PASCAL, som växte upp i ett fattigt område i Elfenbenskusten, längtade efter ett bättre liv. Med tanke på att han var amatörboxare funderade han: Var skulle jag kunna bli en stjärna och bli rik? När han var i 25-årsåldern kom han fram till att det var Europa som gällde. Men eftersom han inte hade några resehandlingar skulle han bli tvungen att ta sig in i Europa illegalt.

År 1998, när Pascal var 27, började han sin resa. Han korsade gränsen till Ghana och reste genom Togo och Benin och kom fram till staden Birni Nkonni i Niger. Det var nu den riktigt farliga etappen av resan skulle börja. För att ta sig norrut skulle han bli tvungen att hoppa på en lastbil och korsa Saharaöknen. När han sedan kom till Medelhavet skulle han gå ombord på en båt och ta sig till Europa. Det här var hans plan, men det var två saker som hände i Niger som hindrade honom.

För det första tog hans pengar slut. För det andra träffade han Noé, en pionjär som började studera Bibeln med honom. Det han lärde sig berörde honom djupt och förändrade hans syn på livet. Hans världsliga mål ersattes av andliga intressen. Pascal blev döpt i december 1999. För att visa sin tacksamhet mot Jehova började han som pionjär 2001 i Niger – i just den stad där han hade lärt känna sanningen. Vad tycker han om att tjäna Jehova på det sättet? Han säger entusiastiskt: ”Jag skulle inte kunna ha ett bättre liv!”

Precis som Pascal inser många att hemligheten bakom att få ut mer av livet är att satsa på andliga mål. Några som har gjort det har lämnat Europa och flyttat till Afrika för att tjäna i områden där behovet av förkunnare är mycket stort. Omkring 65 vittnen från Europa i åldrarna 17–70 har flyttat till Benin, Burkina Faso, Niger och Togo i Västafrika. * Vad motiverade dem att ta ett så stort steg, och hur har det gått för dem?

Anne-Rakel från Danmark säger: ”Mina föräldrar var missionärer i Senegal. De talade alltid så varmt om missionärslivet, och jag ville också ha ett sådant liv.” För ungefär 15 år sedan när Anne-Rakel var i 20-årsåldern flyttade hon till Togo, och där tillhör hon en teckenspråksförsamling. Hur blev hennes flytt till uppmuntran för andra? Hon säger: ”Senare flyttade också min yngre syster och min bror hit till Togo.”

 Aurele, en 70-årig gift broder från Frankrike, säger: ”När jag blev pensionär för fem år sedan hade jag två valmöjligheter: att leva ett lugnt och stilla liv i Frankrike och vänta på att paradiset skulle komma eller att göra något för att utöka min tjänst.” Aurele valde det senare. För ungefär tre år sedan flyttade han och hans hustru, Albert-Fayette, till Benin. ”Att vi ställde oss till förfogande för att tjäna Jehova här är det bästa vi någonsin gjort”, säger Aurele och tillägger med ett leende: ”Och det visade sig att delar av vårt distrikt längs kusten faktiskt är rena paradiset.”

Clodomir och hans fru Lysiane flyttade från Frankrike till Benin för 16 år sedan. I början saknade de sina släktingar och vänner i Frankrike väldigt mycket, och de var oroliga att de inte skulle kunna anpassa sig till sitt nya liv. Men oron var obefogad. De har fått uppleva mycket glädje. Clodomir säger: ”Under de här 16 åren har vi haft förmånen att få hjälpa i genomsnitt en person om året in i sanningen.”

Sébastien och Johanna, ett gift par från Frankrike, flyttade till Benin 2010. ”Det finns så mycket att göra i församlingen”, säger Sébastien. ”Det är som att gå en teokratisk intensivkurs!” Hur är det att gå i tjänsten? Johanna berättar: ”Människor törstar efter sanningen. De stoppar oss till och med när vi inte är ute i tjänsten. De har frågor om Bibeln och vill ha vår litteratur.” Hur har flytten påverkat deras äktenskap? Sébastien säger: ”Vårt äktenskap har blivit starkare. Det är så trevligt att få göra heldagar i tjänsten tillsammans med min fru.”

Eric och hans fru Katy är pionjärer i det glest befolkade norra Benin. För omkring tio år sedan, när de bodde i Frankrike, började de läsa artiklar om att tjäna där behovet av förkunnare är större, och de talade också med olika heltidsförkunnare. Det här fick dem att vilja flytta utomlands – och det gjorde de 2005. De har fått uppleva en imponerande ökning. Eric säger: ”För två år sedan bestod vår grupp i staden Tanguiéta av 9 förkunnare. Nu är vi 30. Och på söndagarna är vi mellan 50 och 80 på mötena. Vilken fantastisk glädje det har varit att få bevittna en sådan ökning!”

