I Vakttornet för 15 augusti 1952 definierades begreppen ”förebild” och ”motbild” på följande sätt: ”En förebild är en bild eller framställning av någonting som skall komma att inträffa någon gång i framtiden. Motbilden är det tings verklighet som förebilden framställer. Förebilden kan med rätta kallas en skugga, motbilden verkligheten.”

För många år sedan sades det i vår litteratur att sådana trogna män och kvinnor som Debora, Elihu, Jefta, Job, Rahab, Rebecka och många andra var förebilder, eller skuggbilder, antingen till de smorda eller till den ”stora skaran”. (Upp. 7:9) Man trodde till exempel att Jefta, Job och Rebecka representerade de smorda, medan Debora och Rahab förebildade den ”stora skaran”. Men på senare år har vi inte gjort sådana jämförelser. Varför inte det?

I Bibeln framkommer det tydligt att en del personer var förebilder till någonting större. I Galaterna 4:21–31 nämnde aposteln Paulus ”ett symboliskt drama” som inbegrep två kvinnor. Hagar, Abrahams tjänarinna, representerade eller motsvarade den bokstavliga nationen Israel, som var knuten till Jehova genom lagförbundet. Sara, ”den fria kvinnan”, symboliserade Guds hustru, den himmelska delen av hans organisation. Och i sitt brev till hebréerna gjorde Paulus en koppling mellan kungen och prästen Melkisedek och Jesus och nämnde vissa likheter mellan de två. (Hebr. 6:20; 7:1–3) Paulus jämförde också Jesaja och hans söner med Jesus och hans smorda efterföljare. (Hebr. 2:13, 14) Paulus skrev under inspiration, och därför behöver vi inte ifrågasätta de här jämförelserna.

Men även de gånger Bibeln visar att en person är en förebild till någon annan, bör vi inte dra slutsatsen att varenda detalj eller händelse i den personens liv är en bild av någonting större.  Paulus sa till exempel att Melkisedek var en förebild till Jesus, men han nämnde ingenting om det tillfälle då Melkisedek kom ut med bröd och vin till Abraham sedan Abraham besegrat fyra kungar. Det finns alltså inget bibliskt skäl till att leta efter någon dold innebörd i den händelsen. (1 Mos. 14:1, 18)

Vissa författare som levde under århundradena efter Jesus död gick i en fälla: de såg förebilder i allt. I The International Standard Bible Encyclopaedia beskrivs Origenes, Ambrosius och Hieronymus läror, och det sägs: ”De letade efter förebilder, och fann dem naturligtvis, i varenda liten händelse och detalj som finns nedtecknad i Skrifterna, hur obetydlig den än var. Även den mest vardagliga och triviala omständighet troddes innehålla en dold sanning ..., till och med antalet fiskar som lärjungarna fångade samma natt som den uppväckte Frälsaren visade sig för dem – tänk så mycket en del har försökt läsa in i det talet, 153!”

Augustinus av Hippo kommenterade utförligt skildringen av hur Jesus gav mat åt 5 000 män med hjälp av fem kornbröd och två fiskar. Eftersom korn ansågs vara av lägre kvalitet än vete, drog Augustinus slutsatsen att de fem bröden måste representera de fem Moseböckerna (det underlägsna kornet skulle alltså vara en bild av Gamla testamentets påstådda underlägsenhet). Han förklarade också att de två fiskarna representerade en kung och en präst. En annan bibelkännare som var förtjust i att leta efter förebilder och motbilder hävdade att Jakobs köp av Esaus förstfödslorätt för en röd linsrätt förebildade att Jesus köpte möjligheten till ett himmelskt hopp för mänskligheten med sitt röda blod.

Om du tycker att sådana tolkningar verkar långsökta kan du säkert förstå problematiken. Vi människor kan inte avgöra vilka skildringar i Bibeln som är skuggbilder av sådant som ska komma och vilka som inte är det. Vad är det därför klokt att göra? När Bibeln lär att en person, en händelse eller ett visst föremål representerar någonting större så accepterar vi det. Men vi försöker inte hitta förebilder och motbilder i bibliska personer eller händelser om det inte finns någon tydlig grund för det i Bibeln.

Vilken nytta har vi då av de händelser och exempel som finns i Bibeln? I Romarna 15:4 kan vi läsa aposteln Paulus ord: ”Allt som skrivits förr, det har skrivits till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna skall ha hopp.” Paulus sa att hans smorda medkristna under det första århundradet kunde lära sig mycket av det som stod i Skrifterna. Men sedan dess har alla kristna haft nytta av det ”som skrivits förr”, oavsett om de tillhört de smorda eller de ”andra fåren” och oavsett om de levt i ”de sista dagarna” eller inte. (Joh. 10:16; 2 Tim. 3:1)

Så i stället för att tänka att de flesta av dessa skildringar bara är tillämpliga på en viss grupp kristna, antingen på de smorda eller på den ”stora skaran”, och enbart på en viss tidsperiod, kan alla Guds tjänare ha stor nytta av de här skildringarna. Vi behöver till exempel inte begränsa tillämpningen av Jobs bok till de svårigheter som de smorda fick uthärda under första världskriget. Många bland Guds folk, både män och kvinnor och både smorda och sådana som tillhör den ”stora skaran”, har gått igenom svåra perioder precis som Job och har ”sett det slutresultat Jehova gav, att Jehova är mycket ömsint och barmhärtig”. (Jak. 5:11)

I våra församlingar i dag kan vi se äldre kvinnor som är lojala som Debora, fina unga äldstebröder som är förståndiga som Elihu, pionjärer som är modiga och självuppoffrande som Jefta och trogna män och kvinnor som är tålmodiga som Job. Vi är verkligen tacksamma för att Jehova har bevarat det ”som skrivits förr” så att vi ”genom trösten från Skrifterna skall ha hopp”.

Det här är alltså skälen till att vi på senare år har lyft fram lärdomarna i de bibliska skildringarna i stället för att försöka hitta förebildliga och motbildliga mönster och uppfyllelser.