Berättat av Olivier Randriamora

”Jag vet ju hur det är att ha det knappt ställt, jag vet ju hur det är att ha överflöd. I allt och under alla förhållanden har jag lärt mig hemligheten, både att vara mätt och att vara hungrig ... Allt har jag styrka till genom honom som ger mig kraft.” (Fil. 4:12, 13)

DE HÄR orden av aposteln Paulus har länge varit till stor uppmuntran för mig och min hustru, Oly. Precis som Paulus har vi lärt oss ”hemligheten” genom att helt och fullt förtrösta på Jehova medan vi har tjänat honom här på Madagaskar.

När Jehovas vittnen började studera Bibeln med Olys mamma 1982, var Oly och jag redan förlovade. Jag ville också studera Bibeln, och senare började också Oly studera. Vi gifte oss 1983, blev döpta 1985 och blev genast hjälppionjärer. I juli 1986 började vi som reguljära pionjärer.

I september 1987 blev vi pionjärer med särskilt uppdrag. Vårt första distrikt var en liten stad på nordvästra Madagaskar där det inte fanns någon församling. På Madagaskar finns 18 större etniska grupper och många stammar. Seder och bruk varierar mycket. Malagassiska är det officiella språket, men det finns också klart åtskilda dialekter. Vi började därför lära oss den dialekt som talades på vårt distrikt, och det gjorde att människor lättare tog emot oss.

Till en början höll jag ett offentligt föredrag varje söndag, och Oly applåderade pliktskyldigast efter talet. Vi var de enda närvarande. Vi hade också hela programmet för teokratiska skolan. Oly höll sina tal till en påhittad person. Vi kände oss verkligen lättade när vi fick besök av kretstillsyningsmannen och han vänligt föreslog att vi skulle anpassa mötena till vår situation!

Eftersom postgången var opålitlig fick vi inte vårt månadsbidrag regelbundet. Därför lärde vi oss att ha det ”knappt ställt”. Vid ett tillfälle hade vi inte pengar till bussbiljetten så att vi kunde fara till en kretssammankomst som hölls 13 mil bort. Vi påminde oss ett gott råd som en broder gett oss: ”Berätta för Jehova om era problem. Det är ju hans verk ni utför.” Vi bad därför till Jehova och beslutade oss för att gå till fots. Men strax innan vi skulle ge oss av kom helt oväntat en broder på besök och gav oss lite pengar – precis lagom till bussbiljetten!

KRETSTJÄNST

I februari 1991 blev jag förordnad som kretstillsyningsman. Då hade vår lilla grupp vuxit till  9 förkunnare. Av dem var 3 döpta, och vi hade i medeltal 50 närvarande vid mötena. Sedan jag hade blivit övad i kretstjänsten skickades vi till en krets i huvudstaden, Antananarivo. År 1993 skickades vi till en annan krets i östra delen av landet. Där var levnadsförhållandena helt annorlunda än i staden.

För att komma till församlingar och isolerade grupper gick vi till fots, ibland så långt som 14 mil över berg med tät skog. Vi hade så lite bagage som möjligt med oss. När det ingick bildvisning i kretstillsyningsmannens tal – som det gjorde ibland på den tiden – hade vi naturligtvis mer att bära. Oly bar projektorn, medan jag släpade på ett bilbatteri.

Vi gick ofta 4 mil om dagen för att komma till nästa församling. Vi gick uppför och nerför bergsstigar, korsade floder och klafsade genom lera. Ibland fick vi sova vid vägkanten, men vanligtvis försökte vi komma till en by, där vi kunde få logi för natten. Ibland frågade vi helt främmande människor om vi kunde få övernatta hos dem. När vi hade fått logi började vi laga mat. Oly brukade låna en kastrull och gå till floden eller sjön för att hämta vatten. Under tiden lånade jag en yxa för att hugga ved och göra upp eld till matlagningen. Allt tog tid. Det hände att vi köpte en levande kyckling som vi sedan måste slakta och göra i ordning.

När vi hade ätit hämtade vi mer vatten för att tvätta oss. Ibland sov vi i köket. Om taket läckte när det regnade, fick vi trycka oss intill en vägg för att hålla oss torra när vi sov.

Vi vittnade alltid för dem vi bodde hos. Den vänlighet och gästfrihet som vi möttes av när vi kom fram till våra kristna bröder och systrar värmde våra hjärtan. De uppskattade vårt besök så mycket att vi inte längre tänkte på alla besvärligheter vi upplevt under vägen.

När vi bodde hos våra bröder och systrar brukade vi hjälpa dem med hushållssysslorna. Det gjorde att de fick tid att följa med oss i tjänsten. Vi förväntade oss inte någon lyx eller speciell mat, något som våra vänner inte hade råd med.

VI BESÖKER ISOLERADE GRUPPER

Vi tyckte om att besöka isolerade grupper. Bröderna välkomnade oss med ett fulltecknat schema, och vi fick knappast tid att vila oss lite. (Mark. 6:31) På en plats hade ett gift par bjudit hem alla som de studerade Bibeln med – 40 personer – för att vi skulle få vara med på studierna. Oly var med systern när hon ledde sina 20 studier, och jag var med brodern på de andra 20. När ett studium var klart började nästa omedelbart. Längre fram på dagen tog vi en paus för att ha församlingsmötena, och sedan fortsatte vi med bibelstudierna. Vi höll på till över åtta på kvällen!

