”Han leder mig i rättfärdighetens spår”

Berättat av Olga Campbell

”Ett gott föredöme är som en klocka som klämtar och manar till handling”, sade min syster Emily. ”Du ringde i klockan, och jag följde dig.” Hon skrev för att gratulera mig till 60 år i heltidstjänsten. Låt mig berätta lite om mitt liv och hur det kom sig att jag började i heltidstjänsten.

JAG föddes den 19 januari 1927 i närheten av staden Wakaw i Saskatchewan i de inre delarna av Kanada. Mina föräldrar härstammade från Ukraina, och vår familj bodde på en lantgård. Min tvillingbror, Bill, och jag kom som nummer sex och sju i en syskonskara på åtta barn. Redan som små fick vi hjälpa vår hårt arbetande pappa ute på åkrarna. Mamma tog väl hand om oss i det lilla huset, trots att hon plågades av kronisk ledgångsreumatism. Sjukdomen gjorde att hon dog redan vid 37 års ålder, när jag bara var 4 år.

Ett halvår efter mammas död gifte pappa om sig, och med tiden fick vi fem halvsystrar. Atmosfären hemma var spänd. Jag försökte vara respektfull mot vår styvmor, men min storebror John hade svårare för det.

I slutet av 1930-talet var Bill och jag så pass gamla att vi var i skolan större delen av dagarna och slapp mycket av osämjan där hemma. Andra världskriget närmade sig, och de nationalistiska känslorna svallade. Vår nya lärare bestämde att vi skulle hälsa flaggan, men en flicka i klassen vägrade att göra det. Eleverna överöste henne med förolämpningar, men jag tyckte att hon var modig och frågade henne varför hon inte hälsade flaggan. Hon förklarade att hon var bibelforskare, som Jehovas vittnen ibland kallades, och att hennes tro och lydnad tillhörde Gud. (2 Moseboken 20:2, 3; Apostlagärningarna 5:29)

Jag börjar ett eget liv

År 1943 fick jag ett arbete i Prince Albert, där jag lastade varor och levererade läsk. Jag längtade efter andlig vägledning och köpte en bibel, men jag tyckte den var så svår att förstå att jag grät av frustration. Min bibelkunskap inskränkte sig i stort sett till ”Fader vår”. (Matteus 6:9–13)

En söndag berättade min kyrkliga hyresvärdinna stolt att hon hade kört i väg en ”bibeldam” från dörren. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara så ovänlig. Några söndagar senare stannade jag hemma från kyrkan eftersom jag inte mådde bra. Den dagen kom ”bibeldamen” tillbaka.

”Brukar du be?” frågade hon.

”Fader vår”, svarade jag.

 Hon började förklara vad Jesu ord i den bönen betyder, och jag lyssnade intresserat. Hon lovade att komma tillbaka följande onsdag.

När min värdinna kom hem berättade jag ivrigt om ”bibeldamen”, som var ett Jehovas vittne. Till min förskräckelse började hon hota mig: ”Om hon kommer tillbaka på onsdag så sparkar jag ut er båda två!”

Jag letade igenom hela grannskapet för att hitta fru Rampel, som jag hade fått veta att ”bibeldamen” hette. När jag hittade henne förklarade jag situationen och bad henne att berätta allt hon visste om Bibeln. Det kändes som om vi gick igenom hela Bibeln, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken! Hon jämförde vår tid med Noas dagar, då Gud gjorde slut på en orättfärdig värld och lät Noa och hans familj överleva in på en renad jord. (Matteus 24:37–39; 2 Petrus 2:5; 3:5–7, 12)

”Jag märker att du tror på de här bibliska lärorna”, sade fru Rampel efter vårt långa samtal. ”Om två veckor håller Jehovas vittnen en sammankomst, och du borde bli döpt där.” Den natten låg jag klarvaken och tänkte på allt jag hade lärt mig. Dopet kändes som ett allvarligt steg. Men jag ville ju tjäna Gud. Trots att min kunskap i Bibeln var begränsad blev jag döpt vid 16 års ålder den 15 oktober 1943.

