Tröst i livets slutskede

”När jag först fick reda på att mamma var obotligt sjuk kunde jag bara inte tro det. Jag befann mig i ett chocktillstånd och kunde inte acceptera att min älskade mamma var döende.” – Grace, Kanada.

NÄR någon får en sjukdom som leder till döden blir både familj och vänner förtvivlade och vet kanske inte hur de skall reagera. Somliga kanske undrar om de skall berätta för den som är sjuk hur allvarlig situationen är. Andra kanske tvivlar på att de klarar av att se någon de älskar lida och kanske förlora sin värdighet på grund av sjukdomens verkningar. Många oroar sig för vad de skall säga under patientens sista timmar.

Vad behöver du känna till om hur du kan komma att reagera för ett sådant tråkigt besked? Och hur kan du vara ”en sann vän” och ge tröst och stöd under den här svåra tiden? (Ordspråksboken 17:17)

En normal reaktion

Det är helt naturligt att man blir förtvivlad när någon man älskar drabbas av en allvarlig sjukdom. Till och med läkare, som hela tiden kommer i kontakt med döden, känner sig ofta sorgsna, rentav maktlösa, när de ser de fysiska och känslomässiga behoven hos någon som är döende.

Du kanske också har svårt att kontrollera dina känslor när du ser någon närstående lida. Hosa, en kvinna i Brasilien vars syster var obotligt sjuk, säger: ”Det är fruktansvärt att se någon som du älskar innerligt ha ständiga smärtor.” När den trogne mannen Mose fick se att hans syster hade drabbats av spetälska ropade han: ”Gud, jag ber dig! Gör henne  frisk, det ber jag dig.” (4 Moseboken 12:12, 13)

Att vi blir olyckliga när våra närstående är sjuka beror på att vår medkännande Gud, Jehova, har skapat oss till sin avbild. (1 Moseboken 1:27; Jesaja 63:9) Hur känner han det inför människans lidande? Tänk på hur Jesus reagerade. Han återspeglade fullkomligt sin Faders personlighet. (Johannes 14:9) När Jesus såg människor lida av sjukdomar ”greps han av medlidande”. (Matteus 20:29–34; Markus 1:40, 41) Som det togs upp i den föregående artikeln blev Jesus upprörd och ”brast i tårar” när hans vän Lasarus dog och han såg vilken verkan döden hade på familjen och vännerna. (Johannes 11:32–35) Ja, Bibeln beskriver döden som en fiende och utlovar att både sjukdom och död snart skall försvinna. (1 Korinthierna 15:26; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Det är förståeligt om du känner att du vill lägga skulden på någon – vem som helst – för det sorgliga beskedet att någon du älskar är döende. Men dr Marta Ortiz, som har skrivit en avhandling om vården i livets slutskede, ger det här rådet: ”Undvik att lägga skulden för patientens tillstånd på andra – på läkarna, sköterskorna eller dig själv. Det kommer bara att skapa spända relationer och avleda uppmärksamheten från det som bör vara det viktigaste: den döende patientens behov.” Vad kan du rent praktiskt göra för att hjälpa din närstående att hantera sin sjukdom och tanken på sin förestående död?

Se människan, inte sjukdomen

Ett första steg är att se bortom sjukdomens försvagande eller vanställande verkningar och se människan. Hur kan man göra det? Sarah, som är sjuksköterska, säger: ”Jag tar mig tid att titta på fotografier av patienten när han var i sin krafts dagar. Jag lyssnar noga när han berättar för mig om sina minnen. Det här hjälper mig att få en bild av personens liv och bakgrund  och att inte bara vara koncentrerad på patientens nuvarande tillstånd.”

Anne-Catherine, som också är sjuksköterska, förklarar hur hon ser bortom patientens fysiska symtom. ”Jag ser patienten i ögonen”, säger hon, ”och jag koncentrerar mig på vad jag kan göra för att förbättra patientens tillstånd.” I en bok om vård i livets slutskede heter det: ”Det är vanligt att man känner sig illa till mods när man ser någon man älskar vara vanställd av en sjukdom eller av en olycka. Det bästa man kan göra i en sådan situation är att se personen djupt i ögonen och se att de är lika bruna, gröna eller blåa som vanligt.” (The Needs of the Dying—A Guide for Bringing Hope, Comfort, and Love to Life’s Final Chapter)

Det är sant att det här kräver självbehärskning och beslutsamhet. Georges, en kristen tillsyningsman som ofta besöker sådana som är döende, uttrycker det så här: ”Vår kärlek till vår vän måste vara starkare än det obehag vi känner inför sjukdomen.” Om du kan koncentrera dig på människan i stället för på sjukdomen blir det till hjälp för både dig själv och den du älskar. Yvonne, som arbetar med barn som har cancer, säger: ”Om du tänker på att du kan hjälpa patienterna att bevara värdigheten, hjälper det dig att klara av att de blir sämre och sämre fysiskt.”