Vilka utmaningar har en del av våra vänner ställts inför? Benjamin, som är 33, är Anne-Rakels bror.  År 2000 träffade han en broder i Danmark som var missionär i Togo. Benjamin säger: ”När jag berättade för honom att jag ville bli pionjär, sa han: ’Vet du vad? Du skulle kunna vara pionjär i Togo.’” Benjamin tänkte över saken. Han säger: ”Jag var inte ens 20 då, men mina två systrar hade redan flyttat till Togo. Det gjorde det lättare för mig att också flytta dit.” Så han gjorde det. Men det fanns fortfarande utmaningar. Benjamin förklarar: ”Jag kunde inte ett ord franska. Det första halvåret var verkligen tufft eftersom det var så svårt att göra sig förstådd.” Men med tiden gick det bättre. Benjamin är nu på Betel i Benin där han kör ut litteratur och hjälper till på dataavdelningen.

Eric och Katy, som nämndes tidigare, tjänade på ett ”utländskt” distrikt i Frankrike innan de flyttade till Benin. På vilket sätt var Västafrika annorlunda? Katy säger: ”Det var inte lätt att hitta en bra bostad. Under flera månader bodde vi i ett hus som varken hade el eller rinnande vatten.” Eric tillägger: ”Grannarna spelade hög musik till sent på nätterna. Man måste ha tålamod med sådant och vara villig att anpassa sig.” Men samtidigt säger de: ”Den glädje man får av att tjäna på ett nästan orört distrikt uppväger alla svårigheter.”

Michel och Marie-Agnès, ett gift par från Frankrike som närmar sig 60-årsåldern, flyttade till Benin för omkring fem år sedan. Till att börja med kände de sig ängsliga och oroliga. Michel säger: ”Några jämförde vår flytt med någon som gick på lina och samtidigt sköt en skottkärra framför sig – och vi satt i skottkärran! Det skulle vara skrämmande om man inte visste att den som höll i skottkärran var Jehova. Så vi genomförde flytten för Jehova och med Jehovas hjälp.”

Bröder och systrar som har flyttat till sådana här distrikt brukar framhålla hur viktigt det är att man förbereder sig genom att ta följande steg: Planera. Var anpassbar. Håll dig till en budget. Lita på Jehova. (Luk. 14:28–30)

Sébastien, som nämndes tidigare, säger: ”Johanna och jag sparade i två år innan vi flyttade. Vi lade mindre pengar på nöjen och undvek onödiga inköp.” För att kunna fortsätta tjäna utomlands åker de hem till Europa och jobbar några månader varje år. Det gör att de kan vara pionjärer i Benin resten av året.

 Marie-Thérèse är en av omkring 20 ogifta systrar som har flyttat till Västafrika för att göra en insats i tjänsten. Hon jobbade som busschaufför i Frankrike, men 2006 tog hon tjänstledigt ett år för att kunna vara pionjär i Niger. Ganska snart kände hon att det var det här livet hon ville satsa på. Marie-Thérèse säger: ”När jag åkte tillbaka till Frankrike pratade jag med min arbetsgivare. Jag sa att jag ville justera mitt arbetsschema, och han gick med på det. Så nu jobbar jag som busschaufför i Frankrike från maj till augusti, och från september till april är jag pionjär i Niger.”

De som ”först ... [söker] kungariket” kan lita på att Jehova kommer att se till att de får ”allt det andra också”. (Matt. 6:33) Vi kan illustrera det med vad Saphira, en ung ogift fransk syster som är pionjär i Benin, fick vara med om. År 2011 var hon hemma i Frankrike för att jobba ihop tillräckligt med pengar för att kunna klara sig ytterligare ett år (hennes sjätte) i Afrika. Saphira berättar: ”Det var en fredag, och min sista dag på jobbet. Men för att tjäna ihop nog med pengar för det kommande året behövde jag jobba tio dagar till. Och det var bara två veckor kvar tills jag skulle lämna Frankrike. Så jag bad till Jehova om det här och berättade hur det låg till. Strax därefter ringde en arbetsförmedlare och undrade om jag kunde ta ett vikariat på två veckor.” På måndagen gick Saphira till arbetsplatsen för att bli upplärd av den hon skulle vikariera för. Hon berättar: ”Så överraskad jag blev när jag upptäckte att den jag skulle ersätta var en syster som behövde vara ledig tio dagar för att gå Pionjärskolan! Hennes chef hade vägrat ge henne ledigt om det inte gick att hitta en ersättare. Hon hade bett till Jehova om hjälp – precis som jag hade gjort.”

En del bröder och systrar har tjänat i Västafrika i många år och gjort det till sitt hem. Andra har kunnat vara där några år och har sedan återvänt till sitt hemland. Men de som har gjort en sådan här insats har fortfarande nytta av den erfarenhet de fick under sina år utomlands. De har lärt sig att det är tjänsten för Jehova som ger verklig tillfredsställelse i livet.