Det här är bara en av många viktiga moraliska/etiska frågor som par ställs inför om de väljer IVF-behandling. Båda parterna är ansvariga inför Jehova för vad de beslutar. Men det kan vara till hjälp att få en översikt av behandlingsmetoderna när det gäller assisterad, eller konstgjord, befruktning.

År 1978 blev en kvinna i England den första som födde ett ”provrörsbarn”. Hon hade inte kunnat bli gravid därför att hennes äggledare var skadade så att spermierna inte kunde nå hennes ägg. Medicinsk personal sög ut ett moget ägg, placerade det i en glasskål och befruktade det med sperma från hennes man. Embryot fick utvecklas i en näringslösning och fördes in i livmodern, där det satte sig fast. Med tiden födde hon en flicka. Proceduren, och variationer av den, kom att kallas in vitro-fertilisering (in vitro betyder ”i glas”), eller IVF.

Metoderna kan variera från land till land, men IVF inbegriper vanligtvis följande: Kvinnan får hormonbehandling i flera veckor för att äggstockarna ska stimuleras att producera flera ägg. Mannen uppmanas att tillhandahålla färsk sperma. Äggen och den tvättade sperman förenas i laboratoriet. Många ägg kan bli befruktade och börja dela sig och bli embryon. Efter ungefär en dag undersöker man noga dessa nybildade embryon för att skilja mellan dem som är defekta och dem som verkar friska och kan sätta sig fast i livmodern och utvecklas vidare. Efter ytterligare någon dag för man in inte bara ett embryo utan två eller tre av de bästa för att öka möjligheten till graviditet. Om ett eller flera sätter sig fast blir kvinnan gravid, och så småningom föder hon förhoppningsvis ett eller flera barn.

Men hur blir det med de embryon som inte användes, bland annat de som inte verkade vara friska eller som var skadade? Om de lämnades åt sig själva skulle de snart upphöra att vara livsdugliga.  Innan det händer kan dessa extra embryon frysas i flytande kväve. Varför gör man det? Om det första IVF-försöket misslyckades kan de extra embryona användas i ett senare försök som då inte blir lika kostsamt. Men då uppstår en del etiska frågor. Precis som det par som ställde den inledande frågan har många svårt att bestämma vad som ska göras med deras frysta embryon. De kanske inte vill ha fler barn. Föräldrarnas ålder eller ekonomiska situation kanske inte tillåter ett nytt försök. De kanske är rädda för den risk som är förknippad med en flerbördsgraviditet. * Eller också kanske förhållandena kompliceras av att den ena eller båda parterna dör eller gifter om sig. Ja, problemen är många, och följden blir att vissa par fortsätter att betala för frysförvaring i flera år.

År 2008 skrev en embryolog i The New York Times att många patienter var mycket rådvilla och inte visste vad de skulle göra med de övertaliga embryona. Artikeln sa: ”Minst 400 000 embryon frysförvaras på kliniker runt om i landet, och fler kommer till varje dag ... Embryon kan vara livsdugliga i tio år eller mer om de har frysts på rätt sätt, men alla överlever inte när de har tinats.” (Kursiverat av oss.) Att det förhåller sig så ger en del kristna orsak att stanna upp och fundera. Varför det?

Kristna par som ska ta ställning till frågor som uppstått på grund av IVF kan tänka på de förhållanden som uppstår i samband med en annan medicinsk situation. En kristen måste kanske ta ställning till vad som ska göras med en närstående som är döende och som är beroende av livsuppehållande behandling, till exempel vård i respirator för att kunna fortsätta att andas. De sanna kristna motsätter sig medicinsk försumlighet. De värderar livet högt i enlighet med 2 Moseboken 20:13 och Psalm 36:9. I Vakna! för 8 september 1974 sades det: ”Därför att de respekterar Guds syn på livets  helgd kommer de som önskar leva efter bibelns principer av hänsyn till sitt eget samvete och i lydnad för myndigheternas lagar aldrig att ta sin tillflykt till positiv eutanasi”, som innebär att man avsiktligt förkortar en patients liv. I vissa situationer hålls en närstående vid liv enbart med hjälp av livsuppehållande åtgärder. Familjemedlemmar måste avgöra om man ska fortsätta eller avbryta sådan behandling.

Det här är visserligen inte samma situation som den ett par befinner sig i som har genomgått IVF-behandling och nu har frysförvarade embryon. Men ett alternativ som de kan överväga är att man tar ut embryona ur frysen och låter dem tina. Utanför den konstgjorda miljön kommer embryona snart att försämras så att de inte längre är livsdugliga. Paret måste ta ställning till om de vill välja det här alternativet. (Gal. 6:7)

Om ett par väljer IVF-behandling och får ett barn, kanske de väljer att betala för att fortsätta att frysförvara övertaliga embryon eller de kanske väljer att använda dem i en framtida IVF-behandling för att få fler barn. Ett annat par kanske bestämmer sig för att avbryta frysförvaringen, eftersom de menar att embryona hålls vid liv enbart genom artificiella metoder. Kristna som ska fatta det här beslutet är ansvariga inför Gud att följa sitt samvete. Deras önskan bör vara att bevara ett rent samvete, samtidigt som de tar hänsyn till andras samvete. (1 Tim. 1:19)

En expert på reproduktiv endokrinologi har funnit att de flesta par ”kände sig förvirrade och samtidigt mycket bekymrade över att behöva bestämma vad som ska göras med deras [frysta] embryon”. Han sa: ”För många par verkar det inte finnas något bra alternativ.”

