PÅ FLERA ställen i Bibeln sägs det att personer rev sönder sina kläder. Detta kan verka märkligt för någon som läser Bibeln i dag, men bland judarna var det ett sätt att ge uttryck åt starka känslor, som förtvivlan, bedrövelse, förödmjukelse, vrede och sorg.

När Ruben upptäckte att hans bror Josef hade blivit såld som slav och att han därför inte kunde befria honom som han hade planerat, ”rev han sönder sina kläder”. Och när deras far, Jakob, trodde att Josef hade dödats av ett vilddjur berättas det att han ”rev sönder sina mantlar”. (1 Mos. 37:18–35) Job ”rev sönder sin ärmlösa överklädnad” när han fick veta att alla hans barn var döda. (Job 1:18–20) En budbärare kom inför översteprästen Eli ”med sina kläder sönderrivna” när han skulle rapportera om att israeliterna hade förlorat en strid, att Elis två söner hade dödats och att förbundsarken hade erövrats. (1 Sam. 4:12–17) När Josia fick höra lagen uppläst och förstod att folket hade handlat fel ”rev han sönder sina kläder”. (2 Kung. 22:8–13)

Vid rättegången mot Jesus ”slet översteprästen [Kaifas] sönder sina ytterkläder” och anklagade felaktigt Jesus för att ha hädat. (Matt. 26:59–66) Enligt rabbinsk tradition skulle den som hörde Guds namn hädas riva sönder sina kläder. Men en rabbinsk källa från tiden efter att templet i Jerusalem hade blivit förstört säger: ”Den som nu för tiden hör Gudsnamnet hädas behöver inte riva sönder sina kläder, eftersom vi i så fall bara skulle ha trasor kvar.”

Att riva sönder sina kläder hade naturligtvis inget värde i Guds ögon om sorgen inte var äkta. Därför sa Jehova till sitt folk: ”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder; och kom tillbaka till Jehova.” (Joel 2:13)