Vad lärde Jesus om helvetet?

Jesus sade: ”Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks.” (MARKUS 9:47, 48, Bibel 2000)

Vid ett annat tillfälle talade Jesus om en domsperiod, då han skulle säga till de onda: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar.” Han sade också att dessa skulle ”gå bort till evigt straff”. (MATTEUS 25:41, 46, Svenska Folkbibeln)

VID en första anblick kan Jesu ord här ovan verka stödja läran om ett brinnande helvete. Jesus avsåg naturligtvis inte att säga något som var i strid med Guds ord, som tydligt säger: ”De döda vet ingenting.” (Predikaren 9:5, Svenska Folkbibeln)

Vad avsåg då Jesus när han sade att en människa skulle kastas ”i helvetet”? Är ”den eviga elden” som Jesus varnade för bokstavlig eller symbolisk? I vilken bemärkelse går de onda ”bort till evigt straff”? Vi skall nu undersöka dessa frågor en i taget.

Vad avsåg Jesus när han sade att en människa skulle kastas ”i helvetet”? Det ord i den grekiska grundtexten som återgetts med ”helvete” i Markus 9:47 är gẹenna. Det här ordet kommer från det hebreiska gē hinnọm, som betyder ”Hinnoms dal”. Den dalen låg alldeles utanför det forntida Jerusalem. På de israelitiska kungarnas tid frambar man barnoffer där, en avskyvärd sedvänja som Gud fördömde. Gud sade att han skulle döda dem som utförde en sådan handling av falsk tillbedjan. Hinnoms dal  skulle sedan kallas ”Dråpdalen”, där ”detta folks döda kroppar” skulle ligga obegravda. (Jeremia 7:30–34, Bibel 2000) Jehova förutsade således inte att Hinnoms dal skulle bli en plats där man skulle tortera levande offer, utan att den skulle bli en massgrav för döda kroppar.

På Jesu tid använde Jerusalems invånare Hinnoms dal som soptipp. Dit kastades vissa förbrytares döda kroppar, och där hölls en eld brinnande hela tiden för att avskrädet och liken skulle brännas upp.

När Jesus talade om maskarna som inte dog och elden som inte släcktes, anspelade han av allt att döma på orden i Jesaja 66:24. Jesaja säger där om ”liken efter dem som förbröt sig emot” Gud: ”Maskarna i dem skall aldrig dö och elden aldrig slockna.”  (Bibel 2000) Jesus och de som lyssnade på honom visste att dessa ord i Jesaja syftade på hur man behandlade de döda kropparna av dem som inte förtjänade en begravning.

Jesus använde därför Hinnoms dal, Gehenna, som en passande symbol för en död utan hopp om en uppståndelse. Detta klargjorde han när han varnade och sade att Gud ”kan fördärva både själ och kropp i Gehenna”. (Matteus 10:28, Svenska Folkbibeln) Gehenna är en symbol för evig död, inte evig pina.

Är ”den eviga elden” som Jesus varnade för bokstavlig eller symbolisk? Lägg märke till att ”den eviga elden” som Jesus nämnde och som vi läser om i Matteus 25:41 var beredd ”åt djävulen och hans änglar”. Tror du att andevarelser kan brinna i en bokstavlig eld? Eller använde Jesus uttrycket ”eld” symboliskt? De ”får” och de ”getter” som han talade om i samma avsnitt är helt visst inte bokstavliga, utan detta är bildliga uttryck som betecknar två slags människor. (Matteus 25:32, 33) Den eviga eld som Jesus talade om bränner i bildlig bemärkelse fullständigt upp de onda.

I vilken bemärkelse går de onda ”bort till evigt straff”? Även om de flesta översättningar använder ordet ”straff” i Matteus 25:46 är grundbetydelsen av det grekiska ordet kọlasin ”avskärande”, ”beskärande”, dvs. att man kapar av oönskade grenar på ett träd. Så när fårlika människor får evigt liv, får getlika människor som inte ångrar sig lida ”evigt straff” genom att för evigt bli avskurna från livet.

 Vad tror du?

Jesus lärde aldrig att människan har en odödlig själ. Däremot talade han ofta om de dödas uppståndelse. (Lukas 14:13, 14; Johannes 5:25–29; 11:25) Varför skulle Jesus säga att de döda skulle bli uppväckta om han trodde att deras själar inte hade dött?

Jesus lärde inte att Gud ondskefullt skulle pina de onda för evigt. Han sade i stället: ”Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” (Johannes 3:16, 1917) Varför skulle Jesus antyda att de som inte trodde på honom skulle dö? Om han faktiskt menade att de skulle leva för evigt och pinas i ett brinnande helvete, skulle han då inte ha sagt det?