Det är tydligt att sanna kristna som funderar på IVF bör överväga alla allvarliga konsekvenser som den här metoden kan få. Bibeln ger rådet: ”Den kloke ser faran och gömmer sig, men den oförståndige går bara vidare och får lida för det.” (Ords. 22:3, NET Bible)

Det kan tyckas vara en bra lösning, men det är inte en bibelenlig lösning på problemet. För att förstå det ska vi först ta reda på vad syftet är med en ”Förklaring gällande förbindelse till trohet”, varför den kommit till och hur och var den kan användas.

Dokumentet är en skriftlig handling som i närvaro av vittnen undertecknas av ett par som hindras att gifta sig av den orsak som nämns längre fram. I dokumentet förbinder de sig att vara trogna mot varandra och att legalisera sitt förhållande om det blir möjligt. Församlingen godtar att paret inför Gud och människor har förbundit sig att vara trogna mot varandra, så att deras förhållande kan betraktas som om det var godkänt av myndigheterna.

Varför och när används det här dokumentet? Jehova instiftade äktenskapet, och han vill att det ska hållas i ära. Hans Son sa: ”Vad Gud har fogat samman, det får ingen människa skilja åt.” (Matt. 19:5, 6; 1 Mos. 2:22–24) Jesus sa också: ”Vemhelst som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt [sexuell omoral] och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:9) ”Otukt”, dvs. sexuell omoral, är den enda grunden för skilsmässa  som kan upplösa ett äktenskap enligt Bibeln. Om till exempel en man har sexuella förbindelser utanför äktenskapet, kan hans hustru bestämma om hon vill skilja sig från honom eller inte. Om hon väljer att skilja sig är hon fri att gifta om sig.

Men i en del länder godkänner inte den dominerande kyrkan den här tydliga bibliska ståndpunkten, i synnerhet gjorde den inte det längre tillbaka. Den lärde att skilsmässor inte kan godkännas av någon som helst orsak. På vissa platser där kyrkan har haft stort inflytande medger därför inte lagen skilsmässa, inte ens av den orsak som Jesus angav. I andra länder är det möjligt att ta ut skilsmässa, men det är en mycket långsam, komplicerad och krävande procedur. Det kan ta många, många år att få skilsmässa. Det är som om kyrkan eller myndigheterna ”hindrar” det som Gud godkänner. (Apg. 11:17)

Ett par kanske bor i ett land där det inte är möjligt eller är extremt svårt att få skilsmässa – det kanske tar flera år. Om de har gjort alla rimliga ansträngningar att upplösa ett lagligt äktenskap och de enligt Bibeln är fria att gifta sig, kan de underteckna en ”Förklaring gällande förbindelse till trohet”. Det här medgivandet är en barmhärtig anordning som tillämpas av den kristna församlingen i sådana länder. Men det är inte en anordning som kan tillämpas i länder där det är möjligt att få skilsmässa, även om proceduren är ganska kostsam eller komplicerad.

En del som inte har förstått varför anordningen med en ”Förklaring gällande förbindelse till trohet” finns och som bor i ett land där det är möjligt att få skilsmässa har frågat om de kan få underteckna ett sådant dokument för att slippa en komplicerad eller krånglig procedur.

I det här aktuella fallet vill mannen och kvinnan som bor ihop utan att vara gifta ingå äktenskap. De är båda enligt Bibeln fria att gifta sig och är inte bundna vid någon tidigare äktenskapspartner. Men mannen uppehåller sig i landet utan tillstånd, och myndigheterna tillåter inte att en illegal invandrare gifter sig. (I många länder tillåter myndigheterna äktenskap även om den ena eller båda parterna uppehåller sig i landet utan tillstånd.) I det här fallet tillåter faktiskt landet skilsmässa. Att underteckna en ”Förklaring gällande förbindelse till trohet” är därför inget godtagbart alternativ. Lägg märke till att när det gäller det här paret är det inte fråga om att någon behöver få skilsmässa men hindras att få det. De är båda fria att gifta sig. Men hur kan de göra det med tanke på att mannen är illegal invandrare? De kanske kan fara till ett annat land där hans ställning inte utgör ett hinder. Eller det kanske till och med är möjligt för dem att gifta sig i det land där de bor om mannen skaffar sig laglig rätt att bo i landet.

Ja, paret bör göra de förändringar som behövs för att leva efter Guds normer och landets lagar. (Mark. 12:17; Rom. 13:1) Förhoppningsvis kommer de att göra det. Sedan kanske de fyller kraven för dop. (Hebr. 13:4)