Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

LEVNADSSKILDRING

Jag var faderlös men fann en Far

Jag var faderlös men fann en Far

MIN FAR föddes i Graz i Österrike 1899, så han var ung under första världskriget. När andra världskriget bröt ut 1939 dröjde det inte länge förrän han blev inkallad. Han dödades i strid 1943 i Ryssland, och sorgligt nog var det så jag förlorade min far. Jag var bara i tvåårsåldern då och fick aldrig en chans att lära känna honom. Jag saknade verkligen att ha en pappa, särskilt när jag förstod att de flesta andra pojkar i skolan hade det. Som tonåring blev jag därför glad när jag fick lära mig mer om vår himmelske Far, en andlig Far som inte kan dö. (Hab. 1:12)

MIN TID I SCOUTERNA

Som liten pojke.

När jag var sju år gick jag med i scouterna. Det är en internationell ungdomsrörelse som grundades 1908 av en brittisk generallöjtnant vid namn Robert Stephenson Smyth Baden-Powell. 1916 grundade han Vargungarna för yngre pojkar i min ålder.

Jag älskade att åka på läger på helgerna. Vi åkte ut på landet och sov i tält, bar uniform och marscherade till trummor. Men det roligaste var ändå att träffa andra scouter. Vi brukade leka i skogen och sitta runt lägerelden och sjunga på kvällarna. Vi lärde oss också mycket om naturen, och det gjorde att jag började förstå hur fantastiskt allt är skapat.

Alla scouter uppmuntras att utföra en god gärning varje dag. Det är deras motto. Vi hälsade på varandra med orden: ”Alltid redo.” Det tyckte jag om. I vår patrull fanns det mer än hundra pojkar, och ungefär hälften var katoliker. Andra hälften var protestanter, och en var buddhist.

Sedan 1920 har internationella scoutmöten, eller jamboreer, hållits med några års mellanrum. Jag var med vid den sjunde världsscoutjamboreen i Bad Ischl i Österrike i augusti 1951 och vid den nionde i Sutton Park utanför Birmingham i England i augusti 1957. Vid det senare tillfället var omkring 33 000 scouter från 85 länder närvarande. Dessutom kom ungefär 750 000 besökare, däribland drottning Elisabeth. För mig kändes det som ett internationellt brödraskap. Inte visste jag då att jag snart skulle komma i kontakt med ett ännu större, andligt, brödraskap.

MITT FÖRSTA MÖTE MED JEHOVAS VITTNEN

Rudi Tschiggerl var konditor och den förste som vittnade för mig.

På våren 1958 höll jag på att avsluta min lärotid som servitör på Grand Hotel Wiesler i Graz i Österrike. Rudolf Tschiggerl, en arbetskamrat som var chefskonditor, vittnade informellt för mig. Det var första gången jag hörde talas om sanningen. Det första han tog upp var treenighetsläran, och han sa att den inte hade stöd i Bibeln. Jag försvarade treenigheten och försökte visa att han hade fel. Jag tyckte bra om honom och ville få honom att komma tillbaka till katolska kyrkan.

Rudolf, som kallades Rudi, skaffade en bibel åt mig. Jag var mycket bestämd med att det skulle vara en katolsk översättning. Jag började läsa i den och upptäckte snart att Rudi hade lagt ett vikblad från sällskapet Vakttornet i den. Det tyckte jag inte om, eftersom jag tänkte att det kanske framställde villoläror på ett övertygande sätt. Däremot kunde jag tänka mig att resonera om Bibeln med honom. Han tog hänsyn till det och försökte inte ge mig någon mer litteratur. I omkring tre månader samtalade vi då och då om Bibeln och höll ofta på till sent på kvällen.

När jag var klar med min lärotid på hotellet i Graz bekostade mamma ytterligare utbildning på en hotellskola. Så jag flyttade till Bad Hofgastein, en liten stad i en alpdal, där skolan låg. Den hade ett samarbete med Grand Hotel i samma stad, och ibland jobbade jag där för att få arbetslivserfarenhet.

TVÅ MISSIONÄRSSYSTRAR SÖKER UPP MIG

Ilse Unterdörfer och Elfriede Löhr började studera Bibeln med mig 1958.

