Ett brev från Nicaragua

”Ta av till höger vid Cocofloden”

”DU BEHÖVER en fyrhjulsdriven bil, en vinsch och några reservdunkar bränsle. Var beredd på lera upp till hjulaxlarna. Ta av till höger vid Cocofloden.”

Jag måste erkänna att jag inte kände mig lugnad av att höra de här orden från en av de andra missionärerna. Men en tisdagsmorgon gav jag mig trots det av för att vara med vid en sammankomst som Jehovas vittnen skulle hålla i Wamblán, en liten stad i norra Nicaragua.

Jag startade i gryningen och körde min gamla pålitliga lastbil på den jämna och fina Pan American Highway. Vid staden Jinotega svängde jag in på en grusväg som i folkmun kallas feo, som betyder ful eller dålig. Innan jag körde ut ur staden lade jag märke till två affärer, den ena hette Guds mirakel och den andra Uppståndelsen.

Vägen slingrade sig fram uppför och nerför kullarna. Jag kröp fram genom klyftor och raviner. Längs vägen passerade jag en långsträckt sjö som låg inbäddad i en dal högt uppe på ett berg insvept i moln. Genom molndiset såg jag träd täckta av orkidéer och spansk mossa.

I en hårnålskurva kunde jag med knapp nöd undvika att krocka med en mötande buss som körde mitt i vägen. Bussen spydde ut svart rök, och när den passerade slog stenar upp från däcken. Här i Nicaragua kan man på bussarnas vindrutor se vad de aggressiva förarna kallas: Erövraren, Skorpionen, Pytonormen eller Jägaren.

Vid lunchtid körde jag tvärs över Pantasmaslätten och passerade ett trähus med en välsopad gårdsplan. Scenen var som tagen ur en gammal bok: En äldre man satt på en bänk, en hund låg och sov under ett träd och två sammanokade oxar stod spända för en kärra med trähjul. I en liten stad såg jag en massa barn komma ut från en skola. De påminde om en våg som slår in mot stranden när de i sina marinblå skoluniformer fyllde huvudgatan.

Solen gassade när jag närmade mig Wiwilí och såg en första skymt av den mäktiga Cocofloden. Den satte sin tydliga prägel på staden med sitt ständiga vattenflöde. Jag påminde mig den vägbeskrivning jag fått och tog av till höger in på den fruktade och nästan fyra mil långa vägen till Wamblán.

Vägen var full av stenar, hjulspår och ojämnheter, och jag körde tvärs igenom åtta eller nio vattendrag. I ett försök att undvika de djupa fårorna i den torra leran lyckades jag riva upp en mindre sandstorm. Ja, jag ”fick äta sand”, som lokalbefolkningen skulle ha sagt. Till sist tog  vägen slut, och där, i djup skugga i en trädbevuxen dal, låg Wamblán, målet för min resa.

Dagen därpå verkade alla människor vara uppe redan vid halv fem-tiden. Eftersom tupparnas envetna galande hade väckt mig tidigare än så, steg jag upp och tog en promenad längs huvudgatan. Bergsluften var fylld av doften av stenugnsbakade tortillas.

En lokal konstnär hade här och var målat färgrika paradisbilder på husväggarna. På kvartersbutikerna, pulperías, hängde reklamskyltar för olika coladrycker. Gamla affischer påminde invånarna om de tre senaste regeringarnas vallöften. Utedass i plåt stod på betongplattor.

Jag hälsade på dem jag mötte på nicaraguanskt vis med att säga ”Adiós”. Folk log och talade hjärtligt med mig. Vi var tvungna att höja våra röster på grund av ”lokaltrafikens” buller, det vill säga klappret från hästarna och mulorna.

På fredagskvällen anlände de som skulle vara med vid den två dagar långa sammankomsten. De kom gående, ridande eller åkande. En del små pojkar och flickor hade gått till fots i sex timmar i plastsandaler. De hade trotsat landminor vid flodövergångarna och hade modigt gått genom stillastående vatten, trots alla blodiglar som finns där. Vissa som kom långväga ifrån hade bara lite ris smaksatt med fläskflott med sig för att äta. Varför hade alla dessa kommit hit?

De hade kommit för att stärka sitt hopp om en bättre framtid. De hade kommit för att få hjälp att förstå Bibeln bättre. De hade kommit för att behaga Gud.

Så var lördagen inne. Mer än 300 åhörare satt på träbänkar och plaststolar under ett plåttak. Mammor ammade sina små. Från grannens gård hörde vi grisar som grymtade och ungtuppar som gol.

Temperaturen steg, och värmen blev snart näst intill outhärdlig. Men åhörarna lyssnade mycket uppmärksamt till de råd och den vägledning som gavs. De följde med när talarna läste ur Bibeln, de sjöng sånger grundade på bibliska teman och lyssnade respektfullt till de böner som frambars för de närvarande.

Efter programmet lekte jag och några andra tafatt med barnen. Sedan gick vi igenom de anteckningar som ungdomarna hade gjort. Jag visade dem bilder på stjärnor och galaxer på min dator. Barnen skrattade, och föräldrarna var glada.

Sammankomsten tog slut alldeles för fort, och alla var tvungna att återvända hem. Jag åkte morgonen därpå med sinnet fyllt av fina minnen och hjärtat fullt av kärlek till mina nya vänner. Jag har beslutat mig för att försöka efterlikna dem och lära mig att vara nöjd och glad och att vänta på Gud.

[Bilder på sidan 17]

Familjer färdades långa vägar för att vara med vid sammankomsten i Wamblán