Nattvarden – fakta kring ritualen

MÄNNISKOR världen över deltar regelbundet i den här ritualen. Det kan vara flera gånger om året, varje vecka eller till och med dagligen. Ändå kallas den ett trons mysterium, och många som deltar i den medger att de inte helt och fullt förstår dess innebörd. Den betraktas som helig och antas till och med vara mirakulös.

Det som avses är nattvarden, den del av den katolska mässan då prästen uttalar en välsignelse över brödet och vinet och då församlingen inbjuds att ta emot Kristi offer. * Påven Benedictus XVI beskrev den här ceremonin som ”själva kärnan” i den katolska tron. För inte så länge sedan firade kyrkan ”Nattvardens år” för att ”återuppväcka och öka tron på nattvarden”.

Också katoliker som brottas med tvivel känner starkt för den här ritualen. I en essä i tidskriften Time nyligen skrev en kvinna som beskrevs som en ung, progressiv katolik: ”Vilka frågor vi än har angående den katolska kyrkans lärofrågor, håller vi ändå fast vid det som förenar oss i den katolska tron: vårt hängivna nattvardsfirande.”

Vad är då nattvarden? Är Kristi efterföljare förpliktade att fira den? Vi skall först se hur nattvardstraditionen utvecklades. Sedan skall vi inrikta oss på en viktigare fråga: Överensstämmer nattvardsritualen med den högtid som Jesus Kristus instiftade för nästan 2 000 år sedan?

Nattvarden och kristenheten

Det är inte så svårt att förstå varför nattvarden betraktas som mirakulös. Höjdpunkten på ceremonin kommer under den eukaristiska bönen, eller nattvardsbönen. Enligt Katolska Kyrkans Katekes gör då ”kraften i Kristi ord och handling och den helige Andes makt” Jesu kropp och blod ”sakramentalt närvarande”. Efter det att prästen har tagit del av brödet och vinet inbjuder han de trogna att ta emot nattvarden, vilket de vanligtvis gör genom att äta enbart av brödet, eller hostian.

 Den katolska kyrkan lär att brödet och vinet mirakulöst förvandlas till Kristi bokstavliga kött och blod – en lära som kallas transsubstantiation. Den här läran utvecklades gradvis, och ordet formulerades och användes officiellt första gången på 1200-talet. Vid tiden för den protestantiska reformationen ifrågasattes vissa delar av den katolska nattvarden. Luther avvisade transsubstantiationsläran till förmån för konsubstantiationsläran. Skillnaden mellan dessa läror är hårfin. Luther lärde inte att brödet och vinet förvandlas till Jesu kött och blod, utan att Jesu kött och blod är närvarande i brödet och vinet.

Med tiden uppstod det andra skillnader mellan olika kyrkosamfund – hur de såg på nattvarden, hur den skulle firas och hur ofta. Ändå har den här ritualen i en eller annan form fortsatt att vara av grundläggande betydelse inom kristenheten. Hur firades då den ursprungliga högtid som Jesus instiftade?

Instiftandet av ”Herrens kvällsmåltid”

Det var Jesus själv som instiftade ”Herrens kvällsmåltid”, åminnelsen av sin död. (1 Korinthierna 11:20, 24) Men instiftade han en mystisk ritual där hans efterföljare skulle äta hans kött och dricka hans blod i bokstavlig bemärkelse?

Jesus hade just firat den judiska påsken och sänt i väg Judas Iskariot, den apostel som skulle förråda honom. Matteus, en av de elva apostlar som var närvarande, berättar: ”Medan de fortsatte att äta tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse bröt han det och gav det åt lärjungarna och sade: ’Ta det, ät. Detta betyder min kropp.’ Han tog också en bägare, och sedan han hade tackat Gud [grekiska: eukharistẹ̄sas] gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; för detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för mångas räkning till förlåtelse för synder.’” (Matteus 26:26–28)

Jesus brukade alltid be om välsignelse över maten, alldeles som alla Guds tjänare gör. (5 Moseboken 8:10; Matteus 6:11; 14:19; 15:36; Markus 6:41; 8:6; Johannes 6:11, 23; Apostlagärningarna 27:35; Romarna 14:6) Finns det någon anledning att tro att Jesus, när han vid det här tillfället tackade Gud, också utförde ett underverk som fick hans efterföljare att bokstavligen äta hans kött och dricka hans blod?

”Detta betyder” eller ”Detta är”?

Det är sant att vissa översättningar återger Jesu ord så här: ”Tag och ät, detta är min kropp”, och: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod.” (Matteus 26:26–28, Bibel 2000; se också Svenska Folkbibeln.) Det är också sant att det grekiska ordet estịn, som är en form av det grekiska verbet ”vara”, har grundbetydelsen ”är”. Men samma verb kan också betyda ”beteckna”. Det är därför intressant att lägga märke till att en del översättningar på många ställen återger det här verbet med ”betyda” eller ”beteckna”. * Det är sammanhanget som avgör vilken återgivning som är den mest korrekta. I Matteus 12:7 återges estịn med ”betyder” i många översättningar. I Svenska Folkbibeln sägs det till exempel: ”Om ni hade förstått vad detta betyder [grekiska: estịn]: ’Jag vill se barmhärtighet och inte offer’, så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga.”

