UNDER sina sista år skrev min pappas morbror Nikolaj Dubovinskij ner händelser från sitt liv – både lyckliga och tragiska. Hans liv hade kretsat kring tjänsten för Jehova, även under alla de år som verksamheten var förbjuden i det forna Sovjetunionen. Trots prövningar och utmaningar bevarade han sig trogen och utstrålade en enorm livsglädje. Morbror Nikolaj ville att unga människor skulle få höra om hans upplevelser, så nu skulle jag vilja dela med mig av några guldkorn. Han föddes 1926 i en bondefamilj i den lilla byn Podvirivka i Tjernivtsi i Ukraina.

Morbror Nikolaj skriver: ”En dag 1941 kom min storebror Ivan hem med böckerna Guds Harpa och Den gudomliga tidsåldersplanen, några nummer av Vakttornet och en del broschyrer. Jag läste igenom allihop. Jag blev förvånad över att det är Djävulen, inte Gud, som ligger bakom problemen i världen. I samma veva läste jag även evangelierna och förstod att jag hittat sanningen. Jag delade gladeligen med mig av mitt framtidshopp till andra. De här publikationerna gav mig en bättre förståelse av sanningen och en stark önskan att tjäna Jehova.

Jag förstod att jag skulle behöva lida för min tro. Det var mitt under brinnande krig, och jag vägrade att döda någon. Som förberedelse för kommande prövningar lärde jag mig sådana bibelverser som Matteus 10:28 och 26:52 utantill. Jag hade bestämt mig: jag skulle vara trogen mot Jehova, även om det skulle bli min död!

När jag 1944 fyllde 18 år blev jag inkallad till militärtjänstgöring. På inskrivningskontoret träffade jag för första gången andra som delade min tro. De var också unga män i vapenför ålder, och vi förklarade att vi inte tänkte gå ut i krig. Personalen blev ursinnig och hotade att svälta oss, tvinga oss att gräva diken eller helt enkelt skjuta oss. Helt orädda svarade vi: ’Ni kan göra vad ni vill. Men vi kommer aldrig att gå emot Guds befallning: ”Du skall inte mörda.”’ (2 Mos. 20:13)

Det hela slutade med att jag och två andra bröder skickades till Vitryssland för att arbeta på åkrar och reparera skadade hus. Jag har fortfarande minnesbilder av krigets ohyggliga följder i Minsks ytterområden. Förkolnade träd kantade vägen. Överallt i skog och diken låg obegravda lik och uppsvällda hästkadaver. Där fanns  övergivna stridsvagnar, artilleripjäser och till och med ett flygplansvrak. Mitt framför ögonen såg jag resultatet av att gå emot Guds befallningar.

Kriget tog slut 1945, men vi blev ändå dömda till tio års fängelse. Under de tre första åren hade vi inga möten och ingen litteratur. Vi höll kontakt med några systrar via brev, men de blev också gripna och dömdes till 25 år i arbetsläger.

Vårt straff förkortades, och vi fick återvända hem 1950. Under min fängelsevistelse hade min mamma och lillasyster Maria också blivit Jehovas vittnen! Mina äldre bröder var inte vittnen vid den tiden men studerade Bibeln. Eftersom jag vittnade så ivrigt önskade den sovjetiska säkerhetstjänsten se mig bakom galler igen. Samtidigt bad de ansvariga bröderna mig att hjälpa till att framställa litteratur under jord. Då var jag bara 24 år gammal.

Ett favorituttryck bland vittnena var: ’Om verket blir förbjudet ovan jord, fortsätter det under jord.’ (Ords. 28:28) Vid den tiden skedde det mesta av tryckningen i hemlighet under jord. Min första arbetsplats var i en bunker på min storebror Dmitrijs tomt. Ibland lämnade jag inte bunkern på två hela veckor. Om fotogenlampan slocknade på grund av att syret tog slut, lade jag mig ner och väntade tills rummet fylldes med frisk luft igen.

