UNDER en nio dagar lång predikokampanj i augusti och september 1929 svepte mer än 10 000 förkunnare över USA som en virvelstorm. De spred en kvarts miljon böcker och broschyrer till allmänheten. Bland dessa Rikets förkunnare fanns ett tusental kolportörer. De hade verkligen ökat i antal! I Bulletin * skrev man att det var ”näst intill ofattbart” att antalet pionjärer hade tredubblats från 1927 till 1929.

I slutet av 1929 inträffade den stora börskraschen. Den 29 oktober det året – ”den svarta tisdagen” – störtdök aktiekurserna på New York-börsen. Det skapade en chockvåg som drog ner hela det globala ekonomiska systemet i den stora depressionen. Tusentals banker gick omkull. Jordbruk slogs ut och stora fabriker slog igen. Miljontals blev arbetslösa. År 1933 nåddes en topp i USA på tusen utmätta hem om dagen.

Hur kunde heltidsförkunnare klara sig under den här krisen? Ett sätt var att skaffa ett hus på hjul. Med en sådan bostad, som man varken behövde betala hyra eller skatt för, kunde många pionjärer, till mycket låga omkostnader, fortsätta sin tjänst. * Dessutom hade de gratis logi under sammankomsterna. År 1934 innehöll Bulletin detaljerade ritningar på en liten men bekväm rullande bostad med bland annat rinnande vatten, en spis och en uppfällbar säng. Den var dessutom värmeisolerad.

Driftiga förkunnare världen över tog sig an utmaningen att bygga ett hus på hjul. ”Noa hade ingen erfarenhet av att bygga båtar”, sa Victor Blackwell, ”och jag hade ingen erfarenhet av att bygga husvagnar.” Men byggde, det gjorde han.

Avery och Lovenia Bristow hade en husbil. Avery sa: ”Jag var som en sköldpadda i sitt skal – jag hade alltid huset med mig.” Paret Bristow var pionjärer tillsammans med Harvey och Anne Conrow. De hade ett liknande hem, som utvändigt var klätt med tjärpapp. Varje gång de flyttade ekipaget lossnade bitar av pappen. ”Ingen hade någonsin sett maken till vagn”, sa Avery, ”och ingen har någonsin gjort det sedan dess heller!” Men enligt honom var Harvey och Anne och deras två söner ”den gladaste familj man kunde tänka sig”. Harvey Conrow skrev: ”Vi saknade aldrig något, och vi kände oss fullständigt trygga i Jehovas tjänst under hans kärleksfulla omvårdnad.” Hela familjen Conrow gick senare igenom Gileadskolan och skickades till Peru som missionärer.

Familjen Battaino var också i pionjärtjänsten. När Giusto och Vincenza förstod att de skulle bli föräldrar, byggde de om en A-Ford av årsmodell 1929 till ett hem som var ”rena hotellet” jämfört med de tält som de hade bott i tidigare.  Tillsammans med sin lilla flicka fortsatte de i den tjänst som de tyckte så mycket om – att förkunna för italienare som bodde i USA.

Det var många som lyssnade till de goda nyheterna, men fattiga och arbetslösa hade sällan möjlighet att ge pengar för litteraturen. Man erbjöd i stället allt möjligt annat som ersättning. Två pionjärer hade en lista på 64 olika varor som de hade fått av intresserade. Listan såg ut ”som en inventarielista från en lanthandel”.

Fred Anderson träffade en bonde som ville ha några av våra böcker. Som betalning erbjöd han ett par glasögon som hans mamma hade haft. På nästa gård visade en man intresse för vår litteratur, men han sa: ”Jag har inga glasögon, så jag kan inte läsa.” Men med glasögonen från granngården kunde han läsa böckerna utan problem, och han ville gärna lämna ett bidrag för både böckerna och glasögonen.

Herbert Abbott hade alltid med sig en bärbar hönsbur i sin bil. När han hade bytt till sig tre eller fyra hönor tog han dem till marknaden, sålde dem och fyllde bensintanken. ”Hände det att vi bara hade några ören kvar? Ja, absolut”, skrev han, ”men vi lät inte det hindra oss. Hade vi bara bensin i tanken så fortsatte vi och förtröstade helt på Jehova.”

Det som hjälpte Jehovas folk under de här svåra åren var deras förtröstan och beslutsamhet. Under ett häftigt regnoväder hann Maxwell och Emmy Lewis precis ta sig ur sin husvagn innan ett träd föll ner och klöv den på mitten. Men ”vi såg inte sådana här händelser som hinder”, skrev Maxwell, ”utan mer som incidenter. Vi hade aldrig en tanke på att ge upp. Det fanns ett stort arbete att utföra, och vi var helt inställda på att göra vår del.” Maxwell och Emmy lät sig inte avskräckas. Med hjälp av kärleksfulla vänner lyckades de reparera sin husvagn.

Vi lever också i påfrestande tider, men ändå ser vi samma självuppoffrande anda hos miljontals Jehovas vittnen i dag. Precis som dessa tidiga pionjärer är vi fast beslutna att fortsätta predika tills Jehova säger att uppdraget är slutfört.