Ett meningsfullt liv trots en svår uppväxt

Berättat av Eusebio Morcillo

I september 1993 besökte jag ett högsäkerhetsfängelse. En fånge skulle bli döpt – det var min lillasyster Mariví. Några interner och anställda såg respektfullt på när jag utförde ceremonin. Innan jag förklarar hur det kom sig att vi var där skulle jag vilja berätta lite om vårt liv.

JAG föddes i Spanien den 5 maj 1954 som det första av åtta barn. Mariví kom som nummer tre. Vår mormor fostrade oss till goda katoliker, och jag minns att jag redan tidigt i livet kände hängivenhet för Gud när jag var hos henne. Men förhållandena hemma var långt ifrån andliga. Pappa slog ofta mamma och oss barn. Rädsla var en del av vårt liv, och det gjorde mig väldigt illa att se mamma lida.

I skolan ställdes jag inför andra förhållanden som ytterligare förmörkade livet. En av lärarna, en präst, dunkade våra huvuden mot en vägg om vi svarade fel på en fråga. En annan präst utnyttjade elever sexuellt när han gick igenom läxorna med dem. Dessutom blev jag förbryllad och skrämd av sådana katolska läror som helvetesläran. Min hängivenhet för Gud tynade bort.

Ett liv utan mening

Jag fick ingen andlig vägledning, och jag drogs till miljön på diskotek där jag umgicks med omoraliska och våldsamma människor. Det bröt ofta ut slagsmål, och knivar, kedjor, glas och stolar användes som vapen. Trots att jag inte själv deltog i slagsmålen blev jag vid ett tillfälle slagen medvetslös.

Till slut tröttnade jag på den miljön och sökte mig till lugnare diskotek. Även där var det vanligt att man använde droger. Men drogerna hjälpte mig inte att må bättre eller att känna sinnesfrid. Jag fick bara hallucinationer och ångest.

Jag var missnöjd med mitt liv, men ändå fick jag en av mina yngre bröder, José Luis,  och en nära vän, Miguel, att slå in på samma bana. Som så många andra ungdomar i Spanien på den tiden fastnade vi i ett omoraliskt och destruktivt levnadssätt. Jag gjorde nästan vad som helst för att få pengar till droger. Jag förlorade all värdighet.

Jehova kommer till min räddning

Under den här tiden talade jag flera gånger med mina vänner om Guds existens och om meningen med livet. Jag började söka Gud genom att försöka hitta någon som jag kunde dela mina känslor med. Jag hade lagt märke till att Francisco, en av mina arbetskamrater, var annorlunda. Han verkade vara lycklig, och han var ärlig och vänlig, så jag anförtrodde mig åt honom. Francisco var ett Jehovas vittne, och han gav mig ett nummer av Vakttornet med en artikel som handlade om droger.

När jag hade läst artikeln bad jag till Gud om hjälp: ”Herre, jag vet att du finns, och jag vill lära känna dig och göra din vilja. Snälla, hjälp mig!” Francisco och andra Jehovas vittnen använde Bibeln för att uppmuntra mig, och de gav mig också biblisk litteratur. Jag insåg att de gav mig den hjälp som jag hade bett till Gud om. Det dröjde inte länge förrän jag började prata med José Luis och mina kompisar om det jag fick lära mig.

En dag när jag var på väg hem från en rockkonsert med några kompisar gick jag en bit ifrån dem och tittade på dem som en utomstående iakttagare. Det slog mig hur motbjudande vi uppförde oss som ett resultat av drogerna. I den stunden bestämde jag mig för att överge den livsstilen och bli ett Jehovas vittne.

Jag bad Francisco om att få en bibel, och han gav mig en bibel och boken Sanningen som leder till evigt liv. * När jag läste om Guds löfte att torka bort varje tår och att till och med avlägsna döden, visste jag att jag hade hittat sanningen som kan göra människor fria. (Johannes 8:32; Uppenbarelseboken 21:4) Lite senare var jag med vid ett av Jehovas vittnens möten i Rikets sal. Den vänlighet och värme som jag lade märke till gjorde stort intryck på mig.