En dag frågade en broder som jag arbetade med: ’Nikolaj, har du blivit döpt?’ Trots att jag hade tjänat Jehova i elva år  var jag inte döpt. Han pratade igenom det hela med mig, och samma natt blev jag, vid 26 års ålder, döpt i en sjö. Tre år senare blev jag medlem av landskommittén. På den här tiden fick bröder som fortfarande var fria ersätta de bröder som hade blivit gripna. Tack vare det kunde verket fortsätta.

Det var mer krävande att arbeta med den underjordiska tryckeriverksamheten än att sitta i fängelse! Risken fanns att KGB skulle få ögonen på mig, och därför kunde jag inte gå på möten på hela sju år. Det gjorde att jag var tvungen att sköta om min andlighet på egen hand. Jag träffade bara min familj när jag åkte och hälsade på dem, vilket var mycket sällan. Men de förstod min situation, och det var uppmuntrande. Den ständiga pressen och det eviga smygandet tog musten ur mig. Vad som helst kunde hända. En gång kom till exempel två poliser till huset där jag bodde. Jag hoppade ut genom ett fönster på baksidan och sprang in i skogen. När jag kom ut på ett öppet fält hörde jag ett konstigt, vinande ljud. När jag sedan hörde pistolskott brinna av förstod jag att det vinande ljudet kom från kulorna! En av poliserna hoppade upp på en häst och fortsatte skjuta efter mig tills magasinet var tomt. En kula träffade mig i armen. Till slut, efter en jakt på fem kilometer, lyckades jag komma undan genom att gömma mig i skogen. Vid en rättegång längre fram fick jag veta att det avlossats 32 skott mot mig!

All tid under jord satte sina spår. Jag var rädd att min bleka hud skulle avslöja vad jag sysslade med, och därför försökte jag vara ute i solen så mycket som möjligt. Min hälsa påverkades också. En gång kunde jag inte ens komma i väg till ett viktigt möte med några bröder eftersom jag blödde från både näsa och mun.

Den 26 januari 1957 blev jag gripen. Sex månader senare avkunnades domen i Ukrainas högsta domstol. Jag dömdes till  döden genom arkebusering, men eftersom dödsstraff inte längre var tillåtet i landet omvandlades straffet till 25 års fängelse. Vi var åtta bröder som sammanlagt dömdes till 130 år i arbetsläger. Vi skickades till olika läger i Mordvinien, där det fanns omkring 500 vittnen. Vi samlades i smyg i små grupper för att studera Vakttornet. En vakt som läste igenom några beslagtagna tidskrifter utbrast: ’Om ni fortsätter att läsa det här kommer inget att kunna stoppa er!’ Vi arbetade alltid hårt och gjorde ofta mer än vad som förväntades av oss. Ändå gnällde lägerchefen: ’Arbetet ni gör här betyder ingenting för oss. Det vi vill ha är er trohet och lydnad.’”

Morbror Nikolaj släpptes från arbetslägret 1967 och kunde då hjälpa till med att bilda församlingar i Estland och i Sankt Petersburg. År 1991 upphävdes domen från 1957 eftersom man inte kunde bevisa att något brott hade begåtts. Vid den tiden rentvåddes många vittnen som blivit brutalt behandlade av myndigheterna. År 1996 flyttade Nikolaj till Velikije Luki i Pskov, omkring 50 mil från Sankt Petersburg. Han köpte ett litet hus, och 2003 byggdes en Rikets sal på hans tomt. I dag har två församlingar sina möten där.

Min man och jag tjänar vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Ryssland. Sista gången morbror Nikolaj hälsade på oss var i mars 2011, bara några månader innan han dog. Vi glömmer aldrig när han sken upp och sa: ”Det verkar som att vi nu är inne på sjunde dagen i marschen kring Jeriko.” (Jos. 6:15) Han var då 85 år gammal. Hans liv hade inte alltid varit så lätt, men ändå skrev han: ”Jag är så glad att jag vid unga år bestämde mig för att tjäna Jehova. Det har jag aldrig ångrat!”