1. Hur kände Paulus för dem som arbetade hårt i tjänsten?

PAULUS tänkte på dem som arbetade hårt med att sprida de goda nyheterna. Han skrev: ”Vi ... har [ständigt] i minnet ert trogna arbete och er kärleksfulla möda och er uthållighet på grund av ert hopp som står till vår Herre Jesus Kristus inför vår Gud och Fader.” (1 Thess. 1:3) De här orden speglar också hur Jehova känner det. Han uppskattar verkligen det vi gör för honom, oavsett om det är mycket eller lite vi kan göra. (Hebr. 6:10)

2. Vad ska vi gå igenom i den här artikeln?

² Det är många, både i forntid och i nutid, som har gjort stora uppoffringar för att kunna tjäna Jehova på heltid. Vi ska nu se närmare på några under det första århundradet som gjorde det. Och vi ska också få veta mer om vad heltidstjänare i vår tid gör och hur vi kan hjälpa dem.

3, 4. a) Vilka former av heltidstjänst fanns under det första århundradet? b) Vilken hjälp fick heltidstjänare på den tiden av sina medkristna?

³ Strax efter sitt dop påbörjade Jesus ett predikoarbete som skulle nå ut till hela världen. (Luk. 3:21–23; 4:14, 15, 43)  Efter hans död tog apostlarna ledningen i det arbetet och utvidgade det. (Apg. 5:42; 6:7) En del kristna lämnade sina hem för att predika. Filippus, till exempel, gick igenom olika delar av Palestina. (Apg. 8:5, 40; 21:8) Paulus och andra missionärer reste till länder ännu längre bort. (Apg. 13:2–4; 14:26; 2 Kor. 1:19) Andra, som Markus, Lukas och Silvanus (Silas), skrev böcker i Bibeln eller var sekreterare till bibelskribenter. (1 Petr. 5:12) Och tillsammans med de här bröderna arbetade också många systrar. (Apg. 18:26; Rom. 16:1, 2) I de kristna grekiska skrifterna kan vi läsa om deras intressanta erfarenheter. Och det är inte bara spännande läsning, utan det visar också att Jehova sätter värde på sina tjänare och tar hand om dem.

⁴ Hur kunde dessa heltidstjänare klara sig ekonomiskt? De väntade sig inte att deras medkristna skulle försörja dem. (1 Kor. 9:11–15) De arbetade vissa perioder, men de tog också emot hjälp. Ibland blev de bjudna på mat och logi eller fick hjälp på andra sätt. Både enskilda individer och hela församlingar ville gärna hjälpa till. (Läs Apostlagärningarna 16:14, 15; Filipperna 4:15–18.)

5. Vad tyckte ett gift par om sitt liv i heltidstjänsten?

⁵ Även i dag har många valt att satsa på heltidstjänsten. (Se rutan ” Olika former av heltidstjänst”.) Vad tycker de om sitt val? Om du frågar dem får du säkert uppmuntrande svar. Vi kan ta ett exempel. En broder som har varit pionjär, specialpionjär, missionär och betelit i ett annat land säger om sitt beslut att börja i heltidstjänsten: ”Jag hade inte kunnat göra ett bättre val. När jag var 18 hade jag svårt att bestämma mig för om jag skulle satsa på universitetsutbildning, heltidsjobb eller pionjärtjänst. Erfarenheten har lärt mig att Jehova aldrig glömmer de uppoffringar man gör för att kunna vara i heltidstjänsten. Jag är så tacksam mot Jehova för att jag har kunnat använda mina förmågor på sätt som aldrig varit möjliga om jag satsat på en karriär i världen.” Hans fru säger: ”Varje uppdrag har hjälpt mig att utvecklas. Det är så många gånger som vi känt att Jehova har beskyddat och väglett oss. Vi skulle aldrig fått uppleva det på samma sätt om vi hade stannat kvar i vår egen lilla trygghetszon. Det går inte en dag utan att jag tackar Jehova för vårt liv i heltidstjänsten.” Skulle du också vilja ha ett sådant liv?

6. Hur känner Jehova för vår tjänst?

⁶ En del har naturligtvis en livssituation som gör att de inte kan vara i heltidstjänsten just nu. Men de gör allt de kan för Jehova, och vi kan vara övertygade om att det betyder mycket för honom. Tänk till exempel på Paulus ord i Filemon 1–3, där han sänder hälsningar till alla i församlingen i Kolossai och nämner en del av dem vid namn. (Läs.) Paulus uppskattade deras hårda arbete, och det gjorde även Jehova. Det du gör i tjänsten är också värdefullt för honom. Men hur kan man stötta dem som just nu har möjlighet att vara i heltidstjänsten?

