Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

LEVNADSSKILDRING

Jehovas välsignelse har berikat mitt liv

Jehovas välsignelse har berikat mitt liv

JAG föddes 1927 i Wakaw, en småstad i den kanadensiska provinsen Saskatchewan. Mamma och pappa hade sju barn – fyra pojkar och tre flickor – så redan från barnsben var jag van vid att ha mycket folk omkring mig.

Vår familj kände av depressionen under 30-talet. Vi hade inte gott ställt, men vi hade i alla fall mat på bordet. Vi hade några höns och en ko, så det fanns alltid ägg, mjölk, grädde, ost och smör hemma. Som ni förstår fick alla i familjen hjälpa till på gården.

Jag har många fina minnen från den tiden. Bland annat minns jag hur doften av äpplen kunde fylla ett helt rum. När pappa åkte in till stan på hösten för att sälja varor från gården brukade han nämligen komma hem med en låda nyplockade äpplen. Så mumsigt det var att få sätta tänderna i ett saftigt äpple varje dag!

VÅR FAMILJ FÅR SANNINGEN

Jag var sex år gammal när mina föräldrar kom i kontakt med sanningen. Deras äldste son, Johnny, hade dött kort efter födseln. Mina förtvivlade föräldrar hade frågat prästen: ”Var är Johnny?” Prästen sa att eftersom Johnny inte blivit döpt var han inte i himlen utan i limbo. Men han skulle kunna komma till himlen om bara mina föräldrar betalade prästen för att be för honom. Hur skulle du ha känt det i ett sådant läge? Mamma och pappa blev så besvikna att de aldrig gick till prästen igen. Men de kunde ändå inte släppa tanken på var Johnny befann sig.

En dag fick mamma tag på en broschyr som hette Var äro de döda? och som Jehovas vittnen gett ut. Hon läste den på en gång. När pappa kom hem utropade hon: ”Nu vet jag var Johnny finns! Han sover, men en dag ska han vakna.” Pappa läste igenom broschyren från början till slut den kvällen. Mamma och pappa fann tröst i Bibelns ord om att de döda sover och att det längre fram ska bli en uppståndelse. (Pred. 9:5, 10; Apg. 24:15)

Det de fick lära sig förändrade våra liv till det bättre och gjorde oss lättade och lyckliga. De började studera Bibeln med vittnena och gå på mötena som den lilla församlingen i Wakaw höll, där de flesta hade ukrainsk bakgrund. Det dröjde inte länge förrän mamma och pappa själva började predika.

Inom kort flyttade vi till British Columbia, där en församling tog emot oss med öppna armar. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på hur vår familj förberedde sig för söndagens vakttornsstudium. Vi fick alla en djup kärlek till Jehova och till Bibelns sanningar. Jag märkte hur det förbättrade våra liv och hur Jehova välsignade oss.

Det var naturligtvis inte så lätt för oss barn att våga prata om vår tro med andra. Något som ändå hjälpte mig var att min lillasyster Eva och jag ofta förberedde oss för månadens presentation och demonstrerade den under tjänstemötet. Det var ett bra sätt för oss att komma över vår blyghet och kunna tala med andra om Bibeln. Jag är så glad för den övning vi fick!

Ett av de starkaste minnena från min barndom var när olika heltidstjänare bodde hemma hos oss. Vi såg till exempel alltid fram emot kretstillsyningsmannen Jack Nathans besök i vår församling, då han brukade bo hos oss. * Han hade så många spännande saker att berätta, och hans uppriktiga beröm sporrade oss att troget fortsätta tjäna Jehova.

Jag minns att jag tänkte: ”När jag blir stor ska jag bli som broder Nathan.” Föga anade jag då att hans exempel formade mig för ett liv i heltidstjänsten. Som femtonåring beslöt jag mig för att tjäna Jehova, och 1942 blev jag och Eva döpta.

TROSPROV

Under andra världskriget blåste patriotiska vindar. Fröken Scott, en ovanligt intolerant lärarinna, såg till att två av mina systrar och en av mina bröder blev avstängda från skolan. Varför då? De vägrade att hälsa flaggan. Fröken Scott kontaktade också min lärarinna för att få mig avstängd. Men min lärarinna svarade: ”Vi bor i ett fritt land, och man har rätt att avstå från patriotiska ceremonier.” Trots hårda påtryckningar från fröken Scott sa min lärarinna resolut: ”Nu har jag bestämt det här.”

Fröken Scott svarade: ”Det här är inte upp till dig att bestämma. Jag kommer att anmäla dig om du inte stänger av Melita.” Min fröken förklarade för mina föräldrar att även om hon tyckte det var fel var hon tvungen att stänga av mig. Annars skulle hon förlora arbetet. Vi fick i alla fall skolmaterial som vi kunde studera hemifrån. Ganska snart flyttade vi tre mil bort, där vi fick börja i en annan skola.

