Jag har alltid funnit glädje i att göra Guds vilja

Berättat av Bill Yaremchuk

I mars 1947, bara några veckor efter det att jag hade utexaminerats som missionär vid den åttonde klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead, som då låg i South Lansing i New York i USA, var jag på väg till mitt utländska distrikt – det avlägsna Singapore.

JAG skulle samarbeta med Dave Farmer, som hade gått igenom Gileadskolans sjunde klass och var kanadensare liksom jag. Vi gick ombord på Marine Adder, ett gammalt trupptransportfartyg, och avreste från San Francisco i Kalifornien.

Den första hamn vi kom till i Asien var Hongkong. Där möttes vi av en uppskakande syn. Verkningarna av andra världskrigets härjningar märktes överallt – människor låg längs trottoarerna, svältande och svårt utmärglade. Vi återvände snabbt till fartyget och avreste till Manila, Filippinernas huvudstad.

Även där märktes de fruktansvärda efterverkningarna av kriget. Hamnen var översållad av master från fartyg som hade sänkts av de allierades bombplan, och vart vi än gick såg vi fattigdom. Vi träffade några Jehovas vittnen, och de visade oss sin Rikets sal. De var lyckliga trots sina svårigheter.

Nästa hamn vi kom till var Batavia (nu Jakarta) i Indonesien. Men eftersom det var inbördeskrig i landet och strider utkämpades i närheten, tilläts vi inte gå i land. När vi lämnade hamnen för att resa vidare till Singapore, började jag undra vad som väntade oss där. Var det här allt som var kvar av det exotiska Fjärran Östern som vi hade läst om i resebroschyrerna?

Inom några dagar hade min oro skingrats. Det som sedan hände bevisade utom allt tvivel att Dave och jag hade fått ett uppdrag som hade Guds godkännande.

Hur vi får tillstånd att stanna i Singapore

Omkring en månad efter vår avfärd från San Francisco ankrade fartyget vid Saint John’s Island, som var det område där fartyg fick ligga i karantän tills de fick tillstånd att gå in i Singapore. Tjänstemän från immigrationsmyndigheterna kom ombord för att ordna med formaliteterna för passagerarna, och vi fick en stämpel i våra pass där det stod: ”Tillstånd att gå i land”. Morgonen därpå lade skeppet till vid kajen i Singapore. När ett befäl på fartyget hade kontrollerat att våra dokument var i sin ordning, gick vi i land.

Nästa dag återvände vi till hamnen för att ta farväl av de andra missionärerna som hade  varit med på resan. De skulle fortsätta vidare till sina förordnanden i Indien och på Ceylon (nu Sri Lanka). När kaptenen på fartyget fick syn på oss kom han ner till kajen och gick fram till oss. Han var arg och skrek att vi inte hade fått tillstånd att lämna fartyget. Medan vi var ute till havs hade en överordnad tjänsteman från immigrationsmyndigheterna som hette Haxworth gett honom order om att inte låta oss lämna fartyget när det kom till Singapore. Vi visste inte om detta, och det gjorde inte heller det befäl som hade låtit oss lämna fartyget.

Vi fördes till Haxworth, som gav oss en utskällning. Han skrek åt oss och sade att vi hade blivit förbjudna att gå i land. Eftersom vi inte hade hört talas om något sådant förbud, visade vi honom våra pass med den officiella stämpeln ”Tillstånd att gå i land”. Han ryckte ilsket passen ur händerna på oss och strök över de orden. Men då var det för sent, för fartyget hade redan lämnat hamnen. Haxworth behöll våra pass i ett helt år innan han slutligen skickade dem tillbaka till oss, stämplade med ”Tillstånd att gå i land”.

