1. Vad sa Jesus om att avlägga en ed, och varför det?

VANLIGTVIS behöver de sanna kristna inte svära en ed för att garantera att det de säger är sant. Det beror på att de lyder Jesus, som sa: ”Låt bara ert ord ja betyda ja.” Han menade att man ska stå vid sitt ord. Han hade precis sagt: ”Avlägg inte alls någon ed.” Han sa så därför att många har för vana att i alla möjliga sammanhang bekräfta det de säger med en ed utan att egentligen mena vad de har sagt. Genom att gå ”utöver” ett enkelt ja eller nej för att slå fast vad de menar visar sådana människor att de kanske inte är att lita på och i själva verket är påverkade av ”den onde”. (Läs Matteus 5:33–37.)

2. Förklara varför det inte alltid är fel att avlägga en ed.

² Menade Jesus att det alltid är fel att avlägga en ed? Hur skulle det kunna vara det? Vi fick lära oss i den förra artikeln att Jehova Gud och hans rättfärdige tjänare Abraham svor eder vid viktiga tillfällen. Guds lag krävde också att man svor en ed när man avgjorde vissa tvistefrågor. (2 Mos. 22:10, 11; 4 Mos. 5:21, 22) Det kan därför vara nödvändigt att en kristen svär att säga sanningen när han vittnar i en domstol. Eller också kanske en kristen i sällsynta fall känner att han måste avlägga en ed för att försäkra andra att han har goda avsikter eller när han ska hjälpa till att reda ut ett problem. När Jesus stod inför den judiska Sanhedrin och översteprästen tog ed av honom gjorde han inga invändningar utan talade sanning. (Matt. 26:63, 64) Jesus behövde i själva verket inte avlägga någon ed. Men för att visa att människor kunde lita på hans ord sa han ändå ofta: ”Sannerligen, sannerligen [eller: ”I sanning, ja, i sanning”, noten] säger jag er.” (Joh. 1:51; 13:16, 20,  21, 38) Vi ska se vad vi mer kan lära oss av Jesus, Paulus och andra, vilkas ja betydde ja.

3. Vad lovade Jesus i bön till Gud, och hur reagerade hans himmelske Far?

³ ”Se! Jag har kommit ... för att göra din vilja, o Gud.” (Hebr. 10:7) Med de här betydelsefulla orden lovade Jesus i bön till Gud att göra allt som var förutsagt om den utlovade avkomman och till och med låta Satan krossa hans häl. (1 Mos. 3:15) Ingen annan människa har någonsin erbjudit sig att ta på sig ett så stort ansvar. Från himlen hördes Jehovas röst bekräfta att han fullständigt litade på sin Son, även om han inte krävde att Jesus svor en ed på att han skulle hålla sitt löfte. (Luk. 3:21, 22)

4. Vad gjorde Jesus för att visa att hans ja betydde ja?

⁴ Jesus levde som han lärde genom att alltid låta sitt ja betyda ja. Han lät ingenting distrahera honom från att fullgöra det uppdrag han hade fått av sin Far. Jesus fortsatte att predika de goda nyheterna om Guds kungarike och göra lärjungar av dem som Gud drog till honom. (Joh. 6:44) Bibeln bekräftar att Jesus höll sitt löfte att göra Guds vilja när den säger: ”Oavsett hur många Guds löften är, har de blivit ’ja’ genom honom.” (2 Kor. 1:20) Jesus är verkligen det främsta exemplet på en som höll allt han lovade sin Far. Nu ska vi se på ett exempel på en som ansträngde sig för att efterlikna Jesus.

5. Varför är Paulus ett gott föredöme för oss?

⁵ ”Vad skall jag göra, Herre?” (Apg. 22:10) Så svarade Saul när Herren Jesus visade sig för honom i en syn. Jesus ville att han skulle sluta förfölja hans lärjungar. Följden blev att Saul ångrade det han hade gjort, blev döpt och tog emot det särskilda uppdraget att förkunna de goda nyheterna om Jesus för nationerna. Under resten av sitt liv på jorden fortsatte Saul, som längre fram blev känd som Paulus, att kalla Jesus sin ”Herre” och lyda honom. (Apg. 22:6–16; 2 Kor. 4:5; 2 Tim. 4:8) Paulus liknade inte dem om vilka Jesus sa: ”Varför kallar ni mig då ’Herre! Herre!’ men gör inte vad jag säger?” (Luk. 6:46) Jesus förväntar att alla som kallar honom Herre ska stå vid sitt ord, precis som Paulus gjorde.

6, 7. a) Varför sköt Paulus upp sitt besök i Korinth, och varför var det fel av somliga att säga att man inte kunde lita på honom? b) Vilken inställning bör vi ha till dem som har förordnats att ha ledningen bland oss?

