Berättat av Leonard Smith

Under mina tidiga tonår var det två bibeltexter som gjorde starkt intryck på mig. I dag, mer än 70 år senare, kan jag fortfarande komma ihåg när jag förstod orden i Sakarja 8:23, där det står att ”tio män” ska ”gripa tag i mantelfliken på en judisk man”. De säger till den judiske mannen: ”Vi vill gå med er, för vi har hört att Gud är med er.”

DEN judiske mannen representerar smorda kristna, och de tio männen representerar de andra fåren, eller Jonadab-vännerna, som de kallades på den tiden. * (Joh. 10:16) När jag förstod detta insåg jag hur mycket mitt hopp att få leva för evigt på jorden är beroende av att jag lojalt understöder den smorda klassen.

Jesu liknelse om ”fåren” och ”getterna” i Matteus 25:31–46 gjorde också djupt intryck på mig. ”Fåren” är en bild av dem som får en gynnsam dom därför att de gör gott mot Kristi smorda bröder medan dessa fortfarande är kvar på jorden. Som ung Jonadab-broder sa jag till mig själv: ”Len, om du vill att Kristus ska betrakta dig som ett får måste du stötta hans smorda bröder och följa deras ledning, för Gud är med dem.” Den insikten har väglett mig i över 70 år nu.

VAR ÄR MIN PLATS?

Min mor blev döpt 1925 i möteslokalen vid Betel. Den lokalen kallades London Tabernacle och användes av vännerna i det området. Jag föddes den 15 oktober 1926. I mars 1940 blev jag döpt vid en sammankomst i kuststaden Dover. Jag älskade sanningarna i Bibeln mer och mer. Eftersom min mor tillhörde de smorda, var det hennes ”mantelflik”, så att säga, som jag först grep tag i. På den tiden var min far och min äldre syster inte med i sanningen. Vi tillhörde Gillinghamförsamlingen i sydöstra England, och de flesta i församlingen var smorda. Min mor var ett fint exempel genom sitt nit för predikoarbetet.

Vid en sammankomst i Leicester i september 1941 hölls ett tal med temat ”Ostrafflighet” som behandlade frågan om herraväldet över universum. Det talet hjälpte mig att för första gången förstå att vi är inbegripna i en stridsfråga mellan Jehova och Satan. Vi måste därför ta ställning för Jehova och bevara vår ostrafflighet mot honom som universums Suverän.

Vid den sammankomsten betonades pionjärtjänsten mycket, och ungdomar uppmuntrades att sätta upp den som mål. Talet ”Pionjärernas plats i organisationen” fick mig att undra: ”Var är min plats?” Den sammankomsten övertygade mig om att det var min skyldighet som Jonadab-broder  att hjälpa den smorda klassen så mycket jag bara kunde i predikoarbetet. Där och då fyllde jag i en ansökan om att få bli pionjär.

PIONJÄRTJÄNST UNDER KRIGET

Den 1 december 1941, när jag var 15 år, förordnades jag som pionjär med särskilt uppdrag. Min första pionjärkamrat var min mor, men efter ungefär ett år blev hon tvungen att sluta som pionjär på grund av hälsoproblem. Avdelningskontoret i London gav mig då en ny pionjärkamrat, Ron Parkin, som nu ingår i avdelningskontorets kommitté i Puerto Rico.

Vi sändes till kuststäderna Broadstairs och Ramsgate i sydöstra England, där vi hyrde ett rum. Bidraget för pmsu var 40 shillings (som motsvarade 8 dollar på den tiden). Så när vi hade betalat hyran hade vi inte mycket att leva på, och vi visste inte alltid hur det skulle ordna sig med nästa mål mat. Men på ett eller annat sätt såg Jehova alltid till att vi fick det vi behövde.

Vi cyklade mycket och fick trampa på ordentligt på våra tungt lastade cyklar när de hårda vindarna från Nordsjön låg på. Vi fick också stå ut med flyganfall och de tyska V-1-robotarna som flög lågt över området för att bomba London. En gång fick jag hoppa av cykeln och slänga mig ner i ett dike när en bomb strök över huvudet på mig och exploderade på ett fält i närheten. Men jag minns ändå den här tiden som en lycklig period.

