Jag lärde mig hur värdefullt livet är

DET VAR PÅ MORGONEN DEN 16 APRIL 2007. Jag satt hopkrupen i ett hörn på ett kontor på tredje våningen i Norris Hall på Virginia Tech-universitetets område, och jag hade återigen blivit påmind om hur tacksamma vi bör vara för varje dag vi får i livet.

Jag var på mitt kontor och skulle just gå ner till andra våningen för att hämta min post. En av lärarna på universitetet kom förbi och bad mig komma till hans kontor för att hjälpa honom med ett datorproblem. När vi kom fram till hans kontor hörde vi flera pistolskott från våningen under. Vi visste inte vad som pågick, men vi skyndade oss in på hans kontor, låste dörren och väntade spänt på vad som skulle hända de närmaste minuterna. Jag sökte skydd i ett hörn och bad innerligt till Jehova Gud att han skulle ge mig vägledning och kraft att klara av vad som än skulle inträffa.

Medan vi väntade kom minnesbilder av något som hade hänt 15 år tidigare upp i mitt sinne. Jag arbetade som mekaniker på en bilverkstad. En liten behållare med bensin som min arbetskamrat hade i handen fattade eld. I panik råkade han kasta den brinnande bensinen rakt i ansiktet på mig! Jag andades in de heta ångorna och fick andra och tredje gradens brännskador på övre delen av kroppen. Jag fördes med helikopter till ett sjukhus där man specialiserat sig på brännskador, och under tre och en halv månader fick jag intensivvård och kämpade för mitt liv. Efter fem månaders behandling och rehabilitering kunde jag återvända hem, tacksam över att vara vid liv. Den här händelsen lärde mig att se varje dag i livet som värdefull. Den gjorde mig också ännu mer besluten att använda mitt liv i tjänsten för honom som har gett mig livet, Jehova Gud – som ett av hans vittnen. (Psalm 90:12; Jesaja 43:10)

Eftersom jag inte kunde fortsätta mitt arbete som bilmekaniker på grund av de skador jag hade fått, lärde jag mig arbeta med datorer och fick anställning vid Virginia Tech. Det var därför jag befann mig i Norris Hall den där morgonen.

Skjutandet fortsatte, men vi kunde inte ana att det som ägde rum i våningen under oss var det blodigaste skottdramat i USA:s historia. Dödandet upphörde inte förrän gärningsmannen sköt sig själv. Han hade då skjutit ihjäl 32 oskyldiga människor. Omkring 20 minuter efter att det hela började hörde vi poliser i korridoren. Vi ropade till dem, och de hjälpte oss att komma i säkerhet.

Den här traumatiska upplevelsen har lärt mig hur flyktigt och osäkert livet är. (Jakob 4:14) Jag har insett hur viktigt det är att vi förtröstar på vår livgivare, Jehova Gud, och att vi betraktar varje dag som en värdefull gåva från honom. (Psalm 23:4; 91:2)

[Bildkälla på sidan 30]

AP Photo/The Roanoke Times, Alan Kim