Var villig att lyssna

Många drar sig för att kontakta någon som är döende, fastän det är någon som de tycker mycket om. Varför det? De är oroliga för att de inte vet vad de skall säga. Men Anne-Catherine, som nyligen tog hand om en vän som var döende, påpekar att tystnaden också har sin plats. Hon säger: ”Det är inte bara våra ord som tröstar, utan också vår inställning och vårt sätt. Att ta en stol och sätta sig intill dem och ta deras hand, att inte hålla tillbaka tårarna när de är ett uttryck för våra känslor – allt detta visar att vi verkligen bryr oss om.”

Den som är sjuk behöver förmodligen få uttrycka sina känslor och kunna tala ärligt och öppet om dem. Men ofta är den sjuke medveten om att hans nära och kära känner sig illa berörda och undviker att tala om allvarliga personliga frågor. Välmenande familjemedlemmar och vänner kanske också undviker att tala om sådant som är viktigt för patienten och kanske till och med döljer viktiga upplysningar om hälsotillståndet. Vad blir följden av det? En läkare som vårdar sådana som är döende förklarar att den ansträngning som krävs för att dölja sanningen ”stjäl energi från det som är mycket viktigare, nämligen att bistå patienten och att hjälpa honom eller henne att acceptera sjukdomen”. Om patienten så önskar bör han eller hon därför få tala öppet om hur allvarlig situationen är och att den kanske leder till döden.

När Guds tjänare i det flydda ställdes inför döden tvekade de inte att uttrycka sin oro inför Jehova Gud. När kung Hiskia, bara 39 år gammal, fick reda på att han skulle dö gav han uttryck åt sin förtvivlan. (Jesaja 38:9–12, 18–20) På liknande sätt måste de som har en dödlig sjukdom ha rätt att uttrycka sin sorg över att behöva dö i förtid. De kanske känner sig frustrerade över att sådant som de sett fram emot, till exempel att få resa, bilda familj, se barnbarnen växa upp eller utöka sin tjänst för Gud, nu är utom räckhåll. De kanske är rädda för att släkt och vänner skall dra sig undan på grund av att de inte vet hur de skall reagera. (Job 19:16–18) Något annat som kan tynga sinnet är rädslan för att behöva lida, att förlora kontrollen över kroppsfunktionerna eller att behöva dö ensam.

Anne-Catherine säger: ”Det är viktigt att din vän får berätta hur han känner det utan att  du avbryter honom eller är dömande eller säger att det inte finns någon anledning till oro. Det är det bästa sättet att få reda på vad han egentligen känner och att förstå hans önskningar, farhågor och förväntningar.”

Att förstå grundläggande behov

Den svåra situation som din vän är i och som kanske förvärras av påfrestande behandlingar och biverkningar av dessa kan oroa dig så mycket att du glömmer bort ett av patientens grundläggande behov – behovet att få bestämma själv.

I vissa kulturer kanske familjen försöker skydda den som är sjuk genom att dölja sanningen om hans eller hennes tillstånd. De kanske inte ens låter patienten vara med och fatta beslut när det gäller den medicinska behandlingen. I andra kulturer kan det dyka upp andra problem. Jerry, en manlig sjuksköterska, säger: ”Ibland har besökare ovanan att vid sängkanten tala om den sjuke som om han inte var närvarande.” I båda fallen berövar man patienten hans värdighet.

Ett annat grundläggande behov är hopp. I de länder där man kan få bra sjukvård är hoppet ofta nära förknippat med att hitta en effektiv behandlingsmetod. Michelle, som har hjälpt sin mamma vars cancer återkommit tre gånger, förklarar: ”Om mamma vill pröva någon ny behandling eller rådfråga en ny specialist, hjälper jag henne att ta reda på möjligheterna till det. Jag har insett att jag måste se realistiskt på saken samtidigt som jag är positiv när jag talar med henne.”

