BÅDE Gwen och jag började lära oss dansa som femåringar. Då hade vi inte träffats än, men när vi växte upp bestämde vi oss på var sitt håll för att bli balettdansare. När vi nästan hade nått toppen lämnade vi den karriären. Vad fick oss att fatta ett sådant beslut?

David: Jag föddes 1945 i grevskapet Shropshire i England. Mina föräldrar hade en gård ute på landsbygden. Efter skolan brukade jag mata hönsen och plocka in äggen, och jag tog också hand om korna och fåren. På loven hjälpte jag till med skörden, och ibland fick jag köra våra traktorer.

Men ett annat intresse började också växa fram. Pappa hade märkt att jag redan som liten ville dansa så fort jag hörde musik. Så när jag var fem år tyckte han att mamma skulle ta med mig till en dansskola i trakten för att jag skulle få lära mig att steppa. Läraren trodde att jag hade förutsättningar att bli balettdansare, så jag fick börja lära mig balett också. När jag var 15 vann jag ett stipendium till den ansedda Royal Ballet School i London. Där träffade jag Gwen, och vi parades ihop som danspartners.

Gwen: Jag föddes i storstaden London 1944. Som barn hade jag en stark tro på Gud. Jag försökte läsa Bibeln, men jag tyckte den var svår att förstå. Tidigare, när jag var fem, hade jag börjat ta danslektioner. Sex år senare vann jag en tävling med deltagare från hela Storbritannien, och första pris var en plats i juniorgruppen vid Royal Ballet School. Skolan låg i White Lodge, en imponerande byggnad i georgiansk stil som ligger i Richmond Park i utkanten av London. Där fick jag balettskolning av högt ansedda lärare parallellt med den vanliga skolgången. När jag var 16 kom jag in på yrkesdansarutbildningen vid Royal Ballet School i centrala London, och det var där jag träffade David. Efter några månader uppträdde vi tillsammans i operaföreställningar på Royal Opera House i Covent Garden i London.

David: Ja, precis som Gwen säger så fick vi dansa på det berömda Royal Opera House, och det gjorde vi tillsammans med London Festival Ballet (numera English National Ballet). En av koreograferna vid nationalbaletten grundade ett internationellt kompani i Wuppertal i Tyskland, och vi blev de två dansare han tog med sig. Vi fick dansa på operahus över hela världen och uppträdde med sådana kända dansare som Dame Margot Fonteyn och Rudolf Nurejev. Det här konkurrensinriktade livet gjorde oss väldigt självupptagna, och vi gick helt upp i karriären.

 Gwen: Hela jag var bara dans, inifrån och ända ut i fingerspetsarna. Och både David och jag ville nå den absoluta toppen. Jag hade så klart inget emot att skriva autografer, ta emot blommor och höra publikens jubel. Men många i den här miljön levde väldigt omoraliskt och rökte och drack, och precis som många andra inom teatervärlden litade jag på mina lyckoamuletter.

David: Efter många år som professionell dansare började jag tröttna på att leva i kappsäck. Eftersom jag hade växt upp på en gård började jag längta efter ett enklare liv ute på landet. Så 1967 slutade jag med dansen och började jobba på en stor gård inte långt ifrån mina föräldrars gård, och jag hyrde ett litet hus av bonden som jag jobbade för. Sedan ringde jag upp Gwen och friade till henne. Hon hade blivit befordrad till solistdansare och hade karriären mer eller mindre utstakad, så hon hade ett svårt beslut att fatta. Men hon sa ja till mitt frieri och kastades in i ett liv hon knappt visste någonting om.

Gwen: Ja, det var svårt att anpassa sig till allt det nya. Att mjölka kor och mata grisar och höns i ur och skur var inte precis vad jag var van vid. David gick en nio månader lång kurs vid en lantbrukshögskola för att lära sig nya metoder, och jag kände mig ensam och övergiven på dagarna. Vid det här laget hade vi också fått vår första dotter, Gilly. David föreslog att jag skulle ta körkort, och en dag när jag åkte till en grannby träffade jag Gael, som jag kände igen eftersom hon hade jobbat i en affär i trakten.

Gael bjöd hem mig på en kopp te. Vi visade våra bröllopsfoton för varandra, och på hennes foto såg man en grupp människor utanför en byggnad som kallades Rikets sal. Jag frågade henne vad det var för slags kyrka. Hon berättade då att hon och hennes man var Jehovas vittnen. Det gjorde mig glad, för jag visste att en av mina fastrar var ett vittne. Men jag kom också ihåg att pappa hade blivit rasande på henne och kastat hennes litteratur i soporna. För mig var det ett mysterium hur pappa, som var så vänlig i vanliga fall, kunde bli så arg på någon som var så snäll.

Nu fick jag äntligen chansen att ta reda på hur det som min faster trodde på skilde sig från det som lärdes ut i kyrkorna. Gael visade mig vad Bibeln egentligen lär. Jag blev helt förundrad när jag fick veta att många läror, som treenighetsläran och  läran om själens odödlighet, inte stämmer med Bibeln. (Pred. 9:5, 10; Joh. 14:28; 17:3) Jag fick också se Guds namn, Jehova, i Bibeln för första gången. (2 Mos. 6:3)

David: Gwen berättade vad hon fick lära sig. Jag kom ihåg att pappa brukade säga till mig när jag var liten att jag skulle läsa ”den goda boken”. Så Gwen och jag började studera Bibeln med Gael och hennes man, Derrick. Efter ett halvår flyttade vi till Oswestry, som också ligger i Shropshire, eftersom vi fick möjlighet att arrendera en egen liten gård. Där fortsatte ett annat vittne, Deirdre, tålmodigt att studera med oss. Till att börja med gjorde vi inte så stora framsteg, eftersom boskapen tog nästan all vår tid. Men så småningom började sanningen slå rot i våra hjärtan.