7, 8. Vad gör pionjärerna, och hur kan andra i församlingen underlätta för dem?

⁷ Våra pionjärer i dag är precis som sina föregångare i det första århundradet en stor källa till uppmuntran för församlingen. Många går i tjänsten  ungefär 70 timmar i månaden. Hur kan vi stötta dem?

⁸ En pionjärsyster som heter Shari sa så här: ”Pionjärer kan verka så starka, de är ju ute i tjänsten varenda dag. Men de behöver också uppmuntran.” (Rom. 1:11, 12) En annan syster, som själv var pionjär i många år, sa om pionjärerna i sin församling: ”De arbetar hårt och utan att ge upp. De uppskattar om andra erbjuder sig att använda sin bil i tjänsten ibland, bjuder hem dem på mat, ger dem lite bensinpengar eller en extra slant. Det visar att man bryr sig om dem.”

9, 10. Vad har en del gjort för att hjälpa pionjärerna i sin församling?

⁹ Ett annat sätt att hjälpa pionjärerna är att samarbeta med dem i tjänsten. En pionjär som heter Bobbi sa: ”Vi behöver mer samarbete på vardagarna.” Hennes pionjärkompis i samma församling tillade: ”Det är jättesvårt att få någon att gå med på eftermiddagarna.” En syster som nu arbetar på Betel i Brooklyn berättar om vilken hjälp hon fick när hon var pionjär: ”Det var en syster med bil som sa till mig: ’Om du inte har något samarbete kan du bara ringa så ställer jag upp.’ Det räddade faktiskt min pionjärtjänst.” Och Shari säger: ”Pionjärer som inte har familj är ofta ensamma efter tjänsten. Du kanske kan bjuda hem dem ibland så att de kan vara med på er andliga familjekväll. Om de får vara med på lite annat också kan det hjälpa dem att hålla ut.”

¹⁰ En syster som varit i heltidstjänsten i nästan 50 år kommer ihåg vilket stöd hon och andra ogifta systrar fick: ”Äldstebröderna brukade komma och hälsa på oss då och då. De frågade hur vi mådde, hur det fungerade med jobb och om det var något som oroade oss. De var verkligen intresserade av hur vi hade det. De kom hem till vår lägenhet så att de kunde se om vi behövde något.” Sådana äldste liknar Onesiforos. Han hade en familj att ta hand om men kunde ändå vara till stor hjälp för Paulus. (2 Tim. 1:18)

11. Vad gör specialpionjärerna?

 ¹¹ I en del församlingar finns det också specialpionjärer. Många av dem går omkring 130 timmar i tjänsten varje månad, och de är också engagerade på många andra sätt i församlingen. Därför jobbar de lite eller kanske inte alls. Avdelningskontoret ger dem ett litet bidrag varje månad, så att de kan koncentrera sig på tjänsten.

12. Hur kan äldste och andra stötta specialpionjärerna?

¹² Vad kan vi göra för att stötta specialpionjärerna? En äldstebroder på ett avdelningskontor som har kontakt med många av dem säger: ”Äldstebröderna måste prata med dem, höra hur deras situation är och sedan avgöra hur de kan underlätta för dem. En del tar för givet att allt är ordnat för specialpionjärerna bara för att de får ett bidrag, men vännerna kan göra mycket för att hjälpa dem.” Och precis som de reguljära pionjärerna så uppskattar specialpionjärerna att få samarbete i tjänsten. Skulle du kunna samarbeta med dem?

13, 14. a) Vad måste vi komma ihåg om dem som är i kretstjänsten? b) Vad kan vi göra för att visa att vi uppskattar dem?

¹³ Kretstillsyningsmännen och deras fruar är erfarna bröder och systrar som är andligt starka och ger av sig själva. Men vi får aldrig glömma att även de behöver samarbete i tjänsten och uppmuntran. Varför inte bjuda med dem när ni ska göra något trevligt eller intressant? Och om de skulle bli sjuka eller måste få vård kan de behöva särskilt stöd. Vi kan tänka oss att Lukas, ”den älskade läkaren” som skrev Apostlagärningarna, säkert tog väl hand om Paulus och dem som reste med honom. (Kol. 4:14; Apg. 20:5–21:18)

¹⁴ De som är i resetjänsten behöver precis som alla andra ha nära vänner. En kretstillsyningsman skrev: ”Mina vänner verkar veta när jag behöver uppmuntran. De vet precis vilka frågor de ska ställa för att jag ska berätta vad jag går och tänker på. Bara det att de lyssnar är till stor hjälp.” Kretstillsyningsmännen och deras fruar uppskattar verkligen när bröder och systrar är uppriktigt intresserade av dem och vill vara deras vänner.