Rudi hade skickat min nya adress till avdelningskontoret i Wien, och de i sin tur vidarebefordrade den till två missionärssystrar, Ilse Unterdörfer och Elfriede Löhr. * En dag sa receptionisten på hotellet till mig att två damer satt i en bil utanför och ville prata med mig. Jag blev konfunderad eftersom jag inte hade en aning om vad saken gällde. Men jag gick ut för att ta reda på vilka de var. Senare fick jag veta att de hade varit kurirer i Tyskland före andra världskriget när nazisterna förbjöd verksamheten. Innan kriget ens bröt ut tillfångatogs de av Gestapo och skickades till koncentrationslägret Lichtenburg. Sedan, under kriget, flyttades de till lägret i Ravensbrück norr om Berlin.

Systrarna var i min mammas ålder, så jag kände stor respekt för dem och ville inte att de skulle lägga tid på mig i onödan. Jag var rädd att jag efter några veckor eller månader skulle bli tvungen att säga till dem att jag inte var intresserad längre. Så i stället för att de skulle studera med mig bad jag dem att ge mig en lista med bibelställen som motbevisade den katolska läran om apostolisk succession. Jag sa att jag skulle ta med den till prästen och prata med honom om det. Jag tänkte att det skulle hjälpa mig att förstå hur det låg till.

JAG LÄR KÄNNA DEN HELIGE FADERN I HIMLEN

Den katolska läran om apostolisk succession går ut på att det finns en obruten följd av påvar som sträcker sig hela vägen tillbaka till aposteln Petrus. (Kyrkan feltolkar Jesus ord i Matteus 16:18, 19.) Katoliker menar också att påven är ofelbar i lärofrågor när han uttalar sig ex cathedra, dvs. officiellt som påve. Jag trodde på detta och tänkte att om påven, som katolikerna kallar den helige Fadern, är ofelbar i lärofrågor och har sagt att treenighetsläran är sann, så måste det vara så. Men om han inte är ofelbar skulle läran kunna vara falsk. Det är inte underligt att många katoliker anser att den apostoliska successionen är den viktigaste läran, eftersom den avgör om andra katolska läror är sanna eller inte.

Jag pratade med prästen, men han kunde inte besvara mina frågor, så han gick till bokhyllan och tog fram en bok som behandlade apostolisk succession. Jag tog med den hem och läste den, men kom tillbaka med ännu fler frågor. Eftersom prästen inte kunde ge mig några svar sa han till slut: ”Jag kan inte övertyga dig, och du kan inte övertyga mig. ... Jag önskar dig allt gott!” Han ville inte prata mer med mig.

Nu var jag redo att börja studera med Ilse och Elfriede. De lärde mig mycket om vår helige Far i himlen, Jehova Gud. (Joh. 17:11) Det fanns fortfarande ingen församling i trakten, så de båda systrarna höll möten hemma hos en intresserad familj. Det var inte många som kom. Eftersom det inte fanns någon döpt broder som kunde ta ledningen, gick systrarna igenom det mesta av materialet genom att samtala om det. Då och då kom det någon broder på besök och höll ett föredrag i en hyrd lokal.

JAG BÖRJAR I TJÄNSTEN

Ilse och Elfriede började studera med mig i oktober 1958, och jag döptes tre månader senare i januari 1959. Innan jag blev döpt frågade jag om jag kunde få följa med dem i tjänsten för att se hur predikoarbetet gick till. (Apg. 20:20) När jag hade gjort det en gång frågade jag om jag kunde få ett eget distrikt. Jag fick ta hand om en by, där jag gick själv och predikade från hus till hus. Jag gjorde även återbesök hos dem som var intresserade. Första gången jag samarbetade med en broder var när kretstillsyningsmannen kom och besökte oss.

När jag var klar med min utbildning på hotellskolan 1960 flyttade jag tillbaka till min hemstad för att se om jag kunde hjälpa mina släktingar att lära känna Bibelns sanning. Tyvärr har ingen av dem kommit med i sanningen än, men några visar lite intresse.

ETT LIV I HELTIDSTJÄNSTEN

I 20-årsåldern.

