Min tro hjälpte mig att orka vidare

Berättat av Soledad Castillo

Flera gånger i mitt liv skulle känslan av att vara ensam ha kunnat ta överhanden – men det gjorde den inte. När jag var 34 år dog min älskade man. Sex år senare dog min pappa. Och åtta månader efter hans död fick jag veta att min ende son hade en obotlig sjukdom.

JAG heter Soledad, som på spanska betyder ”ensamhet”. Men hur konstigt det än kan låta har jag aldrig känt mig helt ensam. När jag drabbades av alla dessa sorger var jag övertygad om att Jehova Gud fanns där, att han bildligt talat tog mig i handen och hjälpte mig att inte vara rädd. (Jesaja 41:13) Låt mig förklara hur jag orkade leva vidare och hur jag i min sorg drogs närmare Jehova.

Ett lyckligt liv utan några större bekymmer

Jag föddes i Barcelona i Spanien den 3 maj 1961 och var enda barnet till José och Soledad. Mamma lärde känna sanningen i Guds ord när jag var nio år. Hon hade försökt få svar på sina religiösa frågor men kände sig inte nöjd med det hon hörde i sin kyrka. En dag kom två Jehovas vittnen hem till henne och besvarade alla hennes frågor med hjälp av Bibeln. Hon tackade genast ja till ett bibelstudium.

Det dröjde inte länge förrän mamma blev döpt som ett Jehovas vittne, och några år senare blev pappa också döpt. Eliana, som studerade med mamma, märkte snart att jag var väldigt intresserad av Bibeln. Trots att jag inte var så gammal föreslog Eliana att jag skulle ha ett eget bibelstudium. Tack vare hennes hjälp och mammas uppmuntran blev jag döpt när jag var 13 år.

Under tonåren bad jag ofta till Jehova, särskilt när jag behövde fatta olika beslut. Jag kan ärligt säga att jag inte hade så många problem under tonåren. I församlingen hade jag många vänner, och jag och mina föräldrar stod varandra nära. År 1982 gifte jag mig med Felipe, som också var ett vittne och hade ungefär samma andliga mål som jag.

Vi hjälper vår son att lära känna och älska Jehova

Fem år senare föddes vår underbare son, som vi gav namnet Saúl. Felipe och jag var så glada över att få bli föräldrar. Vi hoppades att Saúl skulle växa upp och bli en frisk och balanserad människa som älskade Gud. Felipe och jag använde mycket tid tillsammans med Saúl. Vi berättade för honom om Jehova, vi åt tillsammans och var ute och lekte med honom. Saúl tyckte mycket om att följa med Felipe när  han talade med andra om Bibelns sanning. Och redan när Saúl var liten hjälpte Felipe honom att ta del i tjänsten genom att låta honom ringa på dörrklockor och erbjuda vikblad.

Saúl reagerade positivt på vår kärlek och fostran. Vid sex års ålder följde han regelbundet med oss ut och förkunnade. Han älskade att lyssna på bibliska berättelser, och han såg fram emot vårt familjestudium. Kort efter det att han hade börjat skolan började han själv fatta beslut i mindre frågor i enlighet med det han fått lära sig från Bibeln.

Men när Saúl var sju år förändrades vårt familjeliv dramatiskt. Felipe drabbades av en virusinfektion i lungorna. Under nästan ett års tid kämpade han med sjukdomen, oförmögen att arbeta och ofta sängliggande, och han dog 36 år gammal.

Jag gråter fortfarande när jag tänker på det där jobbiga året. Jag såg min man långsamt förlora kampen mot viruset, och det fanns ingenting jag kunde göra. Under hela den här tiden försökte jag trösta och uppmuntra Felipe, trots att jag innerst inne visste att mina egna förhoppningar och planer aldrig skulle bli verklighet. Jag läste bibliska artiklar för honom, och detta gav oss styrka när vi inte kunde vara med på möten i Rikets sal. När Felipe dog kände jag en enorm tomhet.

Men Jehova uppehöll mig. Jag bad oavbrutet om hans ande, och jag tackade honom för de lyckliga år som Felipe och jag hade fått tillsammans och för hoppet om att få träffa Felipe igen i uppståndelsen. Jag bad Gud att hjälpa mig att vara lycklig med minnet av den tid vi haft och att ge mig vishet att hjälpa vår son att växa upp till en god kristen. Trots den enorma smärtan kände jag mig lugn och trygg.