JAG BÖRJAR PÅ BETEL

Min mor hade alltid talat väl om Betel. ”Det bästa som skulle kunna hända är att du får komma till Betel”, brukade hon säga. Så jag blev både glad och förvånad när jag i januari 1946 blev inbjuden att komma till Betel i London och hjälpa till där i tre veckor. Mot slutet av de veckorna bad landstjänaren, Pryce Hughes, mig att stanna på Betel. Den övning jag fick där har format resten av mitt liv.

Betelfamiljen i London bestod av ungefär 30 medlemmar på den tiden, mestadels unga ogifta bröder men också flera smorda, däribland Pryce Hughes, Edgar Clay och Jack Barr, som längre fram blev medlem av den styrande kretsen. Vilken förmån det var att få understödja Kristi bröder genom att som ung grabb få arbeta under den andliga tillsyn som dessa ”pelare” gav! (Gal. 2:9)

En dag berättade en broder att det stod en syster vid entrén som ville träffa mig. Till min förvåning var det min mor som stod där med ett paket under armen. Hon sa att hon inte ville störa mig i arbetet, så hon bara gav mig paketet och gick. I paketet låg en varm ytterrock. Hennes omtanke påminde mig om Hanna, som hade med sig en överklädnad till sin son Samuel när han tjänade vid tältboningen. (1 Sam. 2:18, 19)

GILEAD – EN OFÖRGLÖMLIG UPPLEVELSE

År 1947 var vi fem beteliter som blev inbjudna att gå Gileadskolan i USA, och nästa år började vi i den 11:e klassen. När vi kom fram till Gileadskolan, som låg i norra delen av staten New York, var det bitande kallt. Vad glad jag var för den där varma rocken som jag hade fått av min mor!

 De sex månaderna vid Gilead var oförglömliga. Att få vara tillsammans med elever från 16 olika länder vidgade mina vyer. Förutom den andliga övning som jag fick vid skolan var det också givande att få vara tillsammans med mogna kristna. En av eleverna i klassen, Lloyd Barry, och en av lärarna, Albert Schroeder, och även John Booth, som hade ansvaret för Kingdom Farm (där Gileadskolan låg), blev längre fram medlemmar av den styrande kretsen. Jag sätter stort värde på de kärleksfulla råd som dessa bröder gav mig och deras fina exempel på lojalitet mot Jehova och organisationen.

KRETSTJÄNSTEN OCH BETEL IGEN

Efter Gilead fick jag börja i kretstjänsten i staten Ohio i USA. Jag var bara 21 år, men bröderna tog emot mig med värme och fann sig i min ungdomliga entusiasm. I den kretsen lärde jag mig mycket av erfarna äldre bröder.

Efter några månader blev jag inbjuden till Betel i Brooklyn igen för att få mer övning. Under den perioden lärde jag känna sådana pelare som Milton Henschel, Karl Klein, Nathan Knorr, T. J. (Bud) Sullivan och Lyman Swingle, som alla varit medlemmar av den styrande kretsen. Det gav mig så mycket att få se hur de arbetade och tillämpade kristna principer. Min tillit till Jehovas organisation blev mycket starkare. Sedan sändes jag tillbaka till Europa för att fortsätta min tjänst där.

Min mor dog i februari 1950. Efter begravningen hade jag ett öppenhjärtigt samtal med min far och min syster, Dora. Jag frågade dem vad de tänkte göra med sanningen nu när mor var borta och jag hade flyttat hemifrån. Det fanns en äldre smord broder, Harry Browning, som de kände och hade respekt för, och de gick med på att resonera om sanningen med honom. Inom ett år blev både pappa och Dora döpta. Pappa blev sedan en förordnad broder i Gillinghamförsamlingen. Efter hans död gifte sig Dora med en fin äldstebroder, Roy Moreton, och tjänade troget Jehova ända fram till sin död 2010.

JAG FÅR HJÄLPA TILL I FRANKRIKE

I skolan hade jag läst franska, tyska och latin, och av de tre språken var det franskan som jag hade svårast för. Så när jag fick frågan om att hjälpa till på Betel i Paris var det med blandade känslor som jag tackade ja. Där hade jag förmånen att få samarbeta med landstjänaren, Henri Geiger, en äldre smord broder. Den uppgiften var inte alltid så enkel, och jag gjorde säkert många misstag, men jag lärde mig mycket om mänskliga relationer.

