1, 2. Hur betraktar Jehovas vittnen Guds namn?

KRISTENHETENS KYRKOR i allmänhet har tagit avstånd från Guds namn. I förordet till en engelsk bibelöversättning sägs det: ”Bruket att kalla den ende Guden vid namn ... är helt och hållet olämpligt för den kristna kyrkans universella tro.” (Revised Standard Version)

² Jehovas vittnen däremot är stolta över att få bära Guds namn och ära det. (Läs Psalm 86:12; Jesaja 43:10.) Vi ser det också som en förmån att vi har fått kunskap om innebörden i det namnet och hur viktigt det är att hålla det heligt. (Matt. 6:9) Och den förmånen får vi aldrig ta för given. Vi ska därför se på tre viktiga frågor: Vad betyder det att känna Guds namn? Hur har Jehova levt upp till sitt stora namn och på det sättet förhärligat det? Och hur kan vi vandra i Jehovas namn?

3. Vad betyder det att känna Guds namn?

³ Att känna Guds namn betyder inte bara att man känner till ordet ”Jehova”. Det handlar om att man vet vad han är känd för, vilka egenskaper han har, vad som är hans vilja och vad han har gjort, särskilt för sitt folk. Och den kunskapen ger Jehova steg för steg, allteftersom han genomför sin vilja. (Ords. 4:18) Vi vet att han uppenbarade sitt namn för de första människorna, för Eva använde det sedan hon hade fött Kain. (1 Mos. 4:1) Sådana trogna män som Noa, Abraham, Isak och Jakob kände till Guds namn. Och deras kunskap om namnet växte när Jehova välsignade dem, tog hand om dem och uppenbarade mer om sina avsikter. Längre fram fick Mose särskild kunskap om innebörden i Guds namn.

4. Varför frågade Mose efter Guds namn, och varför är det inte konstigt att han resonerade så?

 ⁴ (Läs 2 Moseboken 3:10–15.) När Mose var 80 år gammal fick han ett viktigt uppdrag av Gud: ”Du skall föra mitt folk, Israels söner, ut ur Egypten.” Mose var respektfull men ställde ändå en intressant fråga. Han sa ungefär så här: ”Vad är ditt namn?” Vad menade han med det? Guds namn hade ju varit känt sedan länge. Han ville tydligen veta mer om den person som namnet representerade, så att han kunde övertyga folket om att Gud verkligen skulle befria dem. Det var inte konstigt att Mose resonerade så, för israeliterna hade varit slavar under lång tid. De skulle säkert undra om deras förfäders Gud verkligen kunde befria dem. En del av dem hade till och med börjat tillbe Egyptens gudar! (Hes. 20:7, 8)

5. Vad uppenbarade Jehova om sitt namn för Mose?

⁵ Hur svarade Jehova på Moses fråga? Han sa bland annat: ”Detta är vad du skall säga till Israels söner: ’JAG SKALL VISA MIG VARA har sänt mig till er.’” * Sedan tillade han: ”Jehova, era förfäders Gud, ... har sänt mig till er.” Gud sa med andra ord att han blir vadhelst han väljer att bli för att kunna förverkliga sin avsikt, att han alltid håller sitt ord. Därför sa han det vi läser i vers 15: ”Detta är mitt namn till oöverskådlig tid, och genom detta skall jag bli ihågkommen från generation till generation.” De här orden måste verkligen ha gjort djupt intryck på Mose och gjort hans tro starkare!

6, 7. Hur levde Jehova upp till sitt namn?

⁶ Kort efter att Mose hade fått det här uppdraget levde Jehova verkligen upp till sitt namn och befriade israeliterna. Han förödmjukade Egypten med tio förödande plågor och avslöjade samtidigt att de egyptiska gudarna, inklusive farao, var maktlösa. (2 Mos. 12:12) Jehova delade Röda havet, ledde israeliterna igenom det och dränkte farao och hans militärstyrka. (Ps. 136:13–15) I den ”stora och fruktansvärda vildmarken” visade Jehova att han kunde uppehålla livet på israeliterna. Han gav mat och vatten åt hela folket, som kanske uppgick till två, tre miljoner människor eller ännu  fler! Han såg även till att deras kläder och sandaler inte slets ut. (5 Mos. 1:19; 29:5) Det här är ett bra exempel på att ingenting kan hindra Jehova från att leva upp till sitt unika namn. Han sa längre fram till Jesaja: ”Jag, jag är Jehova, och förutom mig finns ingen som kan ge räddning.” (Jes. 43:11)

⁷ Moses efterträdare, Josua, var också med och såg det fantastiska som Jehova gjorde i Egypten och vildmarken. Mot slutet av sitt liv kunde han därför säga med känsla och övertygelse till sina medisraeliter: ”Ni vet av hela ert hjärta och av hela er själ att inte ett enda av alla de goda ord som Jehova, er Gud, har talat till er har slagit fel. De har alla blivit verklighet för er. Inte ett enda av dem har slagit fel.” (Jos. 23:14) Ja, Jehova hade på ett mycket tydligt sätt hållit sitt ord, han hade levt upp till sitt namn.

