I Jeremia 31:15 står det: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’I Rama hörs en röst, veklagan och bitter gråt; Rakel gråter över sina söner. Hon har vägrat att låta trösta sig över sina söner, eftersom de inte längre är till.’”

Men Rakel dog före sina två söner. Så det skulle kunna verka som att det Jeremia skrev 1 000 år efter Rakels död är felaktigt.

Rakels äldste son var Josef. (1 Mos. 30:22–24) Längre fram födde hon en till son, som fick heta Benjamin. Men i samband med förlossningen dog Rakel. Därför kan man undra: Varför står det i Jeremia 31:15 att hon gråter ”över sina söner, eftersom de inte längre är till”?

Det är intressant att den äldste sonen, Josef, fick två söner som hette Manasse och Efraim. (1 Mos. 41:50–52; 48:13–20) Med tiden blev Efraims stam den mäktigaste i det norra riket, Israel, och ibland användes namnet Efraim till och med som ett samlingsnamn för alla de tio stammarna. Den stam som utgick från Rakels yngste son, Benjamin, blev en del av det södra riket, Juda. Så på sätt och vis kan Rakel användas som en symbol för alla mammor i det norra och södra riket.

När Jeremia skrev sin bok hade det norra tiostammarsriket redan erövrats av assyrierna, och många av invånarna hade tagits till fånga. Men en del av Efraims avkomlingar kan ha flytt till Judas område. År 607 f.v.t. besegrade babylonierna det södra tvåstammarsriket, Juda, och tog fångar. Det verkar som att många av dem fördes till staden Rama, som låg åtta kilometer norr om Jerusalem. (Jer. 40:1) Några av fångarna kan till och med ha blivit avrättade i Benjamins område, där Rakel låg begravd. (1 Sam. 10:2) Så att Rakel gråter över sina söner kan antingen handla om att hon bildligt talat sörjer alla benjaminiter som dödats eller bara de som blev avrättade i Rama. En annan möjlighet är att det syftar på att alla mammor bland Guds folk grät för att Israels befolkning dödades eller togs till fånga.

Hur som helst är Jeremias uttalande om att Rakel gråter över sina söner profetiskt och uppfylldes flera hundra år senare när Jesus var liten. Kung Herodes befallde att alla pojkar upp till två års ålder i Betlehem skulle dödas. Man kan föreställa sig hur hjärtskärande det måste ha varit att höra mammorna gråta över sina döda söner. Det var som om ljudet av deras sorg kunde höras ända från Betlehem, söder om Jerusalem, till Rama som låg norr om staden. (Matt. 2:16–18)

Att Rakel ”gråter över sina söner” är alltså ett passande uttryck för att beskriva sorgen hos alla mammor i Israel och Juda som berövades sina barn, både på Jeremias och Jesus tid. Naturligtvis ska de som dog och hamnade i ”fiendens land” få vända tillbaka när de döda väcks till liv igen. (Jer. 31:16; 1 Kor. 15:26)