Berättat av Elva Gjerde

För omkring 70 år sedan kom en man hem till oss och sa något till min pappa som fullständigt förändrade mitt liv. Sedan den betydelsefulla dagen har också många andra människor påverkat mitt liv. Samtidigt har jag fått en vän som betyder mer för mig än någon annan. Jag ska förklara.

JAG föddes i Sydney i Australien 1932. Mina föräldrar trodde på Gud men gick inte i kyrkan. Min mamma lärde mig att Gud alltid iakttog mig och skulle straffa mig om jag var elak. Det gjorde att jag blev rädd för Gud. Men jag var fascinerad av Bibeln. När min moster besökte oss på veckosluten berättade hon om många intressanta bibliska personer och händelser för mig. Jag såg alltid fram emot hennes besök.

När jag var i tonåren läste pappa en serie böcker, som mamma hade skaffat av en äldre kvinna som var ett Jehovas vittne. Det pappa läste i de här böckerna gjorde så starkt intryck på honom att han började studera Bibeln med vittnena. När han studerade en kväll upptäckte han att jag tjuvlyssnade. Han skulle just säga åt mig att jag skulle gå och lägga mig igen, när besökaren sa: ”Varför inte låta Elva vara med?” Det förslaget kom att förändra mitt liv och blev början till min vänskap med den sanne Guden, Jehova.

Strax därefter började pappa och jag vara med vid Jehovas vittnens möten. Det pappa lärde sig fick honom att göra förändringar i sitt liv. Han började till och med behärska sitt humör. Det här gjorde att mamma och min äldre bror, Frank, började vara med vid mötena. * Vi gjorde framsteg alla fyra och blev så småningom döpta som Jehovas vittnen. Sedan dess har många äldre blivit mina nära vänner, och de har hjälpt mig under olika skeden i livet.

JAG VÄLJER LEVNADSBANA

Som tonåring tyckte jag särskilt mycket om de äldre vännerna i församlingen. En av dem var Alice Place, den äldre syster som först hade besökt vår familj. Hon blev som en mormor för mig. Alice övade mig i förkunnartjänsten och uppmuntrade mig att tänka på dopet. När jag var 15 blev jag döpt.

Jag blev också nära vän med ett äldre par, Percy och Madge [Margaret] Dunham. Umgänget med dem kom att påverka min framtid mycket. Jag älskade matematik och ville bli matematiklärare. Percy och Madge hade varit missionärer i Lettland på 1930-talet. När andra världskriget  bröt ut i Europa, blev de inbjudna att tjäna vid Betel i Australien. Betel låg i en förort till Sydney. Percy och Madge intresserade sig verkligen för mig. De berättade många spännande erfarenheter som de haft i missionärstjänsten. Jag förstod att det skulle vara mycket mer tillfredsställande att undervisa i Bibeln än i matematik. Så jag bestämde mig för att bli missionär.

Dunhams uppmuntrade mig att förbereda mig för missionärstjänsten genom att bli pionjär. År 1948, när jag var 16, blev jag pionjär tillsammans med tio andra ungdomar som var pionjärer i min hemförsamling i Hurstville i Sydney.

Under de följande fyra åren var jag pionjär i fyra andra städer i New South Wales och Queensland. En av de första jag studerade Bibeln med var Betty Law (nu Remnant). Betty var två år äldre än jag och var mycket omtänksam. Hon blev senare min pionjärkamrat i Cowra, en stad drygt 20 mil väster om Sydney. Betty och jag var pionjärer tillsammans bara en kort tid, men än i dag är vi nära vänner.

När jag blev pionjär med särskilt uppdrag flyttade jag till Narrandera, en stad som ligger drygt 20 mil sydväst om Cowra. Min nya kamrat var Joy Lennox (nu Hunter), en nitisk pionjär som även hon var två år äldre än jag. Vi var de enda vittnena i staden. Joy och jag hyrde ett rum hos ett gästfritt par, Ray och Esther Irons. De hade en son och tre döttrar, och hela familjen var intresserad av sanningen. Ray och sonen arbetade på en fårfarm utanför staden under veckorna, och Esther och döttrarna drev ett pensionat. Varje söndag lagade Joy och jag middag åt familjen Irons och omkring ett dussin pensionatsgäster – alla hungriga järnvägsarbetare. Det här arbetet betalade en del av vår hyra. Sedan vi hade städat upp efter måltiden serverade vi familjen Irons en god andlig måltid – veckans vakttornsstudium. Ray, Esther och deras fyra barn kom med i sanningen och blev de första medlemmarna i församlingen i Narrandera.