1961 lästes det upp ett brev i församlingarna där avdelningskontoret uppmuntrade till pionjärtjänst. Jag var ogift och vid god hälsa, så jag såg inget som hindrade mig från att börja som pionjär. Men jag tänkte att jag skulle jobba några månader först så att jag fick råd att köpa en bil som jag kunde använda i pionjärtjänsten. När jag frågade kretstillsyningsmannen, Kurt Kuhn, vad han tyckte, sa han: ”Behövde Jesus och apostlarna någon bil för att kunna vara i heltidstjänsten?” Det avgjorde saken! Jag bestämde mig för att börja som pionjär så snart som möjligt. Men eftersom jag arbetade 72 timmar i veckan på en hotellrestaurang behövde jag göra vissa förändringar.

Jag bad min chef om att få arbeta 60 timmar i stället. Han gick med på det och gav mig samma lön. Lite senare frågade jag om jag kunde få gå ner till 48 timmar i veckan. Han gick med på det också och sänkte inte min lön. Därefter bad jag att få arbeta 36 timmar i veckan, eller 6 timmar 6 dagar i veckan, och han beviljade även det. Överraskande nog fick jag fortfarande samma lön! Min chef ville tydligen inte att jag skulle sluta. Det schemat gjorde att jag kunde börja som reguljär pionjär. På den tiden var timkravet 100 timmar i månaden.

Fyra månader senare förordnades jag som specialpionjär och församlingstjänare i en liten församling i Spittal an der Drau, en stad i delstaten Kärnten. Då var timkravet för specialpionjärer 150 timmar i månaden. Jag hade ingen pionjärkamrat, men jag uppskattade det stöd jag fick av en syster som hette Gertrude Lobner. Hon var dessutom biträdande församlingstjänare. *

NYA UPPDRAG I SNABB TAKT

1963 fick jag börja som kretstillsyningsman. Ibland reste jag med tåg från församling till församling, släpandes på tunga resväskor. De flesta bröder hade ingen bil, så det fanns ingen som kunde hämta mig på stationen. För att inte verka märkvärdig undvek jag att ta taxi hem till de vänner jag skulle bo hos och promenerade i stället.

1965 blev jag inbjuden till Gileadskolans 41:a klass. Många av mina klasskamrater var ogifta, precis som jag. Jag blev överraskad när jag blev förordnad tillbaka till kretstjänsten i Österrike för att fortsätta i kretstjänsten. Men innan jag lämnade USA fick jag följa med en kretstillsyningsman, Anthony Conte, i fyra veckor. Det var mycket trevligt att tjäna tillsammans med honom. Han var en omtänksam broder som tyckte mycket om tjänsten och hade lätt att få kontakt med människor. Vi reste tillsammans i området kring Cornwall, norr om New York.

Vår bröllopsdag.

När jag kom tillbaka till Österrike började jag resa i en krets där jag träffade en söt ogift syster som hette Tove Merete. Hennes familj hade varit med i sanningen sedan hon var fem år. När vänner frågar hur vi träffades brukar vi skämtsamt säga att det var avdelningskontoret som ordnade med den saken. Vi gifte oss ett år senare, i april 1967, och fick fortsätta i resetjänsten tillsammans.

Året därpå förstod jag att Jehova hade visat mig oförtjänt omtanke och adopterat mig som en andlig son. Då fick jag ett särskilt förhållande till min himmelske Far och till alla dem som enligt Romarna 8:15 ropar: ”Abba, Fader!”

Merete och jag fortsatte i krets- och områdestjänsten fram till 1976. På vintrarna fick vi ibland sova i rum utan uppvärmning där temperaturen kröp ner under nollan. En gång vaknade vi och upptäckte att den översta delen av filten hade stelnat och blivit vit av vår frusna andedräkt. Då bestämde vi oss för att skaffa ett litet elektriskt element som vi kunde ta med oss för att klara nätterna. På en del ställen fick vi gå i snön till ett dragigt utedass om vi vaknade på natten. Vi hade inte heller någon lägenhet som vi kunde åka till, så på måndagarna stannade vi oftast kvar där vi hade bott under veckan. Sedan reste vi vidare till nästa församling på tisdagsmorgonen.

Jag är tacksam för att min kära hustru har varit ett så fint stöd för mig under alla år. Hon älskar verkligen predikoarbetet, och jag har aldrig någonsin behövt övertala henne att gå ut i tjänsten. Hon älskar också vännerna och bryr sig mycket om andra. Det har varit till stor hjälp för mig.