 ⁶ Paulus var mycket flitig och förkunnade om Guds kungarike i Mindre Asien och Europa. Han bildade många församlingar som han sedan besökte igen. Vid ett par tillfällen tyckte han att han med ed behövde försäkra sina läsare att det han skrev var sant. (Gal. 1:20) När somliga i Korinth anklagade Paulus och sa att man inte kunde lita på honom, skrev han till sitt försvar: ”Man kan lita på Gud: vårt tal som riktar sig till er är inte ’ja’ och likväl ’nej’.” (2 Kor. 1:18) När Paulus skrev det här hade han lämnat Efesos och reste genom Makedonien på väg till Korinth. Från början hade han planerat att besöka Korinth igen innan han reste till Makedonien. (2 Kor. 1:15, 16) Ibland måste också våra dagars resande tillsyningsmän ändra tidpunkten för sitt besök. De gör inte de här ändringarna av oviktiga eller själviska orsaker, utan därför att något oförutsett har inträffat. Paulus hade goda skäl att skjuta upp sitt besök i Korinth. Det var till församlingens bästa. Hur då?

⁷ Någon tid efter det att Paulus hade gjort upp sina ursprungliga planer fick han höra oroande nyheter om att det rådde oenighet i församlingen i Korinth och att man tolererade omoral. (1 Kor. 1:11; 5:1) För att rätta till situationen gav han kraftfulla råd i sitt första brev till korinthierna. Och i stället för att segla direkt från Efesos till Korinth beslutade han sig för att ge sina bröder tid att rätta sig efter hans råd, så att de skulle känna sig uppmuntrade av hans besök när han till sist kom. I sitt andra brev försäkrade Paulus att det här var orsaken till att han hade ändrat sina planer. Han skrev: ”Jag [kallar] Gud till vittne mot min egen själ på att det är för att skona er som jag ännu inte har kommit till Korinth.” (2 Kor. 1:23) Vi vill inte efterlikna dem som kritiserade Paulus, utan visa djup respekt för dem som har förordnats att ha ledningen bland oss. Vi bör efterlikna Paulus alldeles som han efterliknade Kristus. (1 Kor. 11:1; Hebr. 13:7)

8. Varför är Rebecka ett gott föredöme för oss?

⁸ ”Jag är villig att ge mig av.” (1 Mos. 24:58) Med de här enkla orden svarade Rebecka sin mor och sin bror när de frågade henne om hon var villig att lämna sitt hem samma dag och resa tillsammans med en främling över 80 mil för att gifta sig med Abrahams son Isak. (1 Mos. 24:50–58) Rebeckas ja betydde ja, och hon blev en god hustru åt Isak och tjänade Gud troget. Under resten av sitt liv bodde hon i tält som främling i det utlovade landet. Hon blev belönad för sin trohet genom att bli en av stammödrarna till den utlovade avkomman, Jesus Kristus. (Hebr. 11:9, 13)

9. Hur lät Rut sitt nej betyda nej?

⁹ ”Nej, tillsammans med dig vill vi vända tillbaka till ditt folk.” (Rut 1:10) Så sa de moabitiska änkorna Rut och Orpa gång på gång till sin svärmor, Noomi. Hon var också änka och var på väg från Moab tillbaka till Betlehem. Till sist följde Orpa Noomis uppmaningar och vände tillbaka till sitt hemland. Men Rut lät sitt nej betyda nej. (Läs Rut 1:16, 17.) Hon stannade lojalt kvar hos Noomi, trots att det innebar att hon för alltid fick lämna sina släktingar och den falska religionen i Moab. Hon tjänade Jehova troget resten av sitt liv och blev välsignad av honom. Hon är en av endast fem kvinnor  som Matteus nämner i Jesu släktregister. (Matt. 1:1, 3, 5, 6, 16)

10. Varför är Jesaja ett gott föredöme för oss?

¹⁰ ”Här är jag! Sänd mig.” (Jes. 6:8) Innan Jesaja sa de här orden hade han i en strålande syn sett Jehova sitta på sin tron. I den här synen hörde han Jehova säga: ”Vem skall jag sända, och vem vill gå för oss?” Det här var en inbjudan att bli Jehovas språkrör och framföra hans budskap till de olydiga israeliterna. Jesaja stod vid sitt ord – hans ja betydde ja. I mer än 46 år tjänade han troget som profet och framförde både kraftfulla domsbudskap och underbara löften om att den sanna tillbedjan skulle återställas.

11. a) Varför är det viktigt att vi håller våra löften? b) Vilka varnande exempel finns det på sådana som inte lät sitt ja betyda ja?