År 1951 var jag med vid Jehovas vittnens sammankomst i Sydney och gick till ett möte för pionjärer som var intresserade av missionärstjänst. Över 300 kom till mötet som hölls i ett stort tält. Nathan Knorr från Betel i Brooklyn talade till oss och framhöll att det var mycket viktigt att de goda nyheterna spreds till jordens alla hörn. Vi lyssnade intensivt på allt han sa. Många av de pionjärer som var närvarande satte sedan i gång predikoverksamheten på öarna i Stilla havet och i andra områden. Jag var överlycklig över att 1952 bli inbjuden till Gileadskolans 19:e klass som 1 av 17 australier. Jag var bara 20 när min dröm om att bli missionär uppfylldes.

JAG BEHÖVDE ÄNDRA MIG

Undervisningen vid Gilead och umgänget där inte bara ökade min bibelkunskap och stärkte min tro, utan påverkade också min personlighet mycket. Jag var ung och orealistisk. Jag hade en tendens att förvänta fullkomlighet både av mig själv och andra. Ibland var jag alldeles för sträng. När jag till exempel såg broder Knorr spela baseboll med några beteliter blev jag chockad.

Lärarna vid Gilead – som alla hade många års erfarenhet och god urskillningsförmåga – måste ha sett att jag hade problem. De intresserade sig för mig och hjälpte mig att ändra inställning. Sakta men säkert började jag se Jehova  som en kärleksfull Gud som uppskattar det vi gör och inte är sträng och krävande. Några av mina klasskamrater hjälpte mig också. Jag kommer ihåg att en av dem sa: ”Elva, Jehova övervakar oss inte med piska. Var inte så sträng mot dig själv!” Hennes uppriktiga ord gick rakt till hjärtat.

Efter Gilead blev jag och fyra klasskamrater skickade till Namibia i Afrika. Snart hade vi tillsammans 80 bibelstudier. Jag älskade Namibia och missionärslivet, men jag hade förälskat mig i en klasskamrat vid Gilead som hade skickats till Schweiz. När jag hade varit ett år i Namibia flyttade jag till min fästman i Schweiz. Sedan vi gift oss gjorde jag sällskap med honom i kretstjänsten.

EN FRUKTANSVÄRD BESVIKELSE

Sedan vi hade varit i kretstjänsten i fem år inbjöds vi till Betel i Schweiz. Det var underbart att vara en del av Betelfamiljen och få vara tillsammans med många äldre bröder och systrar som hade varit med i sanningen länge.

Strax därefter fick jag en fruktansvärd chock. Jag upptäckte att min man hade varit otrogen mot mig och mot Jehova. Han lämnade mig, och jag blev helt förkrossad. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte hade haft mina kära äldre vänner i Betelfamiljen. De lyssnade på mig när jag behövde prata och lät mig vara i fred när jag behövde det. Deras ord tröstade mig, och deras omtänksamhet hjälpte mig att uthärda den obeskrivliga smärtan. Jag kom närmare Jehova.

Jag kom också ihåg vad äldre mogna vänner hade sagt många år tidigare. De hade stärkts av sina prövningar. Madge Dunham sa en gång: ”Elva, i din tjänst för Jehova kommer du att ställas inför många prövningar, men de svåraste prövningarna kan komma från dina närmaste. Då måste du förtrösta på Jehova. Kom ihåg att det är honom du tjänar, inte ofullkomliga människor!” Madges råd hjälpte mig igenom mina mörka stunder. Jag bestämde mig för att aldrig låta min mans felsteg skilja mig från Jehova.

Så småningom återvände jag till Australien för att vara pionjär närmare min familj. Under den långa sjöresan hem hade jag många intressanta samtal om Bibeln med några medpassagerare. Bland dem var en tystlåten man från Norge som hette Arne Gjerde och som tyckte om det han fick höra. Arne besökte senare min familj och mig i Sydney. Han gjorde snabba andliga framsteg och kom med i sanningen. Arne och jag gifte oss 1963, och två år senare föddes vår son, Gary.