Både mina föräldrar och vännerna i församlingen gav mig mycket stöd och hjälp. Men jag var tvungen att själv ta ledningen i att studera Bibeln med Saúl och hjälpa honom att tjäna Jehova. En före detta arbetsgivare erbjöd mig ett bra kontorsarbete, men jag valde att ta ett städarbete för att få mer tid över för Saúl och kunna vara hemma när han kom från skolan.

Det var i synnerhet ett bibelställe som hjälpte mig att förstå hur viktigt det var att Saúl fick andlig vägledning: ”Öva en pojke enligt den väg han bör gå; han kommer inte att vika av från den ens när han blir gammal.” (Ordspråksboken 22:6) De här orden gjorde att jag förtröstade på att Jehova skulle välsigna mina ansträngningar om jag bara gjorde mitt bästa för att förmedla andliga värderingar till Saúl. Det är sant att jag förlorade en del ekonomiskt, men jag behövde tid för min son, och det kändes mycket viktigare för mig än materiella fördelar.

Saúl var 14 år när min pappa dog. Saúl blev helt förkrossad, eftersom det påminde honom om all den smärta han känt när hans egen pappa dog. Min pappa hade dessutom varit ett fint föredöme i att visa kärlek till Jehova. Nu när också han var borta, kände Saúl att han var  den ende ”mannen” i familjen och att han nu var tvungen att ta hand om både sin mamma och sin mormor.

Kampen mot leukemi

Åtta månader efter det att pappa hade dött sade vår familjeläkare till mig att Saúl behövde komma till ett sjukhus, eftersom han var så extremt trött. Efter ett antal provtagningar talade läkarna om för mig att han hade leukemi. *

Under de följande två och ett halvt åren åkte Saúl ut och in på sjukhuset medan han kämpade för att klara av cancern och den cellgiftsbehandling som läkarna använde i sina försök att övervinna sjukdomen. Den första behandlingen pågick i ett halvår och ledde till en förbättring som varade i ungefär ett och ett halvt år. Men cancern kom tillbaka, och Saúl fick ytterligare en kortare cellgiftsbehandling som allvarligt försvagade honom. Han upplevde bara en kortvarig förbättring och var inte stark nog för en tredje behandling. Saúl hade överlämnat sig åt Gud och hade uttryckt sin önskan om att få bli döpt som ett Jehovas vittne, men han dog bara lite drygt 17 år gammal.

Läkare rekommenderar ofta blodtransfusioner för att motverka biverkningarna av cellgiftsbehandlingen. Transfusioner kan naturligtvis inte bota själva sjukdomen. När läkarna ställde diagnosen leukemi var både Saúl och jag tvungna att klargöra för dem att vi inte accepterade den typen av behandling, eftersom vi ville lyda Jehovas lag om att vi skall ”avhålla” oss ”från blod”. (Apostlagärningarna 15:19, 20) Vid flera tillfällen när jag inte var närvarande fick Saúl själv försöka övertyga läkarna om att han hade fattat ett personligt beslut i den här frågan. (Se rutan på sidan 31.)

Läkarna förstod till slut att Saúl var en mogen underårig som till fullo förstod hur allvarlig sjukdomen var. De gick visserligen med på att respektera vår ståndpunkt och erbjöd oss blodfri behandling, men vi utsattes hela tiden för påtryckningar att ändra vårt beslut. Jag kände mig väldigt stolt över Saúl när jag hörde honom förklara sin ståndpunkt för läkarna. Det var uppenbart att han hade utvecklat ett nära förhållande till Jehova.

Den sommar då vi fick reda på att Saúl hade leukemi fick vi boken Närma dig Jehova på vår områdessammankomst i Barcelona. Den var ovärderlig och till stort stöd för oss när vi gick en osäker och svår framtid till mötes. Under de timmar vi var på sjukhuset läste vi vissa avsnitt ur boken tillsammans. Och i de många svåra stunder som sedan följde påminde vi oss det vi hade läst. Det var då som orden i Jesaja 41:13, som nämns i bokens inledning, fick en särskild innebörd för oss. Det sägs: ”Jag, Jehova, din Gud, griper tag i din högra hand, jag är den som säger till dig: ’Var inte rädd. Jag skall hjälpa dig.’”

