunde sin bibel och hade  lätt att få kontakt med människor i tjänsten. Särskilt viktigt för mig var att hon precis som jag hade pionjärtjänsten som mål. Vi gifte oss den 23 april 1949.

Inbjudna till Gilead

Från allra första början hade vi som mål att gå igenom Gileadskolan och bli missionärer i ett annat land. Vi gjorde villigt de förändringar vi behövde göra som förberedelse för Gilead. Det dröjde inte länge innan vi blev ombedda att flytta till Lawnside i New Jersey, sedan till Chester i Pennsylvania och slutligen till Atlantic City i New Jersey. När vi bodde i Atlantic City var vi redo att söka till Gilead, för då hade vi varit gifta i två år. Men det dröjde innan vi hörde något mer. Varför det?

I början av 50-talet blev många unga män inkallade till det militära för att tjänstgöra i Koreakriget. Det verkade som om inskrivningsnämnden i Philadelphia hade fördomar mot Jehovas vittnen på grund av vår neutralitet. Till slut fick jag reda på av en domare att det gjorts en FBI-utredning om mig som bekräftade min neutrala ställning. Så den 11 januari 1952 frikallade överklagningsnämnden mig från militärtjänst på grund av att jag som heltidsförkunnare klassificerades som präst.

I augusti det året blev Gerri och jag inbjudna till Gileadskolans 20:e klass, som började i september. Under kursen var vi helt inställda på att bli sända utomlands. Min syster, Doris, hade gått igenom den 13:e klassen och var missionär i Brasilien. Men Gerri och jag blev uppriktigt förvånade när vårt uppdrag blev kretstjänsten – att besöka svarta församlingar i Alabama i Södern! Vi blev lite besvikna, för vi hade sett fram emot att få åka till ett annat land.

Den första församling som vi besökte låg i Huntsville, och vi skulle bo hemma hos en syster där. När vi höll på att packa in våra väskor hörde vi henne säga i telefon: ”Barnen är här nu.” Vi var bara 24 år och såg ännu yngre ut. Smeknamnet ”Barnen” levde kvar hela tiden vi reste i den kretsen.

Det här området i USA kallades ofta bibelbältet, för de flesta där hade stor respekt för Bibeln. Som inledning brukade vi därför ta med de här tre punkterna:

1) Några ord om världssituationen.

2) Bibelns lösning.

3) Vad Bibeln säger att vi måste göra.

Sedan erbjöd vi litteratur som förklarade Bibeln. Den här metoden fungerade så bra att jag blev tillfrågad om jag ville demonstrera den på sammankomsten ”Den nya världens samhälle” i New York 1953.

 Sommaren 1953 blev jag förordnad som områdestillsyningsman i de svarta kretsarna i Södern. Vårt område sträckte sig hela vägen från Virginia till Florida och så långt västerut som till Alabama och Tennessee. Ja, i resetjänsten måste man vara villig att anpassa sig. Vi fick till exempel ofta logi i hem där det inte fanns rinnande vatten, och vi badade i en badbalja bakom köksspisen – den varmaste delen av huset som tur var!

Svårigheterna med rasfördomar

Eftersom vi befann oss i Södern behövde vi vara förutseende och lite påhittiga för att kunna sköta vår uppgift. Svarta fick inte använda tvättinrättningar. Så Gerri brukade gå dit och förklara att kläderna tillhörde ”mrs Thompson”. Många verkade anta att Gerri var ett hembiträde och att ”mrs Thompson” var frun i huset. Som områdestillsyningsman skulle jag visa filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. För det behövde jag en filmduk, och då brukade jag ringa i förväg och beställa en stor filmduk åt ”mr Thompson”. Sedan gick jag och hämtade ut den. Vi var alltid artiga, och för det mesta hade vi inga problem i tjänsten.

I Södern hade man inte bara fördomar mot svarta, utan också mot dem som kom norrifrån. I en lokaltidning stod det att James A. Thompson från ”Watchtower Bible and Tract Society of New York” skulle hålla tal vid en kretssammankomst. En del trodde att det betydde att jag kom från New York, och vårt tillstånd att få hyra skolans aula drogs in. Så jag gick till skolledningen och förklarade att jag hade gått i skolan i Chattanooga. Då fick vi lov att hålla vår sammankomst.