EN ANNAN SVÅR FÖRLUST

Arne, Gary och jag var en lycklig familj. Efter en tid byggde Arne till vårt hus så att mina gamla föräldrar kunde bo hos oss. När vi hade varit gifta i sex år fick Arne veta att han hade en hjärntumör. Jag besökte honom på sjukhuset varje dag under hela den tid han fick strålbehandling. Under en tid verkade det som om han blev bättre, men sedan försämrades hans tillstånd, och han fick en stroke. Jag fick veta att han bara hade veckor kvar att leva. Men Arne överlevde, och han kom så småningom hem igen. Jag skötte om  honom, och han blev sakta men säkert bättre. Efter en tid kunde han gå igen och åter tjäna som äldste i församlingen. Han hade gott humör och sinne för humor. Det hjälpte honom att bli bättre och gjorde det lättare för mig att sköta honom.

Åren gick och 1986 försämrades Arnes hälsa. Mina föräldrar var då döda, så vi flyttade från Sydney till det vackra området Blue Mountains för att komma närmare våra vänner. Så småningom gifte sig Gary med en mycket rar, andlig syster som hette Karin. De föreslog att vi fyra skulle bo tillsammans. Inom några månader flyttade vi alla till ett hus bara några kvarter från den bostad Arne och jag hade haft.

Under de 18 sista månaderna av sitt liv var Arne sängliggande och behövde ständig vård. Eftersom jag var tvungen att vara hemma nästan hela tiden, brukade jag studera Bibeln och vår litteratur två timmar varje dag. Under de här studiestunderna lärde jag mig mycket som hjälpte mig att klara av min situation. Jag fick också många uppmuntrande besök av äldre vänner i församlingen. Några av dem hade upplevt liknande prövningar. Arne dog i april 2003. Han tvivlade aldrig på att det skulle bli en uppståndelse.

DEN STÖRSTA HJÄLPEN

När jag var ung var jag orealistisk och ville att allt skulle vara fullkomligt. Men jag upptäckte att livet sällan blir som man förväntar. Jag har fått oräkneliga välsignelser men har också upplevt två stora tragedier. Jag förlorade min förste man på grund av att han var otrogen mot mig och mot Jehova. Och jag förlorade min andre man på grund av att han blev sjuk och dog. Men i alla mina prövningar har jag fått vägledning och tröst på olika sätt. Den största hjälpen har jag fått, och får fortfarande, av ”den Gamle av dagar”, Jehova Gud. (Dan. 7:9) Hans råd har format min personlighet, och tack vare det har jag haft många trevliga erfarenheter i missionärstjänsten. När jag fick problem var det Jehovas ”kärleksfulla omtanke ... som gav mig stöd” och hans ”rika tröst som smekte min själ”. (Ps. 94:18, 19) Min familj och mina vänner har också gett mig kärleksfullt stöd. De har varit en stor hjälp under dessa ”tider av nöd”. (Ords. 17:17) Många av dem var erfarna äldre vänner.

”Finns det inte vishet bland de ålderstigna och förstånd i en lång följd av dagar?” frågade patriarken Job. (Job 12:12) När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag svara att det verkligen gör det. De äldres visa råd har hjälpt mig, deras stöd har tröstat mig och deras vänskap har berikat mitt liv. Jag är glad att de har varit mina vänner.

Nu när jag är 80, är jag själv en av de äldre. På grund av mina erfarenheter kan jag förstå de äldres behov. Jag tycker fortfarande mycket om att besöka äldre vänner och hjälpa dem. Men jag tycker också om att vara tillsammans med yngre vänner. Deras energi är stimulerande, och deras entusiasm smittar av sig. När de yngre ber mig om råd och stöd är jag glad att kunna hjälpa dem.

[Fotnot]

[Bild på sidan 14]

I pionjärtjänsten tillsammans med Joy Lennox i Narrandera.

[Bild på sidan 15]

Elva tillsammans med några av Betelfamiljen i Schweiz 1960.

[Bild på sidan 16]

Jag skötte om Arne när han var sjuk.