Gwen: Något som jag verkligen fick kämpa med var att jag var så vidskeplig. Men Jesaja 65:11 hjälpte mig att förstå hur Jehova ser på dem som ”dukar bord åt guden Lyckan”. Det dröjde innan jag kunde göra mig av med alla lyckoamuletter och talismaner, och det krävdes många böner. Jag insåg också att ”var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd”, och det fick mig att förstå hur Jehova vill att vi människor ska vara. (Matt. 23:12) Jag ville tjäna den Gud som bryr sig så mycket om oss att han gav sin älskade son som en lösen för oss. Och nu hade vi en dotter till, och det var underbart att få veta att vår familj skulle kunna få leva för evigt i ett paradis här på jorden.

David: När jag insåg att Bibelns profetior verkligen uppfylls i minsta detalj, som de i Matteus kapitel 24 och i Daniels bok, förstod jag att det här var sanningen. Jag förstod också att det inte finns något i den här världen som går upp mot att ha ett nära förhållande till Jehova. Så med tiden blev jag mindre karriärsinriktad. Jag förstod att min fru och mina barn var lika viktiga som jag. Filipperna 2:4 fick mig att inse att jag inte skulle låta allt kretsa kring mig själv och min dröm om en större gård. I stället skulle tjänsten för Jehova komma på första plats. Jag slutade också röka. Men att komma i väg till mötena på lördagskvällarna var inte det lättaste. Dels hade vi en mil att åka, och dels skulle korna mjölkas då. Men Gwen var ett fantastiskt stöd, och med gemensamma krafter missade vi aldrig ett möte, och vi missade heller aldrig att komma ut i tjänsten med flickorna på söndagsmorgnarna – efter mjölkningen.

Våra släktingar gillade inte den här förändringen. Gwens pappa vägrade prata med henne i sex år. Och även mina föräldrar försökte få oss att sluta umgås med vittnena.

Gwen: Jehova hjälpte oss igenom de här svårigheterna. Med tiden blev bröderna och systrarna i  Oswestryförsamlingen som en ny familj, och de stöttade och hjälpte oss när vi hade det kämpigt. (Luk. 18:29, 30) Vi överlämnade oss åt Jehova och blev döpta 1972. Jag ville göra allt jag kunde för att hjälpa så många som möjligt att lära känna sanningen, så jag började som pionjär.

David: Att ta hand om gården under de här åren var fysiskt ansträngande, men när det gällde sanningen försökte vi ändå vara goda föredömen för våra barn. På grund av statliga nedskärningar blev vi med tiden tvungna att lämna gården. Där stod vi – utan hem och utan jobb och med en tredje dotter som bara var ett år. Så vi bad till Jehova om hjälp och vägledning. Vi bestämde oss för att dra nytta av våra talanger och öppnade en dansstudio för att försörja familjen. Vi var noga med att alltid låta sanningen komma först, och det fick goda resultat. Till vår stora glädje började alla våra tre döttrar som pionjärer efter skolan. Gwen var också pionjär, så hon kunde hela tiden vara ett stöd för dem.

När våra två äldsta döttrar, Gilly och Denise, hade gift sig stängde vi vår dansstudio. Vi skrev till avdelningskontoret och frågade var vi kunde hjälpa till. De föreslog några församlingar i sydöstra England. Vi hade bara vår yngsta dotter, Debbie, hemma då, så jag började också som pionjär. Fem år senare blev vi tillfrågade om vi kunde hjälpa till längre norrut. När Debbie hade gift sig fick vi under en tioårsperiod hjälpa till på internationella byggprojekt i Zimbabwe, Moldavien, Ungern och Elfenbenskusten. Sedan återvände vi till England för att hjälpa till vid olika byggprojekt på Betel i London. Med tanke på min bakgrund blev jag ombedd att hjälpa till på den lantgård som Betel hade då. För närvarande är vi pionjärer i nordvästra England.

Gwen: När vi var unga levde vi för dansen. Våra känslor för baletten var starka men ändå övergående. Men att leva för Jehova har gett oss en glädje som är både djup och bestående. Vi är fortfarande partners, men nu samarbetar vi i stället i pionjärtjänsten. Vi har fått hjälpa många att lära sig dyrbara, livräddande sanningar, och det har gett oss en enorm glädje. Att få sådana ”rekommendationsbrev” är långt bättre än att bli berömd i den här världen. (2 Kor. 3:1, 2) Om vi inte hade hittat sanningen skulle vi nu bara ha haft kvar minnen och gamla foton och teaterprogram från vår tidigare karriär.

David: Att vi har satt tjänsten för Jehova främst har betytt oerhört mycket. Personligen vet jag att det har hjälpt mig att bli en bättre make och pappa. I Bibeln kan vi läsa om att Mirjam, kung David och andra visade sin glädje genom att dansa. Och som så många andra längtar Gwen och jag efter att få dansa av glädje i Jehovas nya värld. (2 Mos. 15:20; 2 Sam. 6:14)