FÖR några år sedan reste Rúbia, en syster som nu är 30 år, för att hälsa på Sandra, som var pionjär i en liten församling i södra Brasilien. Under besöket hände något som gjorde så djupt intryck på Rúbia att det förändrade hela hennes liv. Vad var det? Vi ska låta Rúbia själv berätta.

”Sandra tog mig med till en kvinna som hon studerade Bibeln med. Under studiet sa kvinnan plötsligt: ’Sandra, tre av mina arbetskamrater vill studera Bibeln, men jag sa att de måste vänta på sin tur. Jag vet att du har fullbokat hela det här året.’ Jag trodde inte mina öron. Människor som ville lära känna Jehova fick sätta upp sig på en väntelista! I min hemförsamling hade jag svårt att över huvud  taget hitta någon som ville studera. Just då, när vi satt där och studerade, kände jag intensivt att jag skulle vilja hjälpa människorna i den här lilla staden. Kort därefter flyttade jag ifrån den stora stad där jag bodde till den lilla stad där Sandra var pionjär.”

Hur gick det för Rúbia? Hon berättar: ”På bara några månader hade jag 15 bibelstudier och – tro det eller ej – det dröjde inte länge förrän jag också hade en väntelista, precis som Sandra!”

Diego, en broder som nu är drygt 20 år, hälsade på ett pionjärpar i Prudentópolis, en liten stad i södra Brasilien. Besöket gjorde starkt intryck på honom, och det fick honom att tänka över sin egen insats i tjänsten. Han förklarar: ”Jag hängde bara med i församlingen och gjorde ett par timmar i månaden i tjänsten. Men när jag var hos de här pionjärerna och hörde deras erfarenheter, kunde jag inte låta bli att jämföra den glädje de kände med min egen nonchalanta inställning till tjänsten. När jag såg hur lyckliga och entusiastiska de var, önskade jag att mitt liv skulle vara lika meningsfullt som deras.” Efter det här besöket blev Diego pionjär.

Är du ung och i samma situation som Diego? Går du i tjänsten och är med på mötena men känner samtidigt att du gör det bara på rutin och inte känner någon verklig glädje? Kan du i så fall göra förändringar i ditt liv som gör att du får känna den glädje som kommer av att man tjänar där behovet av förkunnare är större? Det är helt förståeligt om tanken på att lämna ett bekvämt liv verkar skrämmande. Ändå har många ungdomar valt att göra just det. De har vågat ändra sina personliga mål och önskningar för att kunna göra mer i tjänsten för Jehova. Ett annat exempel är Bruno.

För några år sedan studerade Bruno, som nu är 28 år, vid en berömd musikhögskola, och hans mål var att bli dirigent. Studierna gick så bra att han vid flera tillfällen inbjöds att dirigera en symfoniorkester.  Han hade en lysande karriär framför sig. Men Bruno säger: ”Ändå kände jag att något fattades i mitt liv. Jag hade överlämnat mig åt Jehova, men jag visste att jag inte gjorde allt jag kunde för honom, och det bekymrade mig. I bön till Jehova berättade jag hur jag kände det, och jag talade också med erfarna bröder i församlingen. Jag tänkte noga över min situation och bestämde mig för att sätta förkunnartjänsten före musiken, slutade på musikhögskolan och antog utmaningen att tjäna i ett område där behovet av förkunnare var verkligt stort.” Hur gick det för honom?

Bruno flyttade till staden Guapiara (med omkring 7 000 invånare), omkring 25 mil från São Paulo. Det innebar en stor förändring. Han berättar: ”Jag flyttade in i ett litet hus utan kylskåp, tv och internetuppkoppling. Men till huset hörde något som jag aldrig hade haft förut – ett grönsaksland och en fruktträdgård!” När Bruno var där i en liten församling, packade han en gång i veckan en väska med mat, vatten och litteratur och åkte i väg på sin motorcykel för att förkunna på landsbygden. Många människor där hade aldrig tidigare hört de goda nyheterna. ”Jag hade 18 bibelstudier”, säger han. ”Det var underbart att se hur de här människorna gjorde förändringar i sitt liv!” Han tillägger: ”Då insåg jag att jag hade funnit det jag saknat i livet – den känsla av djup tillfredsställelse som kommer av att man sätter Guds rikes intressen främst. Jag hade aldrig fått uppleva det om jag hade hållit fast vid mina materialistiska mål.” Och hur försörjde sig Bruno i Guapiara? Med ett leende säger han: ”Jag gav gitarrlektioner.”

Mariana, som nu är närmare 30 år, var i en liknande situation som Bruno. Hon arbetade som advokat, men trots att hon tjänade bra kände hon sig inte riktigt nöjd. Hon säger: ”Jag tyckte att jag ’jagade efter vind’.” (Pred. 1:17) Flera bröder och systrar uppmuntrade henne att fundera på pionjärtjänsten. Mariana tänkte på saken, och hon och hennes vänner Bianca, Caroline och  Juliana bestämde sig för att hjälpa församlingen i Barra do Bugres, en stad som ligger nära gränsen till Bolivia, långt från deras hemort. Vad hände sedan?

Mariana säger: ”Jag hade tänkt stanna där i tre månader. Men när det gått tre månader ledde jag 15 bibelstudier! De här människorna behövde naturligtvis mycket mer hjälp för att kunna gå framåt i sanningen. Därför kunde jag bara inte säga till dem att jag skulle åka därifrån. Jag var helt enkelt tvungen att stanna.” Och det var precis vad alla fyra systrarna gjorde. Fick Marianas liv större mening genom att hon gjorde det? Hon säger: ”Att Jehova använder mig till att hjälpa människor att få ett bättre liv känns underbart. Det är en välsignelse att veta att jag nu använder min tid och energi till att göra något som är verkligt värdefullt.” Caroline sammanfattar hur alla fyra systrarna känner det: ”När jag har lagt mig på kvällen, känner jag mig lycklig därför att jag har gett ut mig i tjänsten. Mitt liv kretsar nu kring hur jag ska kunna hjälpa dem som jag studerar Bibeln med. Det är fantastiskt att se dem göra framsteg. Jag upplever sanningen i orden: ”Smaka och se att Jehova är god.” (Ps. 34:8)

Det måste verkligen glädja Jehovas hjärta att se hur allt fler unga bröder och systrar jorden runt ”erbjuder sig villigt” att förkunna de goda nyheterna om hans rike i avlägsna områden! (Ps. 110:3; Ords. 27:11) Alla de här villiga arbetarna får i sin tur Jehovas rika välsignelse. (Ords. 10:22)