I och med kriget förbjöds vår litteratur, men vi kunde gå från hus till hus med Bibeln i handen. Tack vare det blev vi skickliga på att förklara de goda nyheterna om riket genom att visa direkt ur Bibeln. Det i sin tur gjorde att vi växte andligen och kunde få uppleva Jehovas stöd och hjälp.

JAG BÖRJAR I HELTIDSTJÄNSTEN

Jag hade känsla för frisöryrket, och jag har till och med vunnit några priser.

När Eva och jag slutade skolan började vi som pionjärer. Mitt första arbete var i charken i en matvarubutik. Längre fram gick jag en sexmånaderskurs för att utbilda mig till hårfrisörska, något jag hade fått smak på när jag bodde hemma. Jag började arbeta på en frisersalong två dagar i veckan, och två gånger i månaden höll jag egna kurser. På så sätt kunde jag försörja mig som pionjär.

År 1955 ville jag vara med på sammankomsterna i New York och i Nürnberg med temat ”Triumferande Riket”. Innan jag åkte till New York träffade jag broder Nathan Knorr från huvudkontoret. Han och hans fru var med på en sammankomst i Vancouver i Kanada, och jag fick i uppgift att lägga hennes hår. Broder Knorr var nöjd med resultatet och ville träffa mig. Under vårt samtal nämnde jag att jag skulle vara i New York innan jag fortsatte till Tyskland. Då erbjöd han mig att få arbeta på Betel i Brooklyn under nio dagar.

Den resan förändrade mitt liv. I New York träffade jag en ung broder som hette Theodore (Ted) Jaracz. Jag blev lite överraskad när han plötsligt frågade: ”Är du pionjär?” Jag svarade nej, men min vän LaVonne hörde samtalet och flikade snabbt in: ”Jo, det är hon.” Ted såg konfunderad ut och frågade LaVonne: ”Vem har rätt, du eller hon?” Jag förklarade att jag hade varit pionjär och att jag tänkte börja igen så snart jag kommit hem från sammankomstresan.

MIN ANDLIGT STARKE MAN

Ted föddes 1925 i Kentucky och överlämnade sitt liv åt Jehova när han var 15. Trots att ingen annan i Teds familj var med i sanningen började han som reguljär pionjär två år senare. Det var början på nästan 67 år av heltidstjänst.

I juli 1946, när Ted var 20 år, utexaminerades han från Vakttornets bibelskola Gileads sjunde klass. Efter det tjänade han som resande tillsyningsman i Cleveland i Ohio. Omkring fyra år senare blev han förordnad som landstjänare vid avdelningskontoret i Australien.

Ted var också med vid sammankomsten i Nürnberg, och vi träffades en del där. En romans började spira. Jag var glad över att hans liv och mål kretsade kring helhjärtad tjänst för Jehova. Han var en hängiven person och tog sanningen på allvar men hade en varm och vänlig framtoning. Jag märkte att han satte andras intressen framför sina egna. Efter sammankomsten återvände Ted till Australien och jag till Vancouver, men vi höll kontakten brevledes.

När Ted varit i Australien i fem år kom han tillbaka till USA och blev sedan pionjär i Vancouver. Jag var så glad när jag märkte att min familj tyckte om honom. Min storebror Michael var lite överbeskyddande och blev ofta orolig om någon ung broder var intresserad av mig. Men Ted tyckte han om nästan med detsamma. Han sa: ”Melita, det här är en bra karl. Bäst att du är snäll mot honom och sköter det här snyggt, så du inte förlorar honom.”

Vi gifte oss 1956 och fick många lyckliga år tillsammans i heltidstjänsten.

Jag hade ingen tanke på att släppa Ted, och den 10 december 1956 gifte vi oss. Vi var pionjärer tillsammans i Vancouver och i Kalifornien. Sedan reste vi i kretstjänsten i Missouri och Arkansas. I omkring 18 år bodde vi på nya ställen varje vecka och besökte stora delar av USA i kretstjänsten. Vi var med om fantastiska erfarenheter och lärde känna många härliga bröder och systrar. Det vägde mer än väl upp alla umbäranden som livet på resande fot innebar.

Något som jag särskilt uppskattade med Ted var att han aldrig tog sitt förhållande till Jehova för givet. Han värdesatte sin heliga tjänst för den störste i hela universum. Vi älskade att läsa och studera Bibeln tillsammans. Innan vi lade oss på kvällen brukade vi knäböja vid sängkanten, och Ted bad för oss. Efter det brukade vi be våra personliga böner. Jag visste alltid när det var något som tyngde Ted. Då brukade han gå upp från sängen, lägga sig på knä igen och be tyst en lång stund. Jag uppskattade verkligen att han alltid ville prata med Jehova om både stort och smått.