8. Hur lever Jehova upp till sitt namn i vår tid?

⁸ Jehova lever upp till sitt namn även i vår tid. Genom sin Son förutsade han att budskapet om Guds rike skulle predikas ”på hela den bebodda jorden” under de sista dagarna. (Matt. 24:14) Vem förutom den allsmäktige Guden skulle kunna förutsäga ett sådant arbete, se till att det blir gjort och använda sig av många ”olärda och helt vanliga människor” för att utföra det? (Apg. 4:13) Så när vi går i tjänsten är vi faktiskt med och uppfyller Bibelns profetior. Vi ärar vår himmelske far och visar att vi verkligen menar vad vi säger när vi ber: ”Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt kungarike komma. Låt din vilja ske, så som i himlen så också på jorden.” (Matt. 6:9, 10)

9, 10. Vad mer kan vi lära oss av Jehovas sätt att handla med israeliterna?

⁹ Strax efter israeliternas uttåg ur Egypten blev Jehova något nytt för sitt folk. Genom lagförbundet blev han deras ”äkta man” och tog villigt på sig det ansvar som det förde med sig. (Jer. 3:14) Och israeliterna i sin tur blev hans ”hustru”, ett folk som bar hans namn. (Jes. 54:5, 6) Om de följde hans bud skulle han bli en fullkomlig ”äkta man” för dem. Han skulle välsigna dem, bevara dem och ge dem frid. (4 Mos. 6:22–27) På så sätt skulle Jehovas stora namn bli ärat bland nationerna. (Läs 5 Moseboken 4:5–8; Psalm 86:7–10.) Och genom hela Israels historia var det många män och kvinnor från andra nationer som valde att tillbe Jehova. De sa  i själva verket som moabitiskan Rut sa till Noomi: ”Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.” (Rut 1:16)

¹⁰ I omkring 1 500 år uppenbarade Jehova många nya sidor av sin personlighet genom sitt sätt att handla med israeliterna. Trots deras egensinnighet visade han gång på gång att han är ”barmhärtig” och ”sen till vrede”. Han har ett enastående tålamod. (2 Mos. 34:5–7) Men Jehovas tålamod hade en gräns, och den gränsen nåddes när judarna förkastade och dödade hans Son. (Matt. 23:37, 38) De upphörde då att vara ett folk för hans namn. Som nation betraktad var de andligt döda, som ett förtorkat träd. (Luk. 23:31) Hur påverkade detta deras inställning till Guds namn?

11. Hur kom det sig att Guds namn inte längre förknippades med den judiska nationen?

¹¹ Historien visar att judarna med tiden utvecklade en vidskeplig inställning till Guds namn och menade att man inte skulle uttala det. (2 Mos. 20:7) Så småningom användes Guds namn inte alls inom judendomen. Utan tvivel gjorde det ont i Jehova att se sitt namn behandlas så respektlöst. (Ps. 78:40, 41) Hans namn betyder mycket för honom – det sägs rentav att han är svartsjuk för sitt namn. Eftersom han hade förkastat israeliterna och de hade förkastat honom kunde hans namn inte längre få förknippas med dem. (2 Mos. 34:14) Det här betonar hur viktigt det är att vi alltid behandlar vår Skapares namn med stor respekt.

12. Vilken ny nation fick bära Guds namn?

¹² Jehova uppenbarade via Jeremia att hans avsikt var att sluta ”ett nytt förbund” med en ny nation, ett andligt Israel. Alla medlemmar i den nationen, ”från den minste bland dem till den störste bland dem”, skulle ”känna Jehova”. (Jer. 31:31, 33, 34) Den profetian började uppfyllas vid pingsten år 33 v.t., då Gud upprättade det nya förbundet. Den nya nationen, ”Guds Israel”, inbegrep både judar och icke-judar. Jehova talade om dem som ”ett folk för sitt namn”. (Gal. 6:16; läs Apostlagärningarna 15:14–17; Matt. 21:43)

13. a) Använde de första kristna Guds namn? Förklara. b) Hur ser du på förmånen att få använda Jehovas namn i tjänsten?