1976 blev vi inbjudna till Betel i Wien, och jag blev medlem av avdelningskontorets kommitté. På den tiden hade avdelningskontoret i Österrike ansvaret för verket i flera östeuropeiska länder, och man ordnade så att litteraturen smugglades in dit. Den som hade hand om det var Jürgen Rundel, en mycket uppfinningsrik broder. Jag hade privilegiet att samarbeta med honom och fick sedan ansvaret för arbetet med att översätta vår litteratur till tio östeuropeiska språk. Jürgen och hans hustru, Gertrude, fortsätter att tjäna troget och är nu specialpionjärer i Tyskland. 1978 började det österrikiska avdelningskontoret sköta fotosättning och tryckning av tidskrifter på sex språk med hjälp av en liten offsetpress. Vi skötte också om prenumerationsbeställningar från olika länder. Det var Otto Kuglitsch som hade huvudansvaret för den verksamheten. Han och hans hustru, Ingrid, är nu på avdelningskontoret i Tyskland.

I Österrike tog jag del i många olika tjänstegrenar, bland annat gatutjänst.

Vännerna i Östeuropa framställde också litteratur själva med hjälp av dupliceringsapparater eller genom att reproducera material från film. Men de behövde ändå hjälp från andra länder. Jehova skyddade verksamheten, och vi på avdelningskontoret kände starkt för de bröder och systrar som tjänade under svårigheter och förbud i många år.

ETT SÄRSKILT BESÖK I RUMÄNIEN

1989 hade jag privilegiet att få åka till Rumänien tillsammans med broder Theodore Jaracz, som var medlem av den styrande kretsen. Målet var att hjälpa en större grupp bröder och systrar att komma tillbaka till organisationen. De hade av olika anledningar börjat bryta med organisationen 1949 och bildat egna församlingar. Men de fortsatte hela tiden predika och döpa nya medlemmar. De satt även i fängelse för sin kristna neutralitet, precis som bröderna i den organisation som var godkänd av huvudkontoret. Verket var fortfarande förbjudet i Rumänien, så vi träffades i hemlighet hemma hos broder Pamfil Albu tillsammans med fyra andra ledande äldste från utbrytargruppen, samt representanter för den godkända landskommittén. Vi hade också med oss Rolf Kellner, en tolk från Österrike.

Under vår andra kväll övertygade broder Albu sina fyra medäldste om att komma tillbaka till oss när han sa: ”Om vi inte gör det nu, kanske vi aldrig får chansen igen.” Tack vare detta kom omkring 5 000 bröder och systrar tillbaka till organisationen. Vilken seger för Jehova, och vilket nederlag för Satan!

Mot slutet av 1989, innan kommunismen föll i Östeuropa, bad den styrande kretsen min hustru och mig att flytta till huvudkontoret i New York. Det kom som en stor överraskning för oss. Vi började på Betel i Brooklyn i juli 1990. Lite längre fram, 1992, blev jag förordnad som medhjälpare till den styrande kretsens tjänstekommitté, och sedan juli 1994 har jag haft privilegiet att ingå i den styrande kretsen.

JAG TÄNKER TILLBAKA OCH SER FRAMÅT

Min hustru och jag i Brooklyn.

Det är nu länge sedan jag arbetade som servitör på ett hotell. Nu gläds jag över att få hjälpa till med att bereda och dela ut andlig mat till vår internationella brödraskara. (Matt. 24:45–47) När jag tänker tillbaka på mina drygt 50 år i särskild heltidstjänst känner jag stor glädje och uppskattning över att Jehova har välsignat vårt världsvida brödraskap. Jag älskar att vara med vid internationella sammankomster, där vi lär oss mer om vår himmelske Far, Jehova, och sanningen i Bibeln.

Min bön är att miljontals fler ska studera Bibeln, ta emot sanningen och börja tjäna Jehova tillsammans med vårt världsvida kristna brödraskap. (1 Petr. 2:17; noten) Jag ser också fram emot att betrakta uppståndelsen från himlen och så äntligen få se min jordiske far. Jag hoppas att han, min mamma och mina kära släktingar kommer att vilja tillbe Jehova i paradiset.

Jag ser fram emot att betrakta uppståndelsen från himlen och äntligen få se min jordiske far.

^ § 15 Deras levnadsskildring finns i Vakttornet för 15 februari 1980.

^ § 27 I stället för en församlingstjänare och en biträdande församlingstjänare har varje äldstekrets numera en samordnare och en sekreterare.