När vi varit gifta några år berättade Ted att han tänkte ta del av brödet och vinet vid minneshögtiden. ”Jag har bett mycket om det här för att vara absolut säker på att jag gör vad Jehova vill att jag ska göra”, sa han. Jag blev inte helt överraskad över att han blivit smord med helig ande och med tiden skulle få komma till himlen. Jag såg det som en förmån att få stödja en av Kristus bröder. (Matt. 25:35–40)

ETT NYTT KAPITEL

Till vår stora förvåning blev Ted inbjuden att tjäna som medlem av Jehovas vittnens styrande krets 1974. Vi blev också en del av betelfamiljen i Brooklyn. Ted skötte sina uppgifter i den styrande kretsen, medan jag hjälpte till på städavdelningen och i friseringen.

En av Teds uppgifter var att besöka olika avdelningskontor. Han var särskilt intresserad av hur predikoarbetet fungerade i länderna bakom järnridån. En gång, under en välbehövlig semester i Sverige, sa Ted: ”Melita, predikoarbetet är förbjudet i Polen, och jag skulle gärna vilja hjälpa bröderna där.” Så vi skaffade visum och åkte dit. Ted träffade några av de ansvariga bröderna, och de tog en lång promenad så att ingen skulle kunna höra deras samtal. Allt som allt blev det fyra dagar späckade med möten, men det var så härligt att se hur glad Ted var över att kunna hjälpa sin andliga familj.

Vårt nästa besök i Polen var tillsammans med Frederick Franz och Daniel Sydlik i november 1977. Det var första gången som bröder från den styrande kretsen kunde göra ett officiellt besök där. Verksamheten var fortfarande förbjuden, men de tre bröderna kunde ändå besöka olika städer och tala med ansvariga bröder, pionjärer och vänner som varit med i sanningen under lång tid.

Ted vid Rysslands justitieministerium i Moskva efter att vi blivit officiellt inregistrerade.

När Milton Henschel och Ted besökte Polen ett år senare träffade de myndighetspersoner som blivit mer vänligt inställda till oss och vår verksamhet. År 1982 fick de polska bröderna rätt att anordna endagssammankomster. Nästföljande år hölls större sammankomster, de flesta i hyrda lokaler. Även om förbudet fortfarande gällde 1985 fick vi hålla fyra sammankomster på stora stadion. I maj 1989, när det planerades för ännu större sammankomster, fick Jehovas vittnen äntligen lagligt erkännande. Få saker har gjort Ted så glad.

Områdessammankomst i Polen.

HÄLSOPROBLEM STÄLLER TILL DET

År 2007 var vi på väg till överlämnandet av avdelningskontoret i Sydafrika. I England fick Ted problem med högt blodtryck, och en läkare rekommenderade att han skulle skjuta upp resan. När han hade återhämtat sig åkte vi tillbaka till USA. Men några veckor senare fick han en allvarlig stroke som gjorde honom förlamad i högra sidan.

Teds återhämtning gick långsamt, och i början kunde han inte ens ta sig till kontoret. Vi var ändå glada att hans talförmåga inte hade påverkats. Trots sina begränsningar försökte han hålla uppe sina rutiner, bland annat genom att vara med på den styrande kretsens veckomöten per telefon från vårt vardagsrum.

Ted uppskattade verkligen den hjälp han fick från Betels vårdavdelning. Sakta men säkert fick han tillbaka sin rörlighet. Han kunde utföra en del teokratiska uppdrag, och han lyckades alltid hålla humöret uppe.

Tre år senare fick han ytterligare en stroke och somnade stilla in onsdagen den 9 juni 2010. Även om jag hela tiden varit medveten om att Ted skulle lämna sitt jordiska liv, kan jag inte i ord beskriva den smärta som hans bortgång innebar och hur mycket jag saknar honom. Jag tackar fortfarande Jehova varje dag för att jag fick vara ett stöd för Ted. Vi fick drygt 53 år tillsammans i heltidstjänsten. Jag tackar Jehova för att Ted hjälpte mig att komma närmare min himmelske Far. Jag är helt övertygad om att Teds nya uppgifter gör honom glad och tillfredsställd.

NYA UTMANINGAR I LIVET

Det var roligt att arbeta och att öva upp andra i friseringen på Betel.

Efter så många intensiva och lyckliga år med min man har det varit svårt att ställa om till min nya situation. Ted och jag älskade att prata med dem som besökte Betel och vår Rikets sal. Nu när min älskade Ted inte längre är här och jag inte är lika stark som förut, umgås jag inte lika mycket med andra. Men jag tycker fortfarande om att vara tillsammans med mina kära bröder och systrar på Betel och i församlingen. Betelrutinerna är inte alltid helt enkla, men jag är ändå glad att kunna tjäna Gud på det här sättet. Och min kärlek till predikoarbetet har inte dämpats. Även om jag blir trött och inte kan stå så länge nu för tiden tycker jag mycket om att gå i gatutjänst och att leda bibelstudier.

När jag ser allt hemskt som händer i världen är jag så tacksam för att jag fått tjäna Jehova tillsammans med en så fin äktenskapspartner! Jehovas välsignelse har verkligen berikat mitt liv. (Ords. 10:22)

^ § 13 Jack Nathans levnadsskildring finns i Vakttornet för 1 september 1990, sidan 10–14.