OM DU har barn i tonåren kan du säkert känna igen dig i det som de här föräldrarna berättar. Förr kanske kommunikationen mellan dig och ditt barn flöt som på en stor landsväg. Nu är det som om vägen är avspärrad. ”När min son var liten brukade han överösa mig med frågor”, säger en mamma i Italien som heter Angela. ”Nu är det jag som får ta initiativet till att samtala. Om jag inte gör det kan det gå dagar utan att vi talar med varandra om något meningsfullt.”

Likt Angela kanske du har märkt att ditt en gång så glada och utåtriktade barn har förändrats och blivit en trumpen och tystlåten tonåring. Alla dina ansträngningar att kommunicera kanske bara resulterar i några enstaviga svar. ”Hur har det varit i dag?” frågar du din son. ”Bra”, svarar han korthugget. ”Vad har ni gjort i skolan i dag?” frågar du din dotter. ”Inget särskilt”, säger hon med en axelryckning. När du försöker få fart på samtalet och säger: ”Varför pratar du inte med mig?” möts du av iskall tystnad.

Det finns naturligtvis tonåringar som inte har något problem med att prata. Men det de säger kanske inte är det som deras föräldrar vill höra. En mamma i Nigeria som heter Edna påminner sig: ”När jag bad min dotter hjälpa till med något fick jag ofta svaret: ’Låt mig vara i fred.’” Ramón i Mexiko har märkt något liknande när det gäller sin 16-årige son. ”Vi grälar nästan varje dag”, säger han. ”Så fort jag ber honom göra något kommer han med olika svepskäl för att slippa göra det.”

Det kan vara tålamodsprövande för en förälder att försöka tala med en avvisande tonåring. Bibeln säger att ”planer går om intet där det inte förekommer förtroliga samtal”. (Ordspråksboken 15:22) ”När jag inte vet vad min son tycker och tänker blir jag så frustrerad att jag vill skrika”, erkänner Anna, en ensamstående mamma i Ryssland. Hur kommer det sig att ungdomar – och deras föräldrar – tycks förlora förmågan att kommunicera just när de behöver den som mest?

Att kommunicera innefattar mer än att bara tala. Jesus sade: ”Av hjärtats överflöd talar ... munnen.” (Lukas 6:45) Så när vi har ett gott kommunicerande får vi veta något om andra och avslöjar saker om oss själva. Det sistnämnda kan vara svårt för tonåringar, för under tonåren kan till och med ett mycket utåtriktat  barn bli blygt och tystlåtet. Experter säger att tonåringar ofta känner det som om de hela tiden är iakttagna, att det är som om de hela tiden står på en scen med en obarmhärtig strålkastare riktad mot sig. För att slippa strålkastarljuset drar osäkra tonåringar så att säga ner ridån och drar sig tillbaka in i en privat värld dit föräldrarna inte så lätt kan få tillträde.

Något annat som kan vara ett hinder för kommunikationen är en tonårings önskan att vara självständig. Allteftersom ditt barn växer upp vill det naturligtvis ha större frihet och sköta mer på egen hand. Det här betyder inte att din tonåring är redo att lämna hemmet. Nej, i många avseenden behöver han eller hon dig mer än någonsin. Men i sin strävan mot större självständighet och som en del av mognadsprocessen vill många tonåringar komma fram till saker på egen hand innan de säger något till andra.

Men det är inte säkert att de är lika hemlighetsfulla mot sina kompisar. Det har Jessica, en mamma i Mexiko, lagt märke till. Hon säger: ”När min dotter var yngre kom hon alltid till mig med sina problem. Nu går hon till sina vänner.” Om du har märkt att det är på samma sätt med din tonåring, tänk då inte att han eller hon har ”avskedat” dig som förälder. Tvärtom visar undersökningar att även om tonåringarna själva inte erkänner det, så sätter de större värde på sina föräldrars råd än på sina kompisars råd. Hur kan du då se till att kommunikationen mellan er hålls öppen?

Tänk dig att du kör på en lång, rak landsväg. Du har kört flera kilometer nästan utan att behöva röra på ratten. Men plötsligt kommer du till en skarp kurva. För att hålla dig kvar på vägen måste du nu svänga kraftigt. Det är på samma sätt när ditt barn kommer upp i tonåren. Under flera år har ditt sätt att kommunicera kanske fungerat bra. Men nu har ditt barns liv tagit en skarp sväng, och du måste styra in i kurvan genom att ändra ditt sätt att kommunicera. Ställ dig följande frågor:

När min son eller dotter kommer till mig och vill prata, är jag då villig att lyssna? Bibeln säger: ”Som guldäpplen i silverinfattning är ett ord som talas i rättan tid.” (Ordspråksboken 25:11) Som det här bibelstället visar har tidpunkten ofta stor betydelse. Vi kan illustrera det så här: En jordbrukare kan varken påskynda eller skjuta upp skördetiden. Han måste helt enkelt skörda när tiden är inne för det. Din tonåring kanske är mer pratsam vid vissa tider och stunder. Ta vara på de tillfällena. ”Min dotter kom ofta in i mitt sovrum sent på kvällen, och ibland stannade hon en hel timme”, berättar Frances, en ensamstående mamma i Australien. ”Jag är ingen kvällsmänniska, så det var inte lätt, men under de där sena kvällarna talade vi om allt.”

Uppfattar jag vad min tonåring egentligen menar? I Job 12:11 sägs det: ”Prövar inte örat orden, liksom gommen smakar på maten?” Det är nu viktigare än någonsin att du ”prövar” det som din son eller dotter säger. Tonåringar använder ofta överdrifter när de talar. Din son eller dotter kanske säger: ”Du behandlar mig alltid som ett barn!” eller: ”Du lyssnar aldrig på mig!” I stället för att påpeka att ditt barn har fel när han eller hon säger att det ”alltid” eller ”aldrig” är på ett visst sätt bör du inse att orden troligen inte är menade att tas bokstavligt. När din son eller dotter säger: ”Du behandlar mig alltid som ett barn!” kanske han eller hon menar: ”Jag känner att du inte litar på mig.” Och när han eller hon säger: ”Du lyssnar aldrig på mig!” kan det betyda: ”Jag vill berätta för dig hur jag egentligen känner det.” Försök uppfatta vad din tonåring egentligen menar.

Hindrar jag omedvetet kommunicerandet genom att försöka tvinga min tonåring att tala? Bibeln säger: ”Rättfärdighetens frukt [får] sin säd sådd under fredliga förhållanden för dem som stiftar fred.” (Jakob 3:18) Se till att dina ord och ditt sätt att vara bidrar till att skapa ”fredliga förhållanden”, en atmosfär som gör att din tonåring vill prata med dig. Kom ihåg att du är ditt barns främste försvarare. Så när ni talar med varandra om något bör du inte uppträda som en åklagare som är ute efter att ställa honom eller henne till svars. ”En klok förälder kommer inte med sådana kommentarer som: ’När skall du bli vuxen?’ eller ’Hur många gånger skall jag behöva säga det här?’” säger en pappa i Korea som heter Ahn. ”När jag hade gjort sådana misstag några gånger lade jag märke till att mina pojkar blev uppretade, inte bara över mitt sätt att tala med dem utan också över vad jag sade.”

Du kan kommunicera med din tonåring. Det är ingen omöjlig uppgift. Anpassa ditt sätt att kommunicera efter hans eller hennes behov. Tala med andra föräldrar som lyckats bra. (Ordspråksboken 11:14) Tänk också på att vara ”snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede”. (Jakob 1:19) Och framför allt: Ge aldrig upp i dina ansträngningar att uppfostra din tonåring ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4)