Tänk dig en annan situation: En ensamstående mamma och hennes två barn blir hembjudna till ett par i församlingen. När hon berättar det för barnen blir de överlyckliga. De ser verkligen fram emot den här kvällen. Men dagen innan ringer paret upp mamman och säger att det har hänt något oväntat som gör att de måste ställa in allt. Längre fram får hon reda på vad som hade kommit i vägen. De hade själva blivit bortbjudna just den kvällen och tackat ja.

Som kristna ska vi naturligtvis hålla det vi lovar. Vi vill inte säga ”’ja’ och likväl ’nej’”, dvs. först gå med på något och sedan ändra oss utan att ha goda skäl till det. (2 Kor. 1:18) Men som de här båda exemplen visar finns det inte två situationer som är helt lika. Det kan finnas tillfällen då vi känner att vi helt enkelt är tvungna att ändra på något vi bestämt. Aposteln Paulus hamnade i en sådan situation.

År 55, när Paulus var i Efesos under sin tredje missionsresa, tänkte han segla över Egeiska havet till Korinth och därifrån resa vidare till Makedonien. På väg tillbaka till Jerusalem planerade han sedan att besöka församlingen i Korinth en gång till, tydligen för att hämta den ”välmenta gåva” som de hade samlat ihop till vännerna i Jerusalem. (1 Kor. 16:3) I Andra Korinthierna 1:15, 16 redogör han för sina planer: ”Med denna tillförsikt ämnade jag förut komma till er, för att ni skulle få en andra anledning till glädje, och efter ett uppehåll hos er färdas till Makedonien, och så komma tillbaka från Makedonien till er och av er bli ledsagad en bit på vägen till Judeen.”

Det verkar som att Paulus hade berättat om sina planer i ett tidigare brev till bröderna och systrarna i Korinth. (1 Kor. 5:9) Men inte långt därefter fick han höra från  personer i Kloes hus att det fanns allvarliga problem i församlingen. (1 Kor. 1:10, 11) Paulus bestämde sig för att justera sina planer och skrev det brev som vi nu kallar Första Korinthierbrevet. Där gav han kärleksfullt råd och tillrättavisning. Han berättade också att han hade ändrat sina resplaner och först skulle resa till Makedonien och sedan till Korinth. (1 Kor. 16:5, 6) *

När bröderna i Korinth fick det här brevet verkar det som att några anklagade Paulus för att inte hålla sina löften. Paulus kallade dem ”till övermått höga apostlar”, eftersom de tyckte att de var bättre än han. Han sa till sitt försvar: ”Inte gav jag väl efter för något lättsinne, när jag nu hade en sådan föresats? Eller vad jag föresätter mig, föresätter jag mig det enligt köttet, så att jag skulle säga både ’ja, ja’ och ’nej, nej’?” (2 Kor. 1:17; 11:5)

Tänk dig in i Paulus situation. Kan man säga att han tog för lätt på sina löften? Självklart inte! Det ord som har översatts med ”lättsinne” kan också användas för att beskriva en ombytlig person som inte håller sina löften. Paulus ställde en retorisk fråga till de kristna i Korinth: ”Föresätter jag mig det enligt köttet?” Det borde ha hjälpt dem att förstå att han inte hade ändrat sina resplaner för att han var opålitlig eller ombytlig.

Paulus tillbakavisade kraftfullt deras anklagelse och skrev: ”Så sant man kan lita på Gud: vårt tal som riktar sig till er är inte ’ja’ och likväl ’nej’.” (2 Kor. 1:18) Det var av hänsyn till bröderna och systrarna i Korinth som Paulus hade ändrat sina resplaner. I Andra Korinthierna 1:23 skriver han: ”Det är för att skona er som jag ännu inte har kommit till Korinth.” Ja, han gav dem möjlighet att rätta till situationen innan han kom dit personligen. Och till hans stora glädje gick det som han hade hoppats. Medan han var i Makedonien berättade Titus att brevet hade gjort dem sorgsna och fått dem att ändra sinne. (2 Kor. 6:11; 7:5–7)

De som anklagade Paulus för att vara ombytlig kan ha menat att eftersom man inte kunde lita på honom i vardagliga sammanhang, ja då kunde man inte heller lita på det han predikade om. Men Paulus påminde korinthierna om att han hade predikat budskapet om Jesus Kristus för dem. ”Guds Son, Kristus Jesus, som har blivit predikad bland er genom oss, det vill säga genom mig och Silvanus och Timoteus, blev inte ’ja’ och likväl ’nej’, utan ’ja’ har blivit ’ja’ i hans fall.” (2 Kor. 1:19) Var Paulus föredöme, Jesus Kristus, på något sätt opålitlig? Nej! Jesus talade alltid sanning, både i sitt liv och i sin tjänst. (Joh. 14:6; 18:37) Om det Jesus predikade var sant och trovärdigt och Paulus predikade samma budskap, då var också hans budskap trovärdigt.

Jehova är ”sanningens Gud”. (Ps. 31:5) Det ser vi av det som Paulus sedan skriver: ”Oavsett hur många Guds löften är, har de blivit ’ja’ genom honom”, dvs. genom Jesus Kristus. Jesus var fullkomligt trogen när han var här på jorden och visade på så sätt att vi alltid kan lita på Jehovas löften. Paulus fortsätter: ”Därför sägs också genom honom [Jesus] ’amen’ till Gud, honom till ära genom oss.” (2 Kor. 1:20) Vad betyder det att Jesus är ”amen”? Det betyder att han är en garanti för att alla Jehovas löften kommer att infrias.

Precis som Jehova och Jesus alltid talar sanning, så menade Paulus alltid vad  han sa. (2 Kor. 1:19) Han var ingen ombytlig person som gav löften ”enligt köttet”. (2 Kor. 1:17) Han lät sig i stället vägledas av Guds ande. (Gal. 5:16) Allt han gjorde visade att han brydde sig om sina bröder och systrar. Hans ja betydde ja.

I vår tid är det vanligt att människor lovar något men sedan bryter sitt löfte så fort minsta lilla problem uppstår eller de vill göra något annat. I affärssammanhang betyder ett ”ja” inte alltid ”ja”, inte ens när det finns en skriftlig överenskommelse. Många betraktar inte längre äktenskapet, en överenskommelse mellan två personer, som ett livslångt åtagande. I stället skjuter skilsmässofrekvensen i höjden, och det visar att många tar lätt på äktenskapslöftet. (2 Tim. 3:1, 2)

Hur är det med dig? Betyder ditt ja verkligen ja? Som vi såg i början av artikeln kan det finnas tillfällen då man måste lämna återbud, inte på grund av att man är ombytlig, utan på grund av omständigheter som ligger utanför ens kontroll. Men om man lovar något bör man göra allt man kan för att hålla det. (Ps. 15:4; Matt. 5:37) Då blir man känd som en pålitlig person som står vid sitt ord och alltid talar sanning. (Ef. 4:15, 25; Jak. 5:12) När människor förstår att de kan lita på oss i vardagliga sammanhang kan de bli mer villiga att lyssna när vi berättar om sanningen om Guds rike. Därför vill vi se till att vårt ja verkligen betyder ja.