FÖR några år sedan bodde Roald och Elsebeth, ett gift par i 40-årsåldern, i Bergen som är Norges näst största stad. De hade det bra där, och tillsammans med barnen, Isabel och Fabian, samarbetade de troget med sin församling. Roald var äldste, Elsebeth var pionjär, och Isabel och Fabian var duktiga församlingsförkunnare.

Men i september 2009 beslutade familjen att göra något speciellt – att under en vecka predika i ett isolerat område. Så Roald, Elsebeth och Fabian, som då var 18, reste till Nordkyn, en halvö som ligger i Finnmark, norr om polcirkeln. Där, i byn Kjøllefjord, predikade de tillsammans med andra bröder och systrar som också hade kommit till det här isolerade området för att predika. ”I början av veckan kände jag mig mycket nöjd för att jag hade kunnat ordna så att jag kunde vara med i den här speciella tjänsten en hel vecka”, berättar Roald. Men senare samma vecka kände han sig inte längre lika nöjd. Vad hade hänt?

Roald säger: ”Helt oväntat frågade Mario, som var pionjär i Finnmark, om vi skulle vilja flytta till en stad som heter Lakselv för att hjälpa församlingen där. Församlingen bestod av 23 förkunnare.” Roald blev mycket förvånad och häpen över den oväntade frågan. Han förklarar: ”Elsebeth och jag hade tänkt på möjligheten att tjäna där behovet var större – men det hade vi tänkt göra längre fram, när barnen flyttat hemifrån.” Men under de få dagar han hade predikat i det här isolerade området hade Roald märkt att människor ville lära sig mer om Jehova. De behövde få hjälp nu – inte längre fram. ”Frågan oroade mitt samvete, och jag kunde inte sova på flera nätter”, säger han. Mario skjutsade sedan Roald och hans familj till Lakselv, omkring 25 mil söder om Kjøllefjord. Han ville att besökarna skulle få träffa församlingen där.

I Lakselv visade Andreas, en av de båda äldste i församlingen, besökarna runt i området och Rikets sal. Vännerna i församlingen välkomnade dem varmt och sa att de skulle bli mycket glada om familjen kunde flytta dit och hjälpa till med predikoarbetet. Andreas sa med ett leende att han redan hade ordnat en anställningsintervju för Roald och Fabian! Vad skulle besökarna göra?

Fabians första reaktion var: ”Jag vill inte flytta hit.” Han tänkte på sina vänner som han växt upp tillsammans med i hemförsamlingen och som han måste lämna, och att bo i en liten stad gillade han inte. Han var inte heller färdig med sin utbildning till elektriker. Men när man frågade Isabel (som då var 21) vad hon tyckte om att flytta, utbrast hon: ”Det är precis vad jag alltid har velat göra!” Men senare sa Isabel: ”När jag tänkte mer på saken undrade jag: ’Är det verkligen en bra idé? Kommer jag att sakna mina vänner? Ska jag helt enkelt stanna i min församling där allt är välordnat och bekvämt?’” Hur reagerade Elsebeth på inbjudan? ”Jag kände att Jehova hade gett vår familj ett uppdrag”, säger hon, ”men jag tänkte också på vårt nyrenoverade hus och på allt vi hade där i huset, saker som vi hade skaffat under de senaste 25 åren.”

När den särskilda veckan hade gått, återvände Roald och hans familj till Bergen, men de kunde inte sluta tänka på sina bröder och systrar i Lakselv, 200 mil bort. ”Jag bad mycket till Jehova, och jag höll kontakt med vännerna vi hade träffat, och vi skickade bilder och erfarenheter till varandra”, säger Elsebeth. Roald säger: ”Jag behövde tid att tänka på saken. Jag funderade också på om det skulle vara möjligt rent praktiskt att flytta. Hur skulle vi försörja oss? Jag bad mycket till Jehova och resonerade med familjen och med erfarna bröder.” Fabian berättar: ”Ju mer jag tänkte på det, desto mer förstod jag att jag inte hade något verkligt skäl att säga nej. Jag bad ofta till Jehova, och önskan att flytta växte sig allt starkare.” Och Isabel? För att förbereda sig för en eventuell flyttning började hon som pionjär i sin hemstad. Sedan hon varit pionjär i sex månader, och då hon också hade använt mycket tid till personligt bibelstudium, kände hon sig redo att ta det stora steget.

Allteftersom önskan att tjäna där behovet var större växte sig starkare började familjen göra förberedelser för att kunna nå sitt mål. Roald hade ett välbetalt arbete som han tyckte mycket om, men han bad att få vara tjänstledig ett år. Men arbetsgivaren frågade om han kunde stanna kvar och arbeta deltid – att arbeta två veckor och vara ledig sex veckor. ”Min inkomst sjönk drastiskt, men det fungerade bra”, säger Roald.

Elsebeth berättar: ”Roald bad att jag skulle försöka hitta ett hus i Lakselv och hyra ut vårt hus i Bergen. Det tog mycket tid och energi, men det lyckades. Så småningom fick barnen deltidsarbeten, och då hjälpte de till att täcka kostnaderna för mat och resor.”

Isabel berättar: ”Eftersom staden vi flyttade till är liten, var den största utmaningen för mig att  hitta ett arbete som jag kunde försörja mig på som pionjär. Ibland verkade det helt hopplöst.” Men genom att ta vilket litet deltidsjobb som helst – nio under det första året – kunde Isabel klara sin ekonomi. Hur gick det för Fabian? ”För att bli klar med utbildningen till elektriker behövde jag fortfarande praktik. Det fick jag i Lakselv. Sedan tog jag examen och fick ett deltidsarbete som elektriker.”