Jag flyttar tvärs över landet

I november frågade min bror Fred om jag kunde tänka mig att arbeta som hushållerska där han bodde, i ett trevåningshus i Toronto i östra Kanada. Jag tackade ja och hoppades att jag skulle vara mer fri att tjäna Jehova där. Innan jag flyttade besökte jag min syster Ann, som fortfarande bodde i Saskatchewan. Hon hade en överraskning åt mig. Hon berättade att hon och en av mina andra systrar, Doris, studerade Bibeln med Jehovas vittnen, och hon tyckte att jag också skulle göra det. Då berättade jag min hemlighet – att jag redan var ett döpt Jehovas vittne!

Min yngre syster Emily och jag gjorde den långa tågresan till Toronto. Bill mötte oss på stationen och tog oss med till huset där han bodde tillsammans med Fred och John. Jag frågade Fred vilka fler som bodde i huset. ”Du kommer inte att tro mig”, sade han. ”Kommer du ihåg Alex Reed hemifrån? Han bor i våningen över oss, och den galningen är intresserad av de där bibelforskarna!” Hjärtat tog ett skutt av glädje när jag hörde det.

Jag smög upp till övervåningen för att träffa Alex och följde med honom till ett möte redan samma kväll. Jag ville gå på ett möte så fort som möjligt så att mina bröder inte skulle få någon chans att försöka övertala mig att låta bli. Snart började jag också ta del i förkunnartjänsten, trots att jag aldrig hade haft ett regelrätt bibelstudium. Jag fick möjlighet att tala med många från Ukraina och använda språket jag fått lära mig som liten.

Bill tyckte om att läsa Vakttornet, som jag brukade lägga i hans rum. När han flyttade till  British Columbia i västra Kanada gav jag honom en prenumeration på Vakttornet. Trots att han var ganska tystlåten av sig, skrev han ett tio sidor långt brev för att tacka mig. Med tiden överlämnade han sitt liv åt Jehova och blev en nitisk kristen tillsyningsman. Till min stora glädje blev fem av mina syskon – Bill, Ann, Fred, Doris och Emily – överlämnade tillbedjare av Jehova.

Den 22 maj 1945 upphävde den kanadensiska regeringen förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet. * Jag hade faktiskt inte förstått att vi var förbjudna förrän jag hörde den pålysningen. Min väninna Judy Lukus och jag bestämde oss för att börja i heltidstjänsten som pionjärer längre österut, i det fransktalande Quebec. När mina systrar Doris och Emily fick höra det bestämde de sig för att bli pionjärer i Vancouver i British Columbia, på andra sidan kontinenten.

Religiös intolerans i Quebec

Flytten till Quebec innebar mer än ett miljöombyte. Jehovas vittnen blev hårt motarbetade där. * Vi hjälpte ivrigt till med att dela ut traktaten ”Quebecs brinnande hat mot Gud och Kristus och friheten är en skam för hela Kanada”. Den innehöll ett glödande budskap som avslöjade den religiösa intoleransen mot Jehovas vittnen.

I sexton dagar började vi redan klockan två på natten och sköt försiktigt in traktaterna under dörrarna. En gång när vi befann oss i ett hyreshus fick vi veta att polisen var på väg. Vi lyckades gömma oss på en bakgata. Nästa dag var vi ute på gatorna igen och erbjöd Vakttornet och Vakna! Under de månader som följde blev vi gripna av polisen så många gånger att vi tappade räkningen. Eftersom vi kunde bli gripna när som helst såg jag till att alltid ha med mig tandborste och ögonbrynspenna.

I november 1946 kom Nathan Knorr, som hade tillsyn över Jehovas vittnens världsvida verksamhet, på besök från Brooklyn i New York. Han inbjöd 64 av oss pionjärer i Quebec till den nionde klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead i South Lansing i staten New York. Där fick vi fem månaders intensiv undervisning i Bibeln. Efter avslutningen i augusti 1947 sändes vi till städer runt om i Quebec för att bilda nya församlingar.

