Ett brev från Australien

”Den här skall jag läsa när jag sitter vid lägerelden i kväll”

AUSTRALIENS vildmark, eller ”the outback”, för tanken till förbrända öknar, höga temperaturer och stora obebyggda områden. Men i det här området i inlandet bor omkring 180 000 människor, omkring 1 procent av landets befolkning.

När jag var liten tog mina föräldrar, som är Jehovas vittnen, med mig för att predika i ”the outback”. Dess oerhörda storlek och karga skönhet satte fart på min fantasi. Jag tyckte också om de tåliga och hyggliga människorna i området. Nu när jag själv har familj ville jag att min fru och våra två barn, 10 och 12 år gamla, också skulle få uppleva detta.

Vi planerar resan

Först satte vi oss ner för att beräkna kostnaden. Hur långt hade vi råd att resa? Hur länge kunde vi vara borta? Ett gift par och två heltidsförkunnare i vår församling erbjöd sig att följa med. Vi kom överens om att vi skulle resa när barnen hade vinterlov från skolan. Sedan skrev vi till Jehovas vittnens avdelningskontor i Sydney och bad om att få ett distrikt. Vi inbjöds att arbeta i ett avlägset område i närheten av Goondiwindi, en liten landsortsstad omkring 40 mil väster om Brisbane, där vi bor.

Vi fick veta att det fanns en liten församling av Jehovas vittnen i Goondiwindi. Detta var ytterligare en välsignelse. Att få träffa våra medtroende skulle bli en höjdpunkt på vår resa. Vi kontaktade församlingen och berättade att vi skulle komma. Deras entusiastiska svar visade att de såg fram emot vårt besök.

Kort innan vår grupp skulle ge sig av träffades vi för att diskutera hur vi skulle framföra de goda nyheterna om Guds kungarike för de människor som bor i ”the outback”. Vi ville framför allt respektera kulturen och sederna hos de aboriginer vi kunde träffa på. Vissa stammar betraktar till exempel landet som sitt gemensamma hem. Det skulle vara oartigt att komma objuden.

Till ”the outback”

Till slut kom den stora dagen. Våra två fullastade bilar körde inåt landet. Uppodlade fält ersattes med grässlätter där det växte enstaka eukalyptusträd. Den varma vintersolen sken från en molnfri himmel. Flera timmar senare kom vi till Goondiwindi och övernattade i hyrda stugor på en campingplats.

 Följande dag var en solig söndag med hög och klar luft, perfekt väder för att predika. På sommaren blir det ofta över 40 grader varmt här. Det första ställe vi stannade vid var ett aboriginersamhälle omkring tre mil längre bort. Vi hänvisades till Jenny, en äldre gråhårig kvinna som var ledare för samhället. Hon lyssnade uppmärksamt på vår framställning från Bibeln och tog villigt emot boken Vi lär av den store läraren. * Hon inbjöd oss sedan att predika för dem som bodde där.

Barnen i samhället sprang i förväg för att tala om att vi var på väg. Alla vi träffade lyssnade respektfullt till vårt budskap och tog emot biblisk litteratur. Snart hade vi fått slut på vår litteratur, och det var dags att återvända till staden för att vara med vid församlingens möte. Innan vi for i väg lovade vi att komma tillbaka och besöka dem som vi inte hade träffat.

Den eftermiddagen var det ett glatt sorl i Rikets sal när alla vänner bekantade sig närmare med varandra. De 25 lokala vittnena hade troget förkunnat budskapet om Guds kungarike för de omkring 11 000 som bor kringspridda på ett 30 000 kvadratkilometer stort område. ”Tack för att ni har kommit hit för att hjälpa oss”, sade ett tacksamt vittne. Efter ett livligt möte skildes vi alla åt för att få något i oss. Innan vi gick och lade oss den kvällen matade vi pungrävarna som strövade omkring på campingplatsen.

”Vid lägerelden i kväll”

Under de följande två dagarna besökte våra båda bilgrupper avlägset belägna egendomar som låg utspridda längs gränsen mellan Queensland och New South Wales. Landsbygden bestod till största delen av torra eukalyptusbuskar spridda över öppna grässlätter, där får och nötkreatur betade. Längs vägen såg vi flera kängurur som spetsade öronen när de lade märke till oss. Ståtliga emuer struttade omkring i en dammig inhägnad i fjärran.

På tisdagseftermiddagen mötte vi en stor boskapshjord som sakta rörde sig vägen fram. Boskapsfösare har länge drivit boskap genom det här området, i synnerhet när det har varit torka. Snart mötte vi en boskapsfösare till häst. Jag stannade bilen och gick fram till honom och hälsade. ”G’day mate”, svarade han. Den äldre mannen, som hade en hund vid sin sida, stannade upp för att samtala.

Efter att ha pratat lite om torkan framförde jag vårt budskap. ”Jag har faktiskt inte hört något från Bibeln sedan jag var barn!” utropade mannen. Han ansåg att de religiösa ledarna bar skulden för det moraliska förfallet i världen. Men han hade djup respekt för Bibeln. Efter ett fint samtal om Bibeln erbjöd jag honom boken Vad lär Bibeln? * Han tog den, stoppade den i skjortfickan och sade: ”Om den talar om för mig vad Bibeln lär, skall jag läsa den när jag sitter vid lägerelden i kväll.”

Vi återvänder hem

Den kvällen berättade vi våra erfarenheter för våra andliga bröder och systrar vid Rikets sal. De lovade att gå tillbaka till dem som hade visat intresse. Det var svårt att skiljas när mötet var slut. Vi hade blivit så goda vänner. Vi kände oss alla berikade av vårt utbyte av andlig uppmuntran. (Romarna 1:12)

Följande dag reste vi hem. När vi såg tillbaka på vår resa var vi alla överens om att Jehova rikligen hade välsignat våra ansträngningar. Vi kände oss andligen stimulerade. När vi kom hem frågade jag barnen: ”Vart skulle ni vilja åka på semester nästa gång? Till bergen?” ”Nej, pappa”, svarade de, ”vi kan väl fara till ’the outback’ igen för att predika.” Min fru instämde: ”Ja, det gör vi. Det var den bästa semester vi har haft!”

[Fotnoter]