¹³ De första kristna, som var medlemmar av denna nya nation, använde Guds namn, inte minst när de citerade från de hebreiska skrifterna. * Så när aposteln Petrus vid pingsten år 33 riktade sig till en internationell åhörarskara som bestod av både judar och proselyter, använde han Guds namn flera gånger. (Apg. 2:14, 20, 21, 25, 34) De första kristna ärade Jehova, och därför välsignade han deras ansträngningar i predikoarbetet. Så är det i vår tid också. Jehova välsignar vår tjänst när vi förkunnar hans namn och visar det för intresserade, gärna i deras egen bibel. Vi ger dem alltså möjlighet att lära känna den sanne Guden. Det är en förmån – både för oss och för dem! Det kan bli början på en underbar vänskap med Jehova som växer sig allt starkare och består för evigt.

14, 15. Varför kunde inte avfallet utplåna Guds namn?

 ¹⁴ Längre fram besmittades den kristna församlingen av avfällighet, särskilt efter apostlarnas död. (2 Thess. 2:3–7) Falska lärare började rentav följa den judiska traditionen att inte använda Guds namn. Men skulle Jehova tillåta att det namn han själv hade valt utplånades? Aldrig! Det är sant att vi inte vet exakt hur namnet uttalades, men det har levt kvar. Det har förekommit i olika bibelöversättningar och i verk av bibelkommentatorer. År 1757 skrev Charles Peters att det verkar som att namnet ”Jehova”, till skillnad från de många titlar Gud har, ”bäst uttrycker hans innersta väsen”. I en bok om tillbedjan av Gud från 1797 inledde Hopton Haynes kapitel 7 med orden: ”JEHOVA var egennamnet på GUD bland judarna; och det var allenast honom de tillbad, precis som Kristus och hans Apostlar.” Henry Grew (1781–1862) använde Guds namn, men han insåg också att det hade blivit vanärat och behövde bli helgat. Och George Storrs (1796–1879), som hade ett nära samarbete med Charles T. Russell, använde Guds namn precis som Russell gjorde.

¹⁵ År 1931 var minnesvärt för Guds folk. Det året antog de internationella bibelforskarna, som de kallades då, det bibelenliga namnet Jehovas vittnen. (Jes. 43:10–12) De förkunnade för världen att de var stolta över att få tjäna den ende sanne Guden, få vara ett folk för hans namn och få prisa det namnet. (Apg. 15:14) När man ser tillbaka på den här händelseutvecklingen leds tankarna till Jehovas ord i Malaki 1:11: ”Från solens uppgång ända till dess nedgång skall mitt namn vara stort bland nationerna.”

16. Hur bör vi känna för att få vandra i Jehovas namn?

¹⁶ Profeten Mika skrev: ”Alla andra folk vandrar vart och ett i sin guds namn, men vi skall vandra i Jehovas, vår Guds, namn till oöverskådlig tid, ja för evigt.” (Mik. 4:5) Att Jehova lät bibelforskarna bära hans namn var förstås en stor ära, men det visade också att de hade hans godkännande. (Läs Malaki 3:16–18.) Hur är det då med dig personligen? Gör du allt du kan för att ”vandra i Jehovas, vår Guds, namn”? Vet du vad som ingår i det?

17. Vad ingår i att vandra i Guds namn?

¹⁷ Att vandra i Guds namn inbegriper åtminstone tre saker. För det första behöver vi förkunna det namnet för andra, eftersom det bara är de som ”anropar Jehovas namn” som ska bli räddade. (Rom. 10:13) För det andra behöver vi efterlikna Jehovas egenskaper, särskilt hans kärlek. (1 Joh. 4:8) Och för det tredje behöver vi villigt följa Jehovas rättfärdiga normer, så att vi inte vanärar hans heliga namn. (1 Joh. 5:3) Är du besluten att ”vandra i Jehovas, vår Guds, namn till oöverskådlig tid”?

18. Varför kan alla som ärar Jehovas stora namn se ljust på framtiden?

¹⁸ Snart kommer alla som ignorerar eller trotsar Jehova att tvingas inse vem han är. (Hes. 38:23) De liknar farao, som sa: ”Vem är Jehova, att jag skulle lyda hans röst?” Det skulle han snart få reda på! (2 Mos. 5:1, 2; 9:16; 12:29) Vi däremot har valt att lära känna Jehova och bli hans vänner. Vi är stolta över att få vara det folk som bär hans namn och gör hans vilja. Vi ser ljust på framtiden och litar på löftet i Psalm 9:10: ”De som känner ditt namn skall förtrösta på dig, ty du överger inte dem som söker dig, Jehova.”