VI VÄXTE UPP i en stor familj med tio barn som bodde på en lantgård i Norra Österbotten i Finland. Vår barndom präglades av andra världskriget. Trots att vi bodde många mil från fronten satte krigets fasor djupa spår i oss. När de närliggande städerna Uleåborg och Kalajoki bombades lystes natthimlen upp av ett rött sken. Våra föräldrar sa till oss barn att gömma oss så fort vi såg stridsflygplan närma sig. Så när vår äldste bror, Tauno, berättade för oss att jorden skulle bli ett paradis utan orättvisor gick det rakt in i våra hjärtan.

Tauno lärde känna Bibelns sanning genom bibelforskarnas litteratur när han var 14 år gammal. När andra världskriget bröt ut vägrade han av samvetsskäl att göra militärtjänst och hamnade i fängelse. Där behandlades han brutalt. Men det stärkte bara hans beslutsamhet att tjäna Jehova, och efter sin frigivning blev han ännu mer nitisk i tjänsten. Vår brors fina exempel uppmuntrade oss att gå på möten som vittnena höll i en grannby. Vi var även med på sammankomster, trots att det krävdes stora ansträngningar att spara ihop pengar till resan. Vi sydde kläder åt våra grannar, odlade lök och plockade bär. Eftersom vi hade mycket att göra på gården kunde vi oftast inte åka på sammankomster tillsammans, utan fick turas om.

Allteftersom vi lärde oss sanningen om Jehova och hans avsikter växte vår kärlek till honom, och vi bestämde oss för att överlämna oss åt honom. Vi blev båda döpta 1947 – Annikki var 15 och Aili 17 år. Vår storasyster Saimi döptes också det året. Vi studerade även Bibeln med vår syster Linnea, som redan var gift. Hon och hennes familj omfattade också sanningen. Efter vårt dop satte vi som mål att bli pionjärer och var feriepionjärer (hjälppionjärer) när vi kunde.

År 1955 flyttade vi till Kemi, en stad längre norrut. Trots att vi båda arbetade heltid hade vi fortfarande en önskan att börja i pionjärtjänsten, men vi var oroliga att vi inte skulle kunna försörja oss. Vi tänkte att vi först skulle lägga undan lite sparpengar. Det var då vi hade samtalet med pionjärsystern som nämndes i inledningen. Det hjälpte oss att förstå att möjligheten att ta del i heltidstjänsten för Jehova inte är beroende enbart av våra egna resurser eller stödet från vår familj. Det viktigaste är att vi förtröstar på vår himmelske far.

Vi hade då sparat tillräckligt för att klara oss i två månader. Så i maj 1957 ansökte vi försiktigt om att få vara pionjärer två månader i Pello, en kommun i Lappland som ligger norr om polcirkeln. Två månader senare hade vi fortfarande  kvar alla våra besparingar, så vi ansökte om två månader till. När vi efter de två månaderna fortfarande hade kvar alla pengarna, var vi helt säkra på att Jehova skulle ta hand om oss. Efter 50 år i heltidstjänsten har vi fortfarande kvar de pengarna! När vi ser tillbaka känns det som att Jehova tog våra händer och sa: ”Var inte rädd. Jag skall hjälpa dig.” (Jes. 41:13)

År 1958 rekommenderade kretstillsyningsmannen oss att flytta som pmsu till Sodankylä, som också ligger i Lappland. På den tiden bodde det bara ett vittne, en syster, i det området. Hon kom i kontakt med sanningen på ett annorlunda sätt. Hennes son var på klassresa i Helsingfors. När klassen gick genom staden gav en äldre syster ett nummer av Vakttornet till pojken som gick sist i ledet och bad honom ge det till sin mor. Det gjorde han, och hon insåg genast att hon hade funnit sanningen.

Vi hyrde ett rum ovanpå ett sågverk, och där hade vi våra möten. Till en början var det bara vi två, den lokala systern och hennes dotter som var med. Vi läste studiematerialet tillsammans. Efter ett tag började en man som tidigare hade studerat med vittnena arbeta på sågverket. Han och hans familj anslöt sig till vår grupp. Med tiden blev både mannen och hustrun döpta, och han började hålla i mötena. Dessutom började några andra män som arbetade på sågen gå på mötena, och de kom med i sanningen. Ett par år senare hade vår grupp vuxit så mycket att det kunde bildas en församling.

En utmaning i predikoarbetet var de långa avstånden. På sommaren kunde vi gå, cykla och till och med ro för att nå människorna på vårt distrikt. Vi hade särskilt stor glädje av våra cyklar. De var också till nytta när vi skulle på sammankomst och när vi skulle hälsa på våra föräldrar, som bodde många mil bort. Under vinterhalvåret tog vi bussen tidigt på morgonen till ett av samhällena på vårt distrikt, där vi arbetade från hus till hus. När vi hade gått igenom ett samhälle gick vi till nästa. Snön var djup och vägarna var inte alltid plogade. Vi vandrade ofta i spåren efter hästslädar. Ibland hade spåren snöat igen, och på vårvintern var snön blöt och tung när vi pulsade oss fram genom den.