Många ansedda bibelkännare är överens om att ordet ”är” inte förmedlar den korrekta innebörden i den tanke som Jesus uttryckte  i Matteus 26:26. Teologen Jacques Dupont har, med hänsyn till den kultur och det samhälle som Jesus levde i, kommit fram till att ”den mest naturliga” återgivningen av versen borde vara: ”Detta betyder min kropp” eller ”Detta representerar min kropp”.

I vilket fall som helst kunde Jesus inte ha menat att hans efterföljare bokstavligen skulle äta hans kött och dricka hans blod. Varför inte det? Efter den stora översvämningen på Noas tid, när Gud gav människorna tillåtelse att äta kött från djur, förbjöd han dem uttryckligen att förtära blod. (1 Moseboken 9:3, 4) Detta förbud upprepades i den mosaiska lagen, som Jesus helt och fullt följde. (5 Moseboken 12:23; 1 Petrus 2:22) Och apostlarna blev genom den heliga anden inspirerade att förnya det här förbudet mot att förtära blod, vilket gjorde det bindande för alla kristna. (Apostlagärningarna 15:20, 29) Skulle Jesus instifta en högtid som innebar att hans efterföljare behövde bryta ett påbud från den allsmäktige Guden? Naturligtvis inte!

Det är uppenbart att Jesus använde brödet och vinet som symboler. Det osyrade brödet betydde, eller representerade, hans syndfria kropp, som skulle offras. Det röda vinet betecknade hans blod, som skulle utgjutas ”för mångas räkning till förlåtelse för synder”. (Matteus 26:28)

Syftet med Herrens kvällsmåltid

När Herrens kvällsmåltid hölls för första gången avslutade Jesus högtiden med orden: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.”  (Lukas 22:19) Den här högtiden hjälper oss verkligen att minnas Jesus och det fantastiska som hans död åstadkom. Den påminner oss om att han försvarade sin Faders, Jehovas, suveränitet. Den påminner oss också om att Jesus, genom sin död som en fullkomlig, syndfri människa, gav ”sin själ till en lösen i utbyte mot många”. Återlösningen gör det möjligt för var och en som utövar tro på hans offer att bli befriad från synd och få evigt liv. (Matteus 20:28)

Herrens kvällsmåltid är först och främst en gemenskapsmåltid. De som är inbegripna i måltiden är 1) Jehova Gud, som har sörjt för lösenanordningen, 2) Jesus Kristus, ”Guds lamm”, som tillhandahöll lösenoffret, och 3) Jesu andliga bröder. Genom att ta del av brödet och vinet visar de sistnämnda att de är fullständigt förenade med Kristus. (Johannes 1:29; 1 Korinthierna 10:16, 17) De visar också att de ingår i ”det nya förbundet” som med anden smorda lärjungar till Jesus. Det är de som skall regera tillsammans med Kristus i himlen som kungar och präster. (Lukas 22:20; Johannes 14:2, 3; Uppenbarelseboken 5:9, 10)

När bör åminnelsen av Jesu död högtidlighållas? Svaret blir tydligt när vi tänker på att Jesus valde en särskild tidpunkt för att instifta den här högtiden, nämligen påsken. Guds folk hade årligen i över 1 500 år firat påsken vid den tiden, den 14 nisan enligt deras kalender, till minne av en anmärkningsvärd räddning som Jehova hade utfört för sitt folk. Det är tydligt att Jesus menade att det var det här datumet som hans efterföljare skulle högtidlighålla minnet av en långt större räddningsgärning som Gud skulle göra möjlig genom Kristi död. Jesu sanna efterföljare högtidlighåller Herrens kvällsmåltid den dag varje år som motsvarar den 14 nisan enligt den hebreiska kalendern.

Gör de det bara därför att de tilltalas av själva ritualen? Så tycks det uppriktigt sagt vara bland många som firar nattvarden. Hon som skrev den tidigare nämnda essän i tidskriften Time förklarade: ”Det är på något sätt lugnande att ta del i forntida ritualer som utövas av så många.” I likhet med flera andra katoliker i dag vill hon helst att ceremonin skall utföras på latin, alldeles som förr. Varför det? Hon skrev: ”Jag vill höra mässan sjungas på ett språk jag inte förstår, för alltför ofta tycker jag inte om det jag hör på engelska.”

Jehovas vittnen och miljoner andra som är intresserade av Bibelns sanning tycker om att få högtidlighålla Herrens kvällsmåltid på sitt eget språk, och det oavsett var de bor. De gläds över att fördjupa sin uppskattning av Kristi död och sin kunskap om dess innebörd. Sådana sanningar är värda att begrunda och samtala om under hela året. Jehovas vittnen tycker att ett av de bästa sätten att påminna sig den djupa kärlek som Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus, visat är att vara med vid Åminnelsen. Det hjälper dem att förkunna ”Herrens död, till dess han kommer”. (1 Korinthierna 11:26)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 27]

Hur firades den ursprungliga högtid som Jesus instiftade?

[Bild på sidan 28]

Jesus instiftade åminnelsen av sin död

[Bild på sidan 29]

Samlade för att högtidlighålla minnet av Jesu Kristi död