Marelius och hans hustru, Kesia, ville också tjäna där behovet av förkunnare var större. Marelius, som nu är 29, säger: ”Tal vid sammankomster och intervjuer som gällde pionjärtjänsten fick mig att tänka på att utöka min tjänst.” Men för Kesia, som nu är 26, var tanken på att flytta från familjen ett hinder. ”Jag tyckte att tanken på att jag skulle vara långt borta från dem jag älskar var hemsk”, säger hon. Dessutom arbetade Marelius heltid för att kunna betala av lånet på deras hus. Han säger: ”Vi bad innerligt till Jehova om hjälp att kunna göra förändringar, och med hans hjälp gick det bra.” Först använde de mer tid till bibelstudium. Sedan sålde de sitt hus, sa upp sig från sina arbeten och flyttade i augusti 2011 till Alta, en stad i norra Norge. För att försörja sig som pionjärer där arbetar Marelius som revisor, och Kesia arbetar i ett varuhus.

Knut och Lisbeth, ett gift par i 30-årsåldern, tog intryck av berättelser i ”Årsboken” om förkunnare som tjänar där behovet är större. ”De här erfarenheterna gjorde att vi började fundera på att tjäna i ett främmande land”, säger Lisbeth, ”men jag var tveksam. Jag tvivlade på att en vanlig människa som jag skulle kunna göra det.” Men de arbetade ändå på att nå sitt mål. Knut säger: ”För att spara pengar sålde vi vår lägenhet och flyttade in hos min mamma. För att få en försmak av hur det är att tjäna i ett främmande land flyttade vi sedan till en engelsk församling i Bergen. Vi var där under ett år och bodde hos Lisbeths mamma.” Det dröjde inte länge förrän Knut och Lisbeth kände sig redo att flytta, och det långt bort – till Uganda. Två månader om året arbetar de i Norge. På det sättet får de tillräckliga medel för att vara pionjärer i Uganda under resten av året.

Hur gick det för de här ivriga förkunnarna? Roald säger: ”Vi är mycket mer tillsammans som familj när vi bor i det här isolerade området än vi var när vi bodde i Bergen. Vi har kommit närmare varandra i familjen. Att se barnens andliga framsteg har varit en välsignelse.” Han tillägger: ”Nu bryr vi oss inte så mycket om materiella saker. De betyder inte så mycket som vi trodde.”

 Elsebeth insåg att hon behövde lära sig ett nytt språk. Varför det? I Lakselvsförsamlingens distrikt ingick byn Karasjok, i hjärtat av Sameland – de norra regionerna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland – där det bor samer. Så för att lättare nå den här ursprungsbefolkningen tog Elsebeth en kurs i samiska. Nu kan hon föra ett enkelt samtal på samiska. Vad tycker hon om sitt nya distrikt? Hon säger entusiastiskt: ”Jag leder sex bibelstudier. Jag skulle inte vilja vara någon annanstans!”

Fabian, som nu är pionjär och biträdande tjänare, berättar att han och Isabel har hjälpt tre tonåringar som behövde uppmuntras att engagera sig mer i församlingens verksamhet. Alla tre ungdomarna är nu förkunnare. Två av dem är döpta och var hjälppionjärer i mars 2012. En av tonåringarna som hade glidit bort från sanningen tackade Fabian och Isabel för att de hjälpt henne att ”komma i gång igen”. Fabian säger: ”Jag blev så rörd när hon sa så. Det är verkligen roligt att kunna hjälpa andra!” Isabel konstaterar: ”På det här sättet har jag verkligen fått ’smaka och se att Jehova är god’.” (Ps. 34:8) Hon tillägger: ”Och att gå i tjänsten här är fantastiskt!”

Marelius och Kesia har nu en lägre levnadsstandard, men ett rikare liv. Församlingen i Alta, dit de flyttade, har nu 41 förkunnare. Marelius säger: ”När jag ser tillbaka är det uppmuntrande att lägga märke till hur mycket vårt liv har förändrats. Vi tackar Jehova för att vi kan tjäna honom som pionjärer här. Inget kan kännas mer tillfredsställande.” Kesia tillägger: ”Jag har lärt mig att ännu mer förtrösta på Jehova, och han tar hand om oss på ett fantastiskt sätt. Jag har också märkt att när jag bor långt borta från min familj så uppskattar jag ännu mer de tillfällen då vi träffas. Jag har aldrig ångrat vårt beslut.”

Och hur går det för Knut och Lisbeth i Uganda? Knut berättar: ”Det tog tid att anpassa sig till den nya miljön och kulturen. Vatten, elektricitet och magproblem – sådant kommer och går, men vi kan leda hur många bibelstudier vi vill!” Lisbeth säger: ”Bara en halvtimmes resa från där vi bor finns områden där det aldrig har blivit predikat. Och när vi går där träffar vi på människor som läser Bibeln och ber att vi ska undervisa dem. Att studera Bibeln med sådana ödmjuka människor är en glädje som inte kan jämföras med något annat!”

Så glad vår ledare, Kristus Jesus, måste vara när han från himlen ser hur predikoarbetet, som han satte i gång, når ut till allt fler områden på jorden! Ja, för allt Guds folk är det en stor glädje att få göra mer i enlighet med Jesu befallning: ”Gör lärjungar av människor av alla nationerna.” (Matt. 28:19, 20)