Produktiv tjänst i Singapore

När vi kom till vårt distrikt i april 1947 var en man som hette Joshua det enda vittnet i landet. Han tjänade som heltidsförkunnare (pionjär) fram till sin död i början av 1970-talet. Snart började några av dem vi hade undervisat om Bibelns sanning berätta för andra om det de hade fått lära sig. Våra böner om fler arbetare till den andliga skörden hade besvarats. (Matteus 9:37, 38)

År 1949, medan Haxworth var på en lång semester i England, kom sex missionärer från Gileadskolans elfte klass till Singapore. Dave, som hade varit min missionärskamrat under flera år, blev tvungen att lämna Singapore på grund av dålig hälsa. Han flyttade till Australien, där han tjänade troget fram till sin  död 1973. En av de sex nya missionärerna var Aileen Franks, som jag gifte mig med 1956.

Under årens lopp har Aileen och jag studerat Bibeln med många som blivit Jehovas vittnen, och i flera fall har även deras barn blivit vittnen. Några av dem vi studerat med är fortfarande verksamma i heltidstjänsten och tjänar på ett utländskt distrikt. Jag kommer med glädje ihåg när vi studerade med Lester och Joanie Haynes, ett amerikanskt par som bodde i Singapore. Vi började studera Bibeln med dem på 1950-talet. De gjorde snabba andliga framsteg och lät döpa sig efter det att de hade återvänt till USA. Senare blev Lester och Joanie också produktiva i sin tjänst. De hjälpte många att bli vittnen för Jehova, däribland sina tre barn.

Joanie skrev: ”När jag tänker tillbaka på året i Singapore inser jag att det fick oss att helt ändra inriktning i livet. Om du inte hade ’tagit dig an’ oss, skulle vi förmodligen fortfarande hålla på och flytta mellan olika platser på jorden. Jag är glad att det var du som undervisade Lester om sanningen, för det gjorde att han redan från första början hade en lärare som hjälpte honom att få kärlek till Jehova och till sina kristna bröder. Han har aldrig förlorat den kärleken.”

Vi tjänar som familj i Singapore

År 1962 hände något oväntat som förändrade vårt liv. Vår läkare talade om för Aileen att hon väntade barn. Vi ville vara kvar i missionärstjänsten, men hur skulle vi kunna vara det och samtidigt uppfostra ett barn? Nathan H. Knorr, som då hade tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet världen över, skrev till oss och uppmuntrade mig att ta ett förvärvsarbete, så att vi kunde stanna kvar i Singapore. Men att få tag i ett arbete visade sig inte vara det lättaste.

De flesta utlänningar var anställda som chefer för utländska företag. Men eftersom jag hade börjat i heltidstjänsten direkt efter skolan för omkring 23 år sedan, hade jag ingen erfarenhet av affärsvärlden. Så jag betalade en arbetsförmedling i London för att få hjälp med att sammanställa en meritförteckning som beskrev mina arbetsuppgifter som missionär i ett främmande land, och de sände den till många multinationella företag som hade en del av sin verksamhet förlagd till Singapore.

Gång på gång fick jag svaret: ”Vi har tyvärr ingen tjänst för någon med de kvalifikationerna.” De ansåg mig överkvalificerad! Månaderna gick, och vår dotter, Judy, föddes. Broder Knorr var då på besök i Singapore, och han kom till sjukhuset för att hälsa på Aileen och lilla Judy. Han försäkrade oss: ”Ni kan vara kvar i missionärshemmet tills Bill får ett jobb.”

Några månader senare fick jag ett jobb som säljare på ett internationellt flygbolag. Lönen var så låg att vi knappt klarade oss på den. Men två år senare fick jag anställning på ett amerikanskt flygbolag, där lönen var dubbelt så hög. Så småningom blev jag etablerad inom resebranschen, och jag kunde ägna mer tid åt min familj och åt den kristna tjänsten.

Vi byggde vårt liv kring tjänsten för Jehova och lät de andliga intressena få företräde. Det här gjorde att jag kunde hjälpa till på olika sätt i Jehovas organisation. Aileen började i heltidstjänsten igen. Vid den här tiden hade arbetet med att förkunna de goda nyheterna stor framgång i Singapore. I mitten av 1960-talet inköptes en fin tvåvåningsbyggnad i stadens centrum som fick tjäna som Rikets sal. Fyra församlingar samlades där.

Vårt arbete förbjuds!