¹¹ Varför lät Jehova nedteckna de här exemplen i sitt ord? Och hur viktigt är det att vi låter vårt ja betyda ja? Bibeln säger klart och tydligt att den som är en ”avtalsbrytare”, en som avsiktligt bryter sina löften, är bland dem som ”förtjänar döden”. (Rom. 1:31, 32) Farao i Egypten, kung Sidkia i Juda och Ananias och Safira lät inte sitt ja betyda ja. Det gick illa för dem, och de är varnande exempel för oss. (2 Mos. 9:27, 28, 34, 35; Hes. 17:13–15, 19, 20; Apg. 5:1–10)

12. Vad kommer att hjälpa oss att stå vid vårt ord?

¹² Vi lever i ”de sista dagarna” och är omgivna av människor som är ”illojala”, människor som har ”en yttre form av gudhängivenhet men visar sig falska när det gäller dess kraft”. (2 Tim. 3:1–5) Vi måste så mycket som möjligt undvika att umgås med sådana människor. Vi behöver i stället komma tillsammans med dem som alltid försöker låta sitt ja betyda ja. (Hebr. 10:24, 25)

13. Vilket är en Jesu Kristi efterföljares viktigaste ja?

¹³ Det viktigaste löfte någon kan avge gäller hans eller hennes överlämnande åt Gud. Det är den personens viktigaste ja. Vid tre särskilda tillfällen har de som vill förneka sig själva och vara Jesu lärjungar tillfälle att svara ja på frågor som gäller det som förväntas av dem. (Matt. 16:24) När två äldste samtalar med den som vill bli odöpt förkunnare frågar de: ”Önskar du verkligen vara ett Jehovas vittne?” När förkunnaren gör framsteg och längre fram vill bli döpt sammanträffar de äldste med honom eller henne och frågar: ”Har du i bön överlämnat dig åt Jehova?” På dopdagen får alla dopkandidaterna slutligen frågan: ”Har du på grundval av Jesu Kristi offer ångrat  dina synder och överlämnat dig åt Jehova för att göra hans vilja?” Inför alla som är närvarande vid doptalet svarar de ja och lovar därmed att tjäna Gud för evigt.

14. Vilka frågor bör vi då och då ställa oss?

¹⁴ Oavsett om du har blivit döpt nyligen eller har tjänat Gud i många år, behöver du då och då fråga dig: ”Efterliknar jag Jesus genom att fortsätta att låta mitt ja betyda ja och hålla mitt löfte till Jehova? Fortsätter jag att lyda Jesus genom att låta arbetet med att predika och göra lärjungar vara det viktigaste i mitt liv?” (Läs 2 Korinthierna 13:5.)

15. På vilka områden är det viktigt att vi låter vårt ja betyda ja?

¹⁵ För att hålla det löfte vi gav när vi överlämnade oss måste vi också vara trogna på andra områden. Till exempel: Om du är gift, måste du hålla det löfte du har gett att älska och troget hålla fast vid din äktenskapspartner. Om du har skrivit under ett affärskontrakt eller fyllt i en ansökan som gäller någon teokratisk uppgift, måste du hålla det du har lovat. Om du har tackat ja till en måltid hos någon som inte har det så gott ställt, lämna då inte återbud bara för att du fått en annan inbjudan som du själv tycker verkar bättre. Om du har lovat att göra återbesök hos någon du har träffat i tjänsten, bör du låta ditt ja betyda ja. Jehova kommer att välsigna din tjänst. (Läs Lukas 16:10.)

16. Vad bör vi göra om vi inte har hållit det vi lovat?

¹⁶ Bibeln säger att vi som ofullkomliga människor ”felar ... många gånger”. Det gäller särskilt vårt tal. (Jak. 3:2) Vad ska vi göra om vi inser att vi inte har hållit det vi lovat? I Guds lag till Israel fanns en barmhärtig anordning för den som hade talat ”tanklöst med sina läppar”. (3 Mos. 5:4–7, 11) Det finns också en kärleksfull anordning för kristna som begår en sådan synd. Om vi bekänner synden för Jehova, kommer han barmhärtigt att förlåta oss, för vi har en överstepräst, Jesus Kristus, som kommer att hjälpa oss att få Guds ynnest igen. (1 Joh. 2:1, 2) Men för att fortsätta att ha Guds ynnest måste vi visa att vi verkligen ångrar oss. Vi får inte göra det till en vana att bryta våra löften, och vi måste göra allt vi kan för att lösa de problem vi har orsakat på grund av att vi inte har hållit det vi lovat. (Ords. 6:2, 3) Det är naturligtvis mycket bättre att vi tänker oss för så att vi inte lovar något som vi inte kan hålla. (Läs Predikaren 5:2.)

17, 18. Vilken underbar framtid väntar alla som är noga med att låta sitt ja betyda ja?

¹⁷ Vilken underbar framtid som väntar alla som tillber Jehova och är noga med att låta sitt ja betyda ja! De 144 000 smorda får odödligt liv i himlen där de ska ”härska som kungar tillsammans med ... [Kristus] de tusen åren”. (Upp. 20:6) Miljontals andra ska få leva i paradiset på jorden under Kristi styre och bli fullkomliga till kropp och sinne. (Upp. 21:3–5)

¹⁸ Efter Jesu tusenåriga styre kommer det slutliga provet. Om vi är trogna då kommer vi att få vara kvar i paradiset där vi alltid kommer att kunna lita på varandra. (Upp. 20:7–10) Alla som lever då kommer att låta sitt ja betyda ja och sitt nej, nej. Vi kommer att på ett fullkomligt sätt kunna efterlikna vår kärleksfulle himmelske Far, Jehova, ”sanningens Gud”. (Ps. 31:5)