Andra blev djupt berörda av Saúls tro

Läkare och sjuksköterskor på sjukhuset i Vall d’Hebrón var mycket imponerade av att Saúl var så mogen och optimistisk. Han var omtyckt av hela det vårdteam som tog hand om honom. Chefshematologen som ansvarar för cancerpatienter har sedan dess behandlat andra barn till Jehovas vittnen med leukemi, och han har visat dem stor respekt och värdighet. Han kommer ihåg Saúls fasta beslutsamhet att hålla fast vid sin tro, hans mod när han stod ansikte mot ansikte med döden och hans positiva syn på livet. Sköterskorna på avdelningen sade till Saúl att han var den bästa  patient de någonsin haft. De sade att han aldrig klagade eller förlorade sitt sinne för humor – inte ens när han låg för döden.

En psykolog berättade för mig att många barn i den åldern som måste kämpa med en sådan obotlig sjukdom ofta sätter sig upp mot läkare och föräldrar därför att de känner sig oroliga och frustrerade. Hon såg att det inte var så i Saúls fall. Hon tyckte att det var fantastiskt att se hur lugn och positiv han var. Det här gav Saúl och mig tillfälle att berätta för henne om vår tro.

Jag kommer också ihåg hur Saúl indirekt hjälpte en broder i vår församling. Han hade varit deprimerad i omkring sex år, och trots medicin hade han inte blivit bättre. Det hände flera gånger att han stannade kvar på sjukhuset över natten och tog hand om Saúl. Han berättade för mig att Saúls sätt att hantera sin sjukdom hade gjort djupt intryck på honom. Han såg att Saúl, trots att han var utmattad, försökte uppmuntra alla som kom och hälsade på honom. Han säger: ”Saúls exempel hjälpte mig i min kamp mot depressionen.”

Det är nu tre år sedan Saúl dog. Sorgen och smärtan finns givetvis fortfarande kvar. Jag är inte stark, men Gud har gett mig ”kraft ... över det normala”. (2 Korinthierna 4:7) Jag har lärt mig att även de mest svåra och smärtsamma erfarenheter kan föra med sig något positivt. Jag har fått lära mig att leva utan min man, min pappa och min son, och det har hjälpt mig att vara mer osjälvisk och visa större förståelse för andra som lider. Men viktigast av allt, det har dragit mig närmare Jehova. Jag behöver inte frukta för framtiden, för min himmelske Fader finns där och hjälper mig, han tar mig i handen.

[Fotnot]

[Ruta/​Bild på sidan 31]

HAR DU FRÅGAT DIG VARFÖR?

Du kanske känner till att Jehovas vittnen inte tar emot blodtransfusioner. Har du någon gång undrat varför?

Det här bibelenliga ställningstagandet blir ofta missförstått. Ibland utgår människor från att Jehovas vittnen är emot all medicinsk behandling eller att de helt enkelt inte sätter värde på livet. Ingenting skulle kunna vara mer fel. Jehovas vittnen söker den bästa medicinska behandling som går att få för sig själva och sina familjer. Men de söker få medicinsk behandling utan blod. Varför det?

De grundar sin ståndpunkt på en viktig lag som Gud gav till människorna. Strax efter den stora översvämningen på Noas tid gav Gud Noa och hans familj tillåtelse att äta djurkött med bara ett enda förbehåll: De fick inte äta blod. (1 Moseboken 9:3, 4) Alla människor från alla folkslag och folkgrupper är avkomlingar av Noa, så den här lagen gäller alla. Den har aldrig upphävts. Mer än åtta hundra år senare bekräftade Gud för Israels nation att lagen fortfarande gällde, och han förklarade att blodet är heligt och representerar själen, dvs. själva livet. (3 Moseboken 17:14) Och mer än 1 500 år senare fick alla kristna befallningen av de kristna apostlarna att de skulle ”avhålla” sig ”från blod”. (Apostlagärningarna 15:29)

Jehovas vittnen anser att det är fullständigt omöjligt att säga att man lyder befallningen att avhålla sig från blod om man samtidigt tillåter att det förs in i kroppen genom en transfusion. De begär därför att få blodfria behandlingsmetoder. Det här bibliska ställningstagandet leder ofta till en medicinsk vård av högre kvalitet. Det är utan tvivel därför som många människor som inte är Jehovas vittnen också begär blodfri medicinsk behandling.

[Bild på sidan 29]

Jag och min man, Felipe, tillsammans med vår son, Saúl

[Bild på sidan 29]

Mina föräldrar, José och Soledad

[Bild på sidan 30]

Saúl en månad innan han dog