 Kylan och snön lärde oss att klä oss varmt. Vi hade på oss ullstrumpor och två eller tre par sockor och dessutom höga stövlar. Ändå var ofta våra stövlar fulla av snö. När vi kom fram till ett hus stannade vi på trappan, tog av oss stövlarna och tömde ut snön. Fållen på våra långa vinterkappor blev blöt när vi klev fram genom snön. Sedan, när det blev kallare, frös fållen och blev hård som pansar. En kvinna som vi besökte sa: ”Ni måste verkligen ha tro, eftersom ni frivilligt har vågat er ut i det här vädret.” Vi hade gått en dryg mil för att komma till det huset.

På grund av de långa avstånden stannade vi ofta över natten hos dem vi besökte. Mot slutet av dagen började vi leta efter någonstans att sova. Hemmen var enkla, men människorna var vänliga och gästfria, och de gav oss inte bara logi utan bjöd också på en bit mat. Vi kunde ofta få sova på ett älgskinn, en renfäll eller till och med en björnfäll. Ibland fick vi njuta av lite lyx. En dam i ett stort hus tog oss med upp till ett gästrum där en underbart vackert bäddad säng med rena, vita spetslakan väntade oss. Många gånger resonerade vi om bibliska ämnen med våra värdar till långt in på nätterna. På ett ställe sov paret vi bodde hos i ena änden av rummet och vi i den andra. Vårt resonemang fortsatte långt in på småtimmarna. Mannen och hustrun turades om att ställa den ena frågan efter den andra.

Lappland är ett kargt men vackert landskap, och varje årstid har sin tjusning. Men för oss var det ändå de människor som uppskattade att lära känna Jehova som stod för den verkliga skönheten. Bland dessa uppriktiga människor som vi vittnade för fanns timmerhuggare som arbetade i skogshuggarlägren. Ibland var stugan full med karlar när vi två små systrar klev in. De storvuxna karlarna välkomnade budskapet från Bibeln och tog glatt emot litteratur.

Vi fick vara med om många spännande erfarenheter. En dag gick klockan på busstationen fem minuter före, så vi missade vår buss. Vi bestämde oss för att ta en annan buss till ett samhälle där vi aldrig hade gått i tjänsten förut. I det första huset vi besökte öppnade en ung kvinna som sa: ”Där är ni ju, ni är väntade.” Vi hade studerat med hennes syster, och kvinnan som vi nu besökte hade frågat sin syster om vi kunde besöka henne just den dagen. Men den informationen nådde aldrig fram till oss. Ett bibelstudium startades med henne och hennes släktingar som bodde i närheten. En kort tid senare slog vi ihop dessa studier, och ofta var det mer än  tio personer närvarande. Sedan dess har många i den släkten blivit Jehovas vittnen.

År 1965 fick vi ett nytt förordnande och flyttade till vår nuvarande församling i Kuusamo, strax söder om polcirkeln. På den tiden bestod församlingen endast av några få förkunnare. Till en början verkade vårt nya distrikt lite svårarbetat. Människor var väldigt religiösa och hade många fördomar mot oss. Men många respekterade ändå Bibeln, vilket gjorde att man hade en bra grund för att sätta i gång samtal. Så ett steg i taget lärde vi känna människorna, och efter ungefär två år blev det lättare att starta bibelstudier.

Nu för tiden räcker inte orken till för några långa tjänstedagar, men vi är ändå ute i tjänsten nästan varje dag. Det blev betydligt lättare att nå människor på vårt stora distrikt när Aili, efter uppmuntran från vår brorson, tog körlektioner och vid 56 års ålder fick sitt körkort 1987. Något annat som underlättade för oss var att det byggdes en ny Rikets sal och att vi kunde flytta in i en lägenhet i anslutning till den.

Vi har fått se en tillväxt som gör oss mycket glada. När vi började i heltidstjänsten i norra Finland fanns det bara ett fåtal förkunnare utspridda över detta vidsträckta område. Nu finns det en hel krets. Det händer ofta att folk kommer fram på sammankomster, presenterar sig och frågar om vi kommer ihåg dem. I vissa fall har det visat sig att vi studerade med någon i deras hem när de var barn. De frön som såddes för så många år, eller rentav årtionden, sedan hade burit frukt! (1 Kor. 3:6)

År 2008 hade vi varit pmsu i 50 år. Vi är tacksamma mot Jehova för att vi har kunnat uppmuntra varandra att fortsätta i det här viktiga arbetet. Vi har levt ett enkelt liv men har aldrig saknat något. (Ps. 23:1) Vi hade verkligen inte behövt vara så oroliga som vi var i början! Ja, vi är glada för att Jehova under alla dessa år har gett oss kraft, precis som han lovar i Jesaja 41:10: ”Jag skall styrka dig. Jag skall verkligen hjälpa dig. Jag skall verkligen hålla ett fast grepp om dig med min rättfärdighets högra hand.”