Den första internationella sammankomsten i Paris efter kriget skulle hållas 1951, och jag fick hjälpa till att organisera den. En ung resande broder, Léopold Jontès, kom in till Betel för att hjälpa mig. Han blev längre fram landstjänare. Sammankomsten hölls på Palais des sports, nära Eiffeltornet. Det kom vänner från 28 länder. Sista dagen var de 6 000 franska vittnena glada över att få se 10 456 närvarande!

När jag först kom till Frankrike var min franska allt annat än bra. Dessutom gjorde jag det stora misstaget att bara öppna munnen när jag kände mig säker på språket. Men om man inte  gör några misstag kan man aldrig bli rättad och göra framsteg.

Jag bestämde mig för att lösa det problemet genom att anmäla mig till en kurs i franska för utlänningar. Jag gick på lektioner de kvällar det inte var möten. Jag började älska det franska språket, och den kärleken har bara blivit starkare med åren. Det har varit användbart eftersom jag har fått hjälpa till med översättningsarbetet på Betel i Frankrike. Längre fram blev jag själv översättare och översatte från engelska till franska. Det var verkligen en förmån att få hjälpa de fransktalande vännerna världen över att få del av den rika andliga mat som slavklassen förser oss med. (Matt. 24:45–47)

ÄKTENSKAP OCH FLER PRIVILEGIER

År 1956 gifte jag mig med Esther, en schweizisk pionjärsyster som jag träffat några år tidigare. Vi gifte oss i en Rikets sal intill Betel i London (det gamla London Tabernacle, där min mor blev döpt). Broder Hughes höll vigseltalet. Esthers mor var med, och hon hade också det himmelska hoppet. Mitt äktenskap gav mig inte bara en underbar och lojal livskamrat, utan också många dyrbara stunder tillsammans med min fina, andligt sinnade svärmor, som fullbordade sitt jordiska liv 2000.

Efter bröllopet bodde Esther och jag utanför Betel. Jag fortsatte att översätta för Betels räkning, och Esther var pionjär med särskilt uppdrag i Paris förorter. Hon kunde hjälpa många in i sanningen. År 1964 blev vi inbjudna att flytta in på Betel. Och 1976, när det bildades kommittéer vid avdelningskontoren, fick jag ingå i kommittén i Frankrike. Esther har under årens lopp alltid gett mig sitt kärleksfulla stöd.

”NI SKALL INTE ALLTID HA MIG”

Då och då har jag haft förmånen att få återvända till huvudkontoret i New York. Under de besöken har jag fått goda råd av olika medlemmar av den styrande kretsen. En gång när jag var orolig för att jag inte skulle hinna färdigt ett arbete i tid log broder Knorr och sa: ”Oroa dig inte. Arbeta på bara!” Det har hänt mig många gånger sedan dess att uppgifterna hopat sig. Men i stället för att få panik har jag tagit itu med en uppgift i taget, och jobbet har blivit gjort, oftast i tid.

Strax före sin död sa Jesus till sina lärjungar: ”Ni skall inte alltid ha mig” hos er. (Matt. 26:11) Vi som tillhör de andra fåren är också medvetna om att vi inte alltid kommer att ha Kristi smorda bröder bland oss på jorden. Jag räknar det därför som ett oerhört stort privilegium att jag under mer än 70 år haft ett nära samarbete med många av de smorda. Jag är tacksam för att jag fått hålla ett fast grepp om mantelfliken på en judisk man.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 21]

Broder Knorr log och sa: ”Oroa dig inte. Arbeta på bara!”

[Bilder på sidan 19]

Till vänster: Min mor och far.

Till höger: Vid Gileadskolan 1948. Jag har på mig min varma ytterrock som jag fick av mor.

[Bild på sidan 20]

Jag tolkar broder Lloyd Barry vid överlämnandet av avdelningskontoret i Frankrike 1997.

[Bilder på sidan 21]

Till vänster: Esther och jag när vi gifte oss.

Till höger: Ute i tjänsten tillsammans.