Lagen har blivit ”vår uppfostrare”

HUR många barn uppskattar egentligen regler och fostran? Inte många. De flesta barn tycker att det är tråkigt med begränsningar. Men de som har ansvaret att hjälpa barn vet att det är helt nödvändigt att de får lämplig tillsyn. Allteftersom barn växer upp brukar de inse vilken värdefull vägledning de har fått. Aposteln Paulus använde illustrationen med en man som skyddar barn för att belysa vissa drag i Jehovas sätt att leda sitt folk under en särskild tidsperiod.

 I det första århundradet ansåg en del kristna i den romerska provinsen Galatien att Gud bara godkände dem som lydde den lag som Gud hade gett israeliterna genom Mose. Aposteln Paulus visste att detta inte var sant, eftersom Gud hade gett helig ande till några som aldrig hade följt judarnas lag. (Apostlagärningarna 15:12) Paulus använde därför en illustration för att rätta till den felaktiga uppfattningen. I ett brev till de kristna i Galatien skrev han: ”Lagen [har] blivit vår uppfostrare som leder oss till Kristus.” (Galaterna 3:24) Bilden med en uppfostrare har enligt en forskare ”en rik innebörd och djupa rötter i historien”. Om vi förstår den historiska bakgrunden kan vi också förstå vad aposteln Paulus menade.

Uppfostraren och hans ansvar

I många välbärgade grekiska, romerska och möjligen också judiska hushåll hade man uppfostrare som skulle övervaka barnens aktiviteter från de tidiga åren fram till puberteten. Vanligtvis var det en pålitlig slav, ofta lite äldre, och han följde med barnet för att skydda det och se till att faderns önskemål när det gällde barnet respekterades. Uppfostraren följde med sin skyddsling hela dagen, överallt dit han gick. Han hjälpte honom med hygienen, följde honom till skolan, bar hans böcker och material och övervakade hans studier.

Uppfostraren var oftast ingen skollärare. Han gav inte formell skolundervisning, utan fungerade som ett slags förmyndare som förmedlade faderns instruktioner. Men han gav ändå en form av indirekt undervisning genom att han övervakade pojken och fostrade honom. Han lärde honom hur man uppför sig, han gav tillrättavisningar, och han utdelade även fysiska bestraffningar om pojken uppförde sig illa. Naturligtvis hade modern och fadern huvudansvaret för att undervisa barnet. Men uppfostraren lärde pojken hur han skulle bära sin mantel, hur han skulle sitta och hur han skulle äta och även att han skulle  ha en god hållning, resa sig för äldre, älska sina föräldrar och mycket mer.

Den grekiske filosofen Platon (428–348 f.v.t.) ansåg att barnens impulser måste tyglas. ”Nu kunna varken får eller annan boskap leva utan herde, och ej heller kunna barn lämnas utan uppsyningsmän [uppfostrare] – lika litet som slavar utan herrar”, skrev han. Den här uppfattningen kan verka extrem, men det var så Platon såg på saken.

Uppfostrarnas ständiga närvaro gjorde att de fick rykte om sig att vara hårda vakter som upprätthöll en sträng disciplin och kom med en ständig ström av småaktiga, irriterande och meningslösa klagomål. Hur det än var med den saken gav uppfostraren värdefullt beskydd, både moraliskt och fysiskt. Den grekiske historikern Appianos, som levde på 100-talet v.t., berättar om ett tillfälle då en uppfostrare som var på väg till skolan med en pojke slog armarna om honom för att skydda honom mot några hotfulla män. När uppfostraren vägrade släppa pojken blev både han och pojken dödade.

Den hellenistiska världen var full av sexuell omoral. Barn, och särskilt pojkar, behövde skyddas mot sexuella övergrepp. Uppfostrarna brukade vara med på barnens lektioner, eftersom lärarna inte alltid var pålitliga. Den grekiske retorikern Libanios (300-talet v.t.) berättar att uppfostrarna var tvungna att ”beskydda de unga pojkarna under blomstringen” och ”hindra de icke önskvärda älskarna att komma i närheten, köra i väg dem, hålla dem borta och inte låta dem umgås med pojkarna”. Många uppfostrare vann sina skyddslingars djupa respekt. Minnesstenar vittnar om den tacksamhet som vuxna fortfarande kände för sina älskade uppfostrare när dessa dog.

Lagen som en uppfostrare

Varför liknade aposteln Paulus den mosaiska lagen vid en uppfostrare? Varför var det en träffande illustration?

Den första likheten är att lagen gav skydd. Paulus förklarade att judarna hölls ”bevakade under lagen”. Det var som om en uppfostrare höll dem ”inspärrade” i säkerhet. (Galaterna 3:23) Lagen påverkade alla sidor av deras liv. Den tyglade deras köttsliga impulser och önskningar. Den övervakade deras uppförande och gav dem ständiga tillrättavisningar när de gjorde fel. På det sättet blev alla israeliter medvetna om sina egna svagheter.