Jag ville gärna berätta för andra om hur det var på Rikets sal, så jag samlade genast José Luis och mina kompisar och berättade allt för dem. Några dagar senare gick vi allihop på ett möte. En flicka som satt på raden framför oss sneglade på oss. Det märktes att hon var överraskad över att se en grupp långhåriga hippier, och hon var noga med att inte vrida på huvudet igen. Hon måste ha blivit förvånad när vi kom till Rikets sal veckan därpå, för då var vi finklädda och hade kostym och slips.

En kort tid därefter var Miguel och jag med vid en kretssammankomst som Jehovas vittnen anordnade. Vi hade aldrig varit med om något liknande – ett verkligt brödraskap med människor i alla åldrar. Dessutom hölls sammankomsten i samma lokal där vi nyss hade varit på en rockkonsert. Men den här gången var atmosfären och musiken upplyftande.

 Alla mina kompisar började studera Bibeln. Ungefär åtta månader senare, den 26 juli 1974, blev Miguel och jag döpta. Vi var 20 år gamla. Fyra av våra kompisar blev döpta några månader senare. Den undervisning som jag hade fått i Bibeln gjorde att jag ville hjälpa mamma med hushållsarbetet och berätta om min nyvunna tro för henne. Vi kom varandra mycket nära. Jag ägnade också mycket tid åt att hjälpa mina yngre bröder och systrar.

Mamma och alla mina syskon utom ett lärde så småningom känna Bibelns sanning och blev döpta som Jehovas vittnen. År 1977 gifte jag mig med Soledad. Det var hon som storögt hade tittat på oss första gången jag hade med mig mina kompisar till Rikets sal. Efter några månader började vi som pionjärer, som Jehovas vittnen kallar heltidsförkunnare av de goda nyheterna.

Min syster förändrar sitt liv

Min lillasyster Mariví hade blivit sexuellt utnyttjad som barn, och den fruktansvärda erfarenheten påverkade henne djupt. När hon var i tonåren började hon med droger och blev indragen i stöld och prostitution. Vid 23 års ålder hamnade hon i fängelse, där hon fortsatte med sitt vilda liv.

Vid det laget hade jag börjat tjäna som kretstillsyningsman, som en resande representant för Jehovas vittnen kallas. År 1989 betjänade Soledad och jag det område där Mariví satt fängslad. I samma veva hade myndigheterna tagit hennes son ifrån henne. Hon var fullständigt förkrossad och ville inte leva längre. En dag besökte jag henne och föreslog att vi skulle studera Bibeln tillsammans, och hon tackade ja till det. När vi hade studerat en månad slutade hon använda droger och tobak. Jag var hänförd över att se att Jehova gav henne kraft att göra de här förändringarna i sitt liv. (Hebréerna 4:12)

Mariví hade inte studerat länge förrän hon började tala med andra interner och med personalen vid fängelset om de bibliska sanningar som hon lärde sig. Fastän hon förflyttades till andra fängelser fortsatte hon att predika. I ett fängelse gick hon till och med från cell till cell och predikade. Under årens lopp studerade Mariví Bibeln med många interner på olika anstalter.

En dag berättade Mariví för mig att hon ville överlämna sitt liv åt Jehova och bli döpt. Men hon fick inte tillstånd att lämna fängelset, och ingen tilläts komma in i fängelset för att döpa henne. Hon höll ut ytterligare fyra år i den mycket nedbrytande miljön i det här fängelset. Hur kunde hon bevara sin tro? Vid den tid på dagen som den lokala församlingen hade sina möten gick hon igenom samma material i sin fängelsecell. Hon hade också ett program för personligt studium av Bibeln, och hon bad regelbundet.