Så småningom började mörka moln torna upp sig vid horisonten. Den 14 januari 1972 åkte vi som vanligt till Rikets sal för att vara med vid församlingens möte. Men där satt det en kedja med ett hänglås på porten. Ett anslag förklarade att församlingen av Jehovas vittnen i Singapore hade avregistrerats. Vår verksamhet var förbjuden! *

 Vi slutade inte upp med att tillbe Jehova för att Rikets sal stängdes, men jag frågade mig: Vad är Guds vilja för mig och min familj? Jag tänkte att om vi blev avvisade, skulle vi aldrig kunna återvända och besöka våra vänner i Singapore. Så jag frågade min chef på det företag där jag arbetade om det fanns något arbete åt mig i Kuala Lumpur i Malaysia. Då skulle vår familj kunna resa fram och tillbaka utan svårighet. Till min förvåning erbjöd han mig tjänsten som chef för kontoret i Kuala Lumpur. Det skulle innebära dubbelt så hög lön och en del andra förmåner.

Sedan frågade jag mig: Är det verkligen Guds vilja att vi skall flytta från Singapore och våra bröder? Vi lade som familj fram saken för Jehova i bön. Vi kom fram till att det var Jehova som hade fört oss hit. Jag fattade därför beslutet – vi stannar. Min chef blev förvånad när jag tackade nej till hans fördelaktiga erbjudande.

Det var pressande att leva och arbeta under förbud. Vi riskerade hela tiden att bli gripna och fängslade. Det fanns tillfällen då vi verkligen fick fördjupad uppskattning av orden i Psalm 34:7: ”Jehovas ängel lägrar sig runt omkring dem som fruktar honom, och han kommer till deras undsättning.”

Ett nytt förordnande

År 1993 ombads vi att flytta till Nya Zeeland, där vi kunde tjäna Jehova under lugnare förhållanden. Vi hade då varit i Singapore i över 46 år. Det behöver väl knappast sägas att vi var ledsna över att skiljas från våra kära vänner som vi hade kommit att uppskatta så mycket. Men vi kände tillförsikt, för vi visste att deras tro var byggd på en fast grund och med eldhärdiga material. Det här gjorde att de kunde stå fasta under de fortsatta prövningar de fick utstå. (1 Korinthierna 3:12–14)

Nu har Aileen och jag varit på Nya Zeeland i drygt 14 år, och trots att vi har kommit upp i hög ålder har vi fortfarande möjlighet att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Två av mina syskon – Mike, som är 94, och Peter, som är 90 – är fortfarande i livet och tjänar troget Jehova i Kanada.

År 1998 flyttade vår dotter, Judy, tillbaka till Asien och tjänade där under flera år. I ett av sina brev till oss skrev hon: ”Varenda dag är jag så tacksam mot Jehova för att jag får ha den underbara förmånen att tjäna honom här! Jag vill också tacka er båda för den kärleksfulla övning ni gett och de uppoffringar ni gjort och fortsätter att göra för att jag skall kunna vara verksam här.” År 2003 flyttade hon tillbaka till Nya Zeeland för att kunna ge mig och Aileen den hjälp vi behövde. *

Vi är tacksamma mot Jehova för att våra omständigheter tillät oss att ställa oss till förfogande som ett svar på Mästarens kallelse efter fler arbetare till skörden. Det har gett oss obeskrivlig glädje. Och när ”världen försvinner”, som Bibeln säger att den skall göra, kommer vi att få vara med om uppfyllelsen av Guds underbara löfte: ”Den som gör Guds vilja består för evigt.” (1 Johannes 2:17)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 29]

Joshua var det enda vittnet i Singapore när vi kom dit 1947

[Bild på sidan 29]

Jag och Dave Farmer under ett stopp i Hongkong på väg till Singapore 1947

[Bild på sidan 29]

Jag och Aileen 1958

[Bild på sidan 31]

Jag och min hustru tillsammans med vår dotter, Judy

[Bildkälla]

Kimroy Photography

[Bildkälla på sidan 28]

Kimroy Photography