Lagen var också ett skydd mot sådant som kunde fördärva israeliterna, som den låga moralen och de religiösa sederna hos de kringliggande nationerna. Förbudet mot äktenskap med sådana som inte tillbad Jehova var nödvändigt för att nationen som helhet skulle skyddas andligen. (5 Moseboken 7:3, 4) Sådana befallningar bevarade Guds folks andliga renhet och förberedde dem så att de skulle kunna känna igen Messias. Detta var verkligen kärleksfullt. Mose påminde sina medisraeliter: ”Alldeles som en man för sin son till rätta, så förde Jehova, din Gud, dig till rätta.” (5 Moseboken 8:5)

En viktig poäng i Paulus liknelse är att uppfostrarens myndighet var tillfällig. När pojken nådde mogen ålder stod han inte längre under sin uppfostrares myndighet. Den grekiske historikern Xenofon (431–352 f.v.t.) skrev: ”När en pojke inte längre är ett barn, utan en ung man, befriar man honom från hans ... [uppfostrare] och från hans ... [lärare]. Han är inte längre underställd dem, utan har lov att gå sin egen väg.”

Det var likadant med Moses lag. Den hade en tillfällig funktion – ”att göra överträdelserna påtagliga, tills den avkomma [Jesus Kristus] som löftet hade getts åt kom”. Aposteln Paulus förklarade att lagen var en ”uppfostrare” som ledde judarna till Kristus. Judarna på Paulus tid var tvungna att erkänna Jesu uppgift i Guds avsikter för att få Guds godkännande. En del av judarna gjorde det, och lagen hade då fullgjort sin funktion som uppfostrare. (Galaterna 3:19, 24, 25)

 Lagen som Gud gav israeliterna var fullkomlig. Den gavs för att skydda israeliterna och göra dem medvetna om Guds upphöjda normer. (Romarna 7:7–14) Lagen var en bra uppfostrare. Men för en del som levde under lagens beskydd kan dess krav ha känts betungande. Paulus kunde därför skriva att ”Kristus köpte oss fria från lagens förbannelse” vid Guds fastställda tid. Lagen var en ”förbannelse” bara på så sätt att den innehöll normer som de ofullkomliga judarna inte fullständigt kunde leva upp till. Den krävde att man noggrant följde vissa ritualer. När en jude godtog den överlägsna anordningen med Jesu lösenoffer behövde han inte längre följa uppfostrarens regler. (Galaterna 3:13; 4:9, 10)

När aposteln Paulus liknade Moses lag vid en uppfostrare ville han alltså särskilt framhäva att lagen hade en övervakande funktion och att den var tillfällig. Det är inte genom att lyda Moses lag som man kan få Jehovas godkännande, utan genom att erkänna Jesus Kristus och utöva tro på honom. (Galaterna 2:16; 3:11)

[Ruta/​Bild på sidan 21]

”BETRODDA MÄN” OCH ”FÖRVALTARE”

Aposteln Paulus nämner inte bara uppfostrare utan också ”betrodda män” och ”förvaltare”. I Galaterna 4:1, 2 läser vi: ”Så länge arvingen är omyndig, är det ingen skillnad alls mellan honom och en slav, fast han är herre över allting, utan han är under betrodda män och under förvaltare ända fram till den dag hans far på förhand har fastställt.” Betrodda män och förvaltare hade inte samma uppgifter som en uppfostrare, men Paulus poäng med de här jämförelserna är i stort sett densamma.

I romarriket var en ”betrodd man” juridiskt förordnad att vara förmyndare för ett föräldralöst barn och sköta barnets ekonomiska angelägenheter tills det nådde vuxen ålder. Även om ett sådant barn egentligen var ”herre” över sitt arv, framhåller Paulus att barnet i praktiken inte hade större rättigheter över arvet än en slav så länge det var ett barn.

En ”förvaltare” däremot hade ansvaret att sköta ett hushålls ekonomiska angelägenheter. Den judiske historikern Flavius Josephus säger att en ung man vid namn Hyrkanos bad sin far att skriva en fullmakt som gav förvaltaren lov att ge Hyrkanos pengar till att köpa det han behövde.

Ett barn som stod under en betrodd man eller förvaltare hade alltså begränsad frihet, precis som barn som hade en uppfostrare. Barnets liv styrdes av andra fram till den tidpunkt som fadern hade fastställt.

[Bild på sidan 19]

En antik grekisk vas med en bild av en uppfostrare med en stav

[Bildkälla]

Nationalmuseet för arkeologi, Athen

[Bild på sidan 19]

En bild på en bägare (400-talet f.v.t.) som visar en uppfostrare (med en stav) som ser på när hans skyddsling får undervisning i poesi och musik

[Bildkälla]

Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz/​Art Resource, NY