Med tiden förflyttades Mariví till ett högsäkerhetsfängelse som hade en swimmingpool. Hon tänkte att de nya omständigheterna kanske skulle göra det möjligt för henne att bli döpt. Och så blev det, Mariví fick äntligen sitt tillstånd. Jag kunde hålla hennes doptal och fick vara tillsammans med henne vid det viktigaste tillfället i hennes liv.

Som ett resultat av sitt tidigare levnadssätt utvecklade Mariví aids. Men hennes goda uppförande gjorde att hon blev frigiven från fängelset i förtid, i mars 1994. Hon bodde hemma hos mamma och var en aktiv kristen fram till sin död två år senare.

 Jag övervinner destruktiva känslor

Inte heller jag har helt sluppit följderna av mitt tidigare levnadssätt. Den misshandel som min pappa utsatte mig för och min livsstil i tonåren har satt sina spår i min personlighet. Nu som vuxen får jag ofta kämpa med skuldkänslor och dålig självkänsla. Tidvis har jag varit deprimerad. Men när jag behöver dämpa min oro är Guds ord till ovärderlig hjälp. Att gång på gång meditera över bibelställen som Jesaja 1:18 och Psalm 103:8–13 har under åren hjälpt mig att dämpa skuldkänslorna när de dyker upp.

Bönen är ett annat andligt vapen som jag använder för att bekämpa känslan att jag inte är värd något. Jag har ofta haft tårar i ögonen när jag har bett till Jehova. Men jag får styrka av orden i 1 Johannes 3:19, 20: ”Av detta skall vi veta att vi är av sanningen, och vi skall lugna vårt hjärta inför honom med avseende på vad vårt hjärta än kan döma oss för, ty Gud är större än vårt hjärta och vet allt.”

Eftersom jag uppriktigt närmar mig Gud med ett ”förkrossat och bedrövat hjärta” inser jag att jag inte är så dålig som jag en gång trodde. Bibeln försäkrar alla dem som söker Jehova att han inte föraktar dem som uppriktigt ångrar sitt tidigare uppförande och som nu gör hans vilja. (Psalm 51:17)

Så snart jag börjar tvivla på mig själv försöker jag fylla mitt sinne med positiva och andliga tankar, bland annat det som nämns i Filipperna 4:8. Jag har lärt mig Psalm 23 och bergspredikan utantill. När negativa tankar dyker upp går jag igenom de här bibelavsnitten för mig själv. Den här mentala ”städningen” är till särskilt stor hjälp under nätter då jag inte kan sova.

Erkännanden och beröm från min hustru och andra mogna kristna är också till stor hjälp. Även om jag kan ha svårt att ta till mig deras uppmuntrande ord har Bibeln hjälpt mig att förstå att kärleken ”tror allting”. (1 Korinthierna 13:7) Med tiden har jag också lärt mig att ödmjukt acceptera mina svagheter och begränsningar.

Men det har inte enbart varit negativt att kämpa mot sådana känslor. Det har lärt mig att vara en medkännande resande tillsyningsman. Min hustru och jag har varit heltidsförkunnare i nästan 30 år. Glädjen att betjäna andra hjälper mig att hantera negativa känslor, och mina hemska minnen från tidigare upplevelser börjar så sakteliga förblekna.

När jag ser tillbaka och tänker på alla de välsignelser som Jehova har gett mig känner jag mig manad att säga som psalmisten: ”Välsigna Jehova, ... han som förlåter all din missgärning, som botar alla dina sjukdomar, som återkräver ditt liv från gravens djup, som kröner dig med kärleksfull omtanke och barmhärtighet.” (Psalm 103:1–4)

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 30]

Jag får ofta kämpa med skuldkänslor och dålig självkänsla. Men när jag behöver dämpa min oro är Guds ord till ovärderlig hjälp

[Bilder på sidan 27]

Min bror José Luis och min vän Miguel följde både mitt dåliga och mitt goda exempel

[Bild på sidorna 28, 29]

Vår familj, 1973

[Bild på sidan 29]

Mariví när hon satt i fängelse

[Bild på sidan 30]

Soledad och jag