Men om det nu inte finns något hopp om ett botemedel? Tänk då på att den obotligt sjuke patienten behöver få tala öppet om döden. Georges, den kristne tillsyningsman som citerades tidigare, säger: ”Det är mycket viktigt att man inte döljer att döden närmar sig. Detta gör att personen kan vidta praktiska åtgärder och förbereda för sin död.” Sådan förberedelse kan ge patienten en möjlighet att få avsluta sådant som han önskar ordna med innan han dör och minska hans oro för att kanske bli en börda för andra.

Det är naturligtvis inte så enkelt att tala om sådana här saker. Men sådana uppriktiga samtal ger unika möjligheter att uttrycka sina djupaste känslor. Den döende kanske vill lösa gamla meningsskiljaktigheter, uttrycka ånger eller be om förlåtelse. Sådana samtal kan göra att ni kommer varandra närmare än någonsin tidigare.

Tröst under den sista tiden

Hur kan man vara till tröst för någon som närmar sig slutet på sitt liv? Doktor Ortiz, som citerades tidigare, säger: ”Låt patienten få framföra sin sista önskan. Lyssna uppmärksamt. Om det är möjligt, försök att göra det som patienten vill. Men om det inte är möjligt att uppfylla patientens önskan, var då ärlig.”

För den döende kan det kännas viktigare än någonsin att hålla kontakten med dem som har betytt mest i livet. Georges säger: ”Hjälp patienten att ta kontakt med dem, även om han inte orkar med några långa samtal.” Om det så bara blir per telefon kan en sådan kontakt ge möjlighet till ett utbyte av uppmuntran och även gemensam bön. Christina, en kvinna i Kanada som förlorade tre närstående i tät följd, berättar: ”Ju närmare slutet på sitt liv de kom, desto mer beroende blev de av de böner som deras andliga bröder och systrar bad.”

Bör man vara rädd för att gråta inför den som är sjuk? Nej. Om du börjar gråta ger du faktiskt din döende vän möjlighet att själv få vara den som ger tröst. I en bok heter det: ”Det är mycket gripande att bli tröstad av den döende, något som kan betyda oerhört mycket för honom eller henne.” (The Needs of the Dying) Den som har fått ta emot så mycket omvårdnad kan då genom att trösta andra få återta sin roll som omtänksam vän, far eller mor.

Ibland kan omständigheterna naturligtvis göra att man inte kan vara tillsammans med sin närstående under hans eller hennes sista  timmar. Men om du har möjlighet att vara där på sjukhuset eller i hemmet, försök då att hålla hans eller hennes hand ända in i slutet. De här sista stunderna tillsammans kan ge dig tillfälle att berätta hur du känner det på ett sätt som du kanske aldrig tidigare har gjort. Patienten kanske inte verkar vara vid medvetande, men låt inte det hindra dig från att ta farväl och uttrycka din kärlek och ditt hopp om att få ses igen i uppståndelsen. (Job 14:14, 15; Apostlagärningarna 24:15)

Om du tar vara på de här sista stunderna, kommer du antagligen att slippa känna ånger längre fram. De här stunderna av starka känslor kan faktiskt bli en källa till tröst i framtiden, stunder som du kan tänka tillbaka på. Du har visat dig vara en sann vän i ”tider av nöd”. (Ordspråksboken 17:17)

[Infälld text på sidan 27]

Koncentrera dig på människan i stället för på sjukdomen – det blir till hjälp för både dig själv och den du älskar

[Box/Bild på sidan 29]

Ett sätt att respektera patientens värdighet

I många länder erkänner man en döende patients rätt att dö i frid och med värdighet. Om man i förväg skriver ett dokument (ett så kallat ”livstestamente”) kan det bidra till att dessa rättigheter blir respekterade och att man som patient kan få dö hemma eller på hospis.

Ett skriftligt dokument kan bidra till:

• att underlätta kommunikationen med läkare och släktingar

• att underlätta i beslutsprocessen

• att minska risken för oönskade, meningslösa, påfrestande och i vissa fall kostsamma behandlingar

Ett sådant dokument bör innehålla följande upplysningar:

• Namnet på den som du utsett till att vara ditt ombud i medicinska frågor

• De behandlingar som du kan eller inte kan godta om ditt tillstånd försämras och bedöms vara utan återvändo

• Om möjligt, namn på de läkare som känner till dina beslut

[Bild på sidan 26]

Koncentrera dig på hur personen har varit och inte bara på hur tillståndet är just nu