En givande tjänst

Tillsammans med tre andra unga systrar blev jag sänd till Sherbrooke. Vi övade ihärdigt på vår franska och tränade verbformer hela vägen till och från distriktet. När det var dags för lunch hade vi inte alltid råd att köpa mat, så vi gick hem och studerade i stället. Min kamrat, Kay Lindhorst, var duktig på grammatik. Hon började med att lära mig den engelska grammatiken så att jag sedan skulle kunna förstå den franska.

Höjdpunkten i min pionjärtjänst var Victoriaville, som då hade ungefär 15 000 invånare. Det fanns knappast någon som talade engelska där, så vi fick verkligen möjlighet att förbättra vår franska. Första veckan var fantastisk. Vart vi än kom tog man emot litteraturen vi erbjöd. Men när vi kom tillbaka var dörrarna stängda och rullgardinerna nerdragna. Vad hade hänt?

Prästen på orten hade uppmanat folk att inte lyssna på oss. Så när vi gick från dörr till dörr följde barn efter oss på avstånd och kastade stenar och snöbollar efter oss. Men det var trots allt många som gärna ville höra Bibelns budskap. Till en början vågade de bara ta emot oss på kvällen när det var mörkt. Men  allteftersom de fick mer kunskap började de studera öppet trots att grannarna inte tyckte om det.

På 1950-talet åkte mina systrar och jag tillbaka till Wakaw för att hälsa på. Vid ett församlingsmöte fick vi berätta vad vi hade upplevt i förkunnartjänsten. Efter mötet sade en av de ansvariga bröderna: ”Er mamma kommer att bli så glad när hon uppstår och får veta att hennes barn blev Jehovas vittnen!” Han berättade att mamma hade studerat Bibeln med ett vittne innan hon dog. Vi rördes till tårar när vi fick veta att hon hade tagit emot sanningen från Bibeln och säkert skulle ha lärt oss den om hon hade fått leva längre.

Äktenskap och gemensam tjänst

År 1956 träffade jag Merton Campbell, som var ett Jehovas vittne och hade suttit i fängelse i två år och tre månader under andra världskriget på grund av sin kristna neutralitet. När vi träffades hade han tjänat vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i nästan tio år. Merton hade många fina andliga egenskaper, och jag förstod att han skulle bli en bra äkta man. Vi brevväxlade i några månader, och den respekt och tillgivenhet vi hade för varandra fördjupades till kärlek.

Merton och jag gifte oss den 24 september 1960. Det har verkligen varit en välsignelse att få dela de senaste 47 åren med en underbar, andlig man. Merton har arbetat 58 år på avdelningen Tjänst på fältet, som ger hjälp och vägledning åt Jehovas vittnens församlingar i USA. I över 30 år hade jag som uppgift att inreda gästrum och senare stora sammankomsthallar i New York. År 1995 blev Merton och jag förflyttade till Vakttornets undervisningscentrum i Patterson, som ligger drygt 10 mil norr om New York.

När jag flyttade hemifrån vid 12 års ålder kunde jag aldrig föreställa mig att jag en dag skulle tillhöra en stor andlig familj, där även flera av mina syskon ingick. Jag längtar efter den tid i Guds nya värld då vi kan samlas runt mamma och berätta vad som hände medan hon sov – särskilt hur Jehova Gud kärleksfullt fyllde hennes barns andliga behov. Vi är verkligen lyckliga att Jehova har lett oss i ”rättfärdighetens spår”! (Psalm 23:3)

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 27]

Mina föräldrar och vårt hus, där jag bodde tillsammans med dem och mina sju syskon

[Bild på sidan 29]

Jag och mina pionjärkamrater i förkunnartjänsten i Ottawa 1952

[Bild på sidan 29]

Vår syskonskara (från vänster till höger): Ann, Mary, Fred, Doris, John, jag, Bill och Emily

[Bild på sidan 29]

Merton och jag i dag