Det spända förhållandet mellan svarta och vita blev värre i mitten av 50-talet, och ibland utbröt våldsamheter. En del vittnen tog illa upp därför att det vid flera av områdessammankomsterna 1954 inte fanns några svarta talare. Vi uppmuntrade våra svarta bröder att ha tålamod. Sommaren därpå fick jag hålla ett tal. Efter det året fick fler och fler svarta bröder i Södern medverka i programmet.

Med tiden minskade rasmotsättningarna i Södern, och församlingarna blev så småningom uppblandade. Det betydde att en del förkunnare fick byta församling, att distriktsgränser justerades och att ansvariga bröder fick nya uppgifter. Det fanns både svarta och vita som inte var så förtjusta i de här förändringarna. Men majoriteten var opartisk, precis som vår himmelske far är. Många var nära vänner oberoende av hudfärg. Det var så min familj hade haft det när jag växte upp på 30- och 40-talet.

Nytt uppdrag

I januari 1969 blev Gerri och jag glada när vi fick en inbjudan att flytta till Guyana i Sydamerika. Först åkte vi till Brooklyn, där jag fick utbildning i att organisera predikoarbetet i Guyana. Vi kom till Guyana i juli 1969. Efter 16 år i resetjänsten var det en stor omställning att vara på samma ställe hela  tiden. Gerri ägnade större delen av dagen i tjänsten på fältet som missionär, och jag arbetade på avdelningskontoret.

I mina arbetsuppgifter ingick allt från att klippa gräset och att ordna med litteratur för de 28 församlingarna till att sköta korrespondensen med huvudkontoret i Brooklyn. Jag arbetade mellan 14 och 15 timmar om dagen. Det var hårt arbete för oss båda, men vi tyckte mycket om vår tid i Guyana. När vi kom dit fanns det 950 förkunnare, och i dag finns det mer än 2 500.

Vi njöt förstås av det behagliga klimatet och de exotiska frukterna och grönsakerna, men det som gjorde oss allra gladast var de ödmjuka människor som längtade efter att få veta vad Bibeln lär om Guds kungarike. Gerri hade ofta 20 bibelstudier i veckan. Många av dem vi studerade med blev döpta, och en del av dem blev med tiden pionjärer och äldste och gick till och med igenom Gileadskolan för att själva bli missionärer.

Problem och dålig hälsa

År 1983 behövde mina föräldrar i USA hjälp. Doris, Gerri och jag hade familjeråd om hur vi skulle lösa det. Doris, som hade varit missionär i Brasilien i 35 år, erbjöd sig att åka hem och ta hand om dem. Hon tyckte att det var bättre att en missionär lämnade sitt distrikt än att två skulle behöva göra det. Doris har stannat kvar i Chattanooga efter föräldrarnas död och är pionjär med särskilt uppdrag där.

År 1995 fick jag reda på att jag hade prostatacancer och blev tvungen att återvända till USA. Vi slog oss ner i Goldsboro i North Carolina, för det ligger ungefär mitt emellan min familj i Tennessee och Gerris i Pennsylvania. Min cancer är nu under kontroll, och vi är ålders-pmsu.

När jag ser tillbaka på mina mer än 65 år i heltidstjänsten är jag oerhört tacksam för att Jehova har välsignat Gerri och mig när vi varit villiga att göra förändringar för att kunna tjäna honom. Vi kan verkligen stämma in i Davids ord när han sade om Jehova: ”Mot den lojale handlar du lojalt”! (2 Sam. 22:26)

[Bilder på sidan 3]

Min far och broder Nichols var fina föredömen för mig.

[Bilder på sidan 4]

Gerri och jag 1952, innan vi gick Gilead.

[Bilder på sidan 5]

Efter Gilead började vi i resetjänsten i Södern.

[Bild på sidan 6]

Resande tillsyningsmän och deras hustrur före en områdessammankomst för både svarta och vita 1966.

[Bild på sidan 7]

Vi älskade missionärstjänsten i Guyana.