Läran att helvetet är en plats av pina är inte grundad på Bibeln. Det är i stället en hednisk lära som framställs som ”kristen”. (Se rutan  ”Bakgrunden till läran om helvetet” på sidan 6.) Nej, Gud låter inte människor pinas för evigt i ett helvete. Hur kan en människas tankar om Gud påverkas av att hon får reda på sanningen om helvetet?

[Ruta på sidan 6]

 BAKGRUNDEN TILL LÄRAN OM HELVETET

RÖTTER I HEDNISKA TROSUPPFATTNINGAR: De forntida egyptierna trodde på ett brinnande helvete. I Amduat, en fornegyptisk text daterad 1375 f.v.t., talas det om dem som ”huvudstupa kastas ner i avgrunder av eld och ... inte skall komma därifrån och ... inte skall kunna fly undan flammorna”. Den grekiske filosofen Plutarchos (omkring 46–120 v.t.) skrev följande om dem som befann sig i underjorden: ”[De] hävde upp ett klagoskri när de genomgick fruktansvärda plågor och förödmjukande och plågsamma straff.”

SEKTER INOM JUDENDOMEN BESMITTAS: Historikern Josephus (37– omkring 100 v.t.) rapporterade att esséerna, en judisk sekt, trodde att ”själarne äro odödliga och städse fortlefva”. Han tillade: ”I likhet med många bland Grekerne lära de, att ... de onda åter förvisas till en mörk och kall håla, hvarest råda oupphörliga kval.”

INFÖRD I ”KRISTENDOMEN”: På 100-talet v.t. sades det i den apokryfiska boken Petrusapokalypsen om de onda: ”Under dem skall finnas en eld som aldrig skall utsläckas.” Det sägs också: ”Vredens ängel, Ezrael, skall föra fram män och kvinnor vars halva kroppar skall brinna och störta dem ned i en mörkrets plats, männens helvete. Och en vredens ande skall straffa dem.” Under samma tidsperiod citerar skribenten Theofilos av Antiokia den grekiska profetissan Sibylla, när hon förutsade de ondas straff: ”Över er skall brinnande eld komma, och ni skall för alltid dagligen brinna i lågor.” Detta är bland de ord som Theofilos säger är ”sanna och användbara och rättvisa och nyttiga för alla människor”.

LÄRAN OM ETT BRINNANDE HELVETE ANVÄNDES FÖR ATT RÄTTFÄRDIGA VÅLD: Maria I, drottning av England 1553–1558, blev känd som ”Maria den blodiga” (Bloody Mary) för att hon lät bränna närmare 300 protestanter på bål. Hon lär ha sagt: ”Eftersom kättares själar hädanefter skall brinna i helvetet för evigt, finns det inte något lämpligare för mig att göra än att efterlikna den gudomliga hämnden och låta bränna dem på jorden.”

EN DEFINITION PÅ SENARE TID: På senare år har vissa kyrkosamfund reviderat sin lära om helvetet. Engelska kyrkans kommission för lärofrågor sade 1995: ”Helvetet är inte evig pina; det är det slutliga och oåterkalleliga valet av det som så fullständigt och absolut står i motsats till Gud att det enda slutet är ett fullständigt icke-vara.”

[Ruta/Bild på sidan 7]

VAD ÄR ELDSJÖN?

I Uppenbarelseboken 20:10 heter det att Djävulen skall kastas i ”sjön av eld” och ”plågas dag och natt i evigheternas evigheter”. (Svenska Folkbibeln) Om Djävulen skulle plågas i all evighet skulle Gud vara tvungen att hålla honom vid liv, men Bibeln säger att Jesus skall ”tillintetgöra” honom. (Hebréerna 2:14, Giertz) Den symboliska eldsjön representerar ”den andra döden”. (Uppenbarelseboken 21:8) Detta är inte den död som först omnämns i Bibeln, den död som orsakats av Adams synd, en död från vilken man kan få en uppståndelse. (1 Korinthierna 15:21, 22) Eftersom Bibeln inte säger att de som är i eldsjön skall komma därifrån, måste ”den andra döden” avse ett annat slags död, en oåterkallelig död.

I vilken bemärkelse plågas de som är i eldsjön för evigt? Ibland kan detta att ”plåga” någon betyda ”inspärra”. En gång när Jesus konfronterades med demoner ropade de: ”Har du kommit hit för att plåga oss [spärra in oss i avgrunden] i förtid?” (Matteus 8:29; Lukas 8:30, 31; Bibel 2000) Alla de som är i eldsjön skall lida ”plågan” av evig inspärrning, ”den andra döden”.