15, 16. Varför är arbetet på Betel och på sammankomsthallar viktigt, och hur kan vi stötta dem som arbetar där?

¹⁵ De som arbetar på Betel och sammankomsthallar utför ett viktigt arbete till stöd för predikoverket. Finns det beteliter i din församling eller i din krets? Hur kan du visa att du tänker på dem?

¹⁶ Nya beteliter kanske saknar sin familj och sina vänner, och de kan känna sig ensamma. De blir därför glada när andra på Betel eller i församlingen försöker bli deras vänner. (Mark. 10:29, 30) För det mesta kan beteliter vara med vid församlingens möten och gå i tjänsten varje vecka. Men då och då kan de få extra uppgifter. Det är bra om vännerna visar förståelse för det och sätter värde på det beteliterna gör. (Läs 1 Thessalonikerna 2:9.)

17, 18. Nämn några uppgifter som heltidstjänare i utlandstjänst kan ha.

¹⁷ De som tackar ja till ett uppdrag i ett annat land måste vänja sig vid att maten, språket och kulturen är annorlunda. Vilka uppgifter kan heltidstjänare i utlandstjänst ha?

 ¹⁸ En del är missionärer och använder större delen av sin tid i tjänsten. Den särskilda utbildning de fått blir på så sätt till nytta för många andra. Avdelningskontoret ordnar med en enkel bostad och ett litet ekonomiskt bidrag för mat och hushållsutgifter. Andra förordnas till avdelningskontor eller till att bygga betelanläggningar, översättningskontor, sammankomsthallar eller Rikets salar. De får mat och logi och en del annan service. Precis som beteliterna går de också regelbundet på möten och i tjänsten tillsammans med en församling på platsen. De är till uppmuntran för många bröder och systrar.

19. Hur kan du hjälpa heltidstjänare som kommit för att hjälpa till där du bor?

¹⁹ Hur kan du visa att du bryr dig om heltidstjänare som kommit för att hjälpa till där du bor? Tänk på att de kanske inte är vana vid den mat som du tycker om. När du bjuder hem dem kanske du kan fråga om de vill pröva något nytt och om det är något som de helst undviker. Visa omtanke och tålamod när de försöker lära sig språket och kulturen. Det kan ta lite tid innan de förstår allt du säger, men de vill verkligen lära sig!

20. Hur kan vi stötta heltidstjänare och deras föräldrar?

²⁰ Heltidstjänare som bor långt hemifrån kanske måste bestämma hur de ska kunna hjälpa sina åldrande föräldrar på bästa sätt. Om föräldrarna är med i sanningen är det förmodligen deras högsta önskan att barnen ska kunna stanna kvar på sitt distrikt. (3 Joh. 4) De som är i heltidstjänsten gör självklart allt de kan för att föräldrarna ska få den omvårdnad de behöver och besöker dem så ofta som det är möjligt. Men de som bor i närheten av föräldrarna kan också erbjuda sig att hjälpa till om det behövs. Vi får inte glömma att heltidstjänare är upptagna i det allra viktigaste arbete som finns i vår tid. (Matt. 28:19, 20) Skulle du eller din församling kunna ställa upp och hjälpa deras föräldrar?

21. Hur känner heltidstjänare för den uppmuntran de får?

²¹ Många människor jobbar hårt för att de ska kunna få det bra ekonomiskt. Men de som väljer heltidstjänsten jobbar hårt för att kunna ge. De ger sitt bästa till Jehova och hjälper andra människor. Så oavsett om du kan göra mycket eller lite för att stötta dem är det uppskattat. En syster i heltidstjänsten som flyttat till ett annat land sa: ”Bara några rader av uppskattning visar att någon tänkt på mig och tycker att det jag gör är bra.”

22. Hur känner du för heltidstjänsten?

²² De som är i heltidstjänsten har valt ett liv som verkligen är spännande och givande. Det är det bästa liv man kan ha i dag! I heltidstjänsten utvecklar man egenskaper som behövs både nu och i den nya världen. Och snart, under Guds rikes styre, kommer alla att ha uppgifter som är trevliga och meningsfulla. Visst vill vi alla fortsätta att tänka på heltidstjänarnas ”trogna arbete” och ”kärleksfulla möda”. (1 Thess. 1:3)