När vi besökte en annan grupp gav vi oss alla i väg till en grannby vid åttatiden på morgonen. Vi hade alla på oss gamla kläder. Efter en lång vandring genom skogen kom vi fram till distriktet vid middagstid. Vi bytte nu till rena kläder och började genast predika från dörr till dörr. Det var inte många hus, men många förkunnare. Därför  gick vi igenom distriktet på en halvtimme. Sedan fortsatte vi till nästa by. När vi predikat där hade vi hela vägen hem framför oss. Det gjorde oss först lite missmodiga att vi hade använt så mycket tid för att komma till distriktet men bara hade predikat från hus till hus en timme. Men våra bröder klagade inte. De var hela tiden lika entusiastiska.

En isolerad grupp förkunnare i Taviranambo bodde nära en bergstopp. Där träffade vi en familj som var vittnen och som bodde i ett hus med bara ett rum. En annan liten byggnad i närheten tjänade som mötesplats. Plötsligt började den broder vi bodde hos ropa med hög röst: ”Bröder!” Från nästa bergstopp svarade någon: ”Ja!” Brodern ropade igen: ”Kretstillsyningsmannen har kommit!” Svaret kom: ”Bra!” Budskapet vidarebefordrades tydligen till andra som bodde ännu längre bort. Snart började människor samlas, och när mötet började var över 100 personer närvarande.

TRANSPORTPROBLEM

År 1996 blev vi förflyttade till en krets närmare Antananarivo på centrala höglandet. Den kretsen hade också sina speciella utmaningar. Det fanns inga allmänna kommunikationer till ytterområdena. Det var planerat att vi skulle besöka en grupp i Beankàna (Besakay), över 20 mil från Antananarivo. Efter att ha förhandlat med chauffören klev vi på en liten lastbil som skulle åt det hållet. Det fanns redan ett trettiotal passagerare i och på lastbilen. Några låg på taket, och andra hängde baktill.

Som så ofta händer gick lastbilen sönder, och vi fortsatte till fots. När vi hade traskat några timmar kom en stor lastbil förbi. Den var redan full med människor och gods, men chauffören stannade ändå. Vi klev på, trots att det inte fanns några sittplatser åt oss. Så kom vi till en flod, där bron höll på att repareras. Återigen fick vi gå till fots. Till slut kom vi fram till en liten by, där det bodde några pionjärer med särskilt uppdrag. Vi hade inte planerat att besöka dem, men vi använde tiden där till att predika tillsammans med dem, medan vi väntade på att bron skulle bli reparerad och något annat fordon skulle komma förbi.

Det dröjde en vecka innan det kom någon bil och vi kunde fortsätta vår resa. Vägen var full av  stora gropar. Vi måste ofta hjälpa till att skjuta på lastbilen genom vatten som nådde upp till knäna. Vi snavade och föll ofta. Tidigt på morgonen kom vi till en liten by, där vi steg av. Vi lämnade huvudvägen och fortsatte till fots genom risfält, där lerigt vatten nådde oss upp till midjan.

Eftersom det här var vårt första besök i det området, beslutade vi oss för att vittna för några som arbetade på risfälten och fråga var vittnena bodde. Vi blev mycket glada när vi fick höra att de här arbetarna var våra andliga bröder!

VI UPPMUNTRAR ANDRA ATT BÖRJA I HELTIDSTJÄNSTEN

Det har under årens lopp glatt oss mycket att se resultaten av att vi har uppmuntrat andra att börja i heltidstjänsten. När vi besökte en församling som hade nio reguljära pionjärer, uppmuntrade vi varje pionjär att ha som mål att hjälpa en annan förkunnare att bli pionjär. Sex månader senare besökte vi församlingen igen, och då hade antalet reguljära pionjärer ökat till 22. Två pionjärsystrar hade uppmuntrat sina pappor, som båda var äldste, att bli pionjärer. De här bröderna uppmuntrade i sin tur en tredje äldstebroder att också bli pionjär. Kort tid därefter blev den tredje äldstebrodern förordnad som pionjär med särskilt uppdrag. Senare började han och hans hustru i kretstjänsten. Hur är det då med de andra två äldstebröderna? Den ene är kretstillsyningsman, och den andre hjälper till med att bygga Rikets salar.

Vi tackar Jehova varje dag för att han hjälper oss, eftersom vi inser att vi inte kan göra något i egen kraft. Visst blir vi trötta och sjuka ibland, men vi är glada när vi tänker på resultaten av vår tjänst. Jehova ger sitt verk framgång. Vi är glada över att få ha en liten andel i det. Nu tjänar vi honom som pionjärer med särskilt uppdrag. Ja, vi har lärt oss ”hemligheten” genom att förtrösta på Jehova som ger oss ”kraft”.

[Infälld text på sidan 6]

Vi har lärt oss ”hemligheten” genom att förtrösta på Jehova.

[Karta/Bilder på sidan 4]

Madagaskar, som kallas den stora röda ön, är världens fjärde största ö. Jorden är röd, och många sällsynta växt- och djurarter finns där.

[Bild på sidan 5]

Vi tycker om att leda bibelstudier.

[Bilder på sidan 5